Till bröllopet får Sigrid en nidvisa av sin svåger. En visa om debattören och rabulisten på Folkets Hus som ska bli en ”liten extralärarfru”. Och extralärarfru blir hon, hon flyttar med Sven till Västerås där han har fått tjänst som lärare i matematik och fysik.
Hon packar ihop sina saker och skriver i dagboken 20 juni 1924: ”Arbete hela dagen under skiftande stämning. Känns omöjligt att kunna lämna Upsala. Men jag har själv valt mitt liv.”
Att bli extralärarfru innebär inte att Sigrid ger upp sitt politiska engagemang. Tvärtom. Hon avancerar till ledamot i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Men hon saknar Uppsala och det liv hon levde där. Hon kan inte skriva. Hon slits mellan att skriva dokumentärt och fritt fabulerande. Hon ger privatlektioner i tyska och engelska så hon ”tjänar till jungfrulön och salt”.
Den blivande socialministern Gustav Möller förekommer i dagboken, men inte särskilt ofta. Sigrid trivs bäst med Gunnar och Maj Hirdman. Maj är proletärförfattarinna och Gunnar ska sedan bli studiesekreterare för ABF centralt. De har grundat en studieskola i en stor arbetarkasern i Västerås. Sigrid och Sven går dit och lyssnar när ryska revolutionen studeras. Gunnar har varit i Ryssland och Sigrid blir imponerad. Både av hans kunskaper och vederhäftighet. Framförallt imponeras hon av att han lyckas punktera arbetarnas tro på bolsjevismen och Lenin.
Jag sprättar upp ett oöppnat kuvert, som det står ”Sigrid” på. Det är från Sven och skrivet ungefär ett år efter bröllopet. Det är en märklig känsla att jag, och inte Sigrid, är den första som läser det. Sven har tagit sin tillflykt till Uppsala och matematiska seminariet, där han kan vara alldeles ensam. Han är djupt ångerfull och ber om förlåtelse för sina hånfulla ord, ”för allt som jag gjorde, sade, inte gjorde och inte sade”. Han ber Sigrid att också hon ska göra sitt, för att de ska försonas. Om hon vill honom något så kan hon söka honom i Uppsala.
Redan nu tycker Sigrid att Sven ”ödelägger hennes hjärta och nervsystem”. Hon pinas också av att han röker. Och att han får raseriutbrott så fort han försöker sluta. Sven plockar vilda blommor som hon pressar och bevarar i kuvert. Och röda rosor. Hon låter sig bevekas, om och om igen.
Jag trodde Sigrids dagböcker var privata. Men 27 december 1924 skriver Sven i hennes: ”Sigrid och jag vilja skriva för var dag i denna bok och i boken för nästa år. Vi vilja i varje ’nu’ kunna skåda tillbaka på ett ’då’ och hoppas därur vinna kraft – ej plåga. Älskling.”
I Felixtorp hängde ett porträtt av Hjalmar Branting. Professorssonen som 1920 bildade Sveriges första socialdemokratiskt ledda regering. 1 mars 1925 deltar Sigrid och Sven vid hans begravning i Stockholm. I samband med begravningen får Sigrid Brantingporträttet av bland andra Tage Erlander.
Sven vill inte klä om till finkläder när de ska gå bort och inte till Brantingfesten heller. Det ”torterar” Sigrid. Ännu värre är att han som överklasspojke inte kan förstå hur detta smärtar henne.
Sigrids upprörda röst:
”Du håller ständigt en knivspets mot mina nerver. Jag hade aldrig några riktiga gymnastikskor, aldrig en riktig baddräkt, för att inte tala om andra viktigare kläder.”
Fattigdomen har fått henne att avsky allt som drar ner. Dessutom döms hon av omgivningen:
”Kan inte den där tidningsskribenten laga hans byxor i stället för att skriva? Hur många gånger har jag inte fått höra dessa antydningar, som du inte vill förstå, inte ta hänsyn till, därför att du är för självgod för att förstå hurdana människor är och hur dom alltid – trots all modern kvinnopropaganda – skyller på hustrun.”
Sigrid börjar drömma om Ernst. Jag hoppas att Sven inte läser hennes dagbok. Den 8 mars 1925 skriver hon: ”Gud, varför hur kunde jag lämna honom. Jag måtte ha varit sinnessjuk. Jag älskar hans godhet och försöker nu hata. Ack att vakna efter en dröm och veta ’allt är avgjort, du har 2 ringar’.”
En fågelfjäder ligger i uppslaget för 5 juli. Nu skriver Sven i Sigrids dagbok: ”Bröllopsdagen … Jag tackar min älskade Sigrid för detta vårt första år och önskar och lovar att försöka göra mitt bästa för det kommande.”