Sigrid sitter i en stor kongressal. Hon ser sammanbiten ut, mal mellan tänderna: ”Gud ser er uslingar!”
Vad menar hon? Vad är det Gud ska se?
I augusti 1914 hade Socialistinternationalen misslyckats totalt i försöken att stoppa kriget. Det blev ingen internationell storstrejk. Sigrid var skakad, liksom många socialistiska ungdomar. Särskilt hårt anklagade de det tyska socialdemokratiska partiet som slöt upp bakom kejsarens krigspolitik.
1923 återupprättades Internationalen igen och när Sigrid nu sitter i en kongressal i Bryssel är det 1928. Hon är invald i kvinnokommittén. 105 ombud från 16 europeiska länder och Palestina har samlats. Det är tredje gången efter ”den stora världsbranden”.
Sigrid är besviken. Hon tycker sig se ”en oerhörd egoism och brist på idealitet för Europa”. Kanske jämför hon med det ideella arbetet i Soziale Arbeitsgemeinschaft i nödens Berlin. Hon reagerar på traktamenten, hotell och dyra middagar.
Samtidigt predikar Hitler offer och försakelse. Det oroar henne. För hon vet av egen erfarenhet, inte minst från uppväxten i ”Smålands Jerusalem”, hur detta kan gripa tag i människor.
Hon finner en själsfrände i den judiske förläggaren Robert Berendsohn, som hon lärde känna i Hamburg. De delar samma dystra syn på framtiden: Det kommer ett straff”för denna fruktansvärda moral-lösa uppkomlings-demokrati”. De talar om ”demokratins urartning”.
Vad betyder det? Ordet urartning associerar jag till nazisternas ”entartete litteratur”, alltså böcker som de slängde på bålen och eldade upp. Sigrid och Robert Berendsohn tycker att demokratin har urartat. De har märkt samma tendens inom sina partier: ”En stor och hederlig medlemsstock tyranniseras av ett fåtal, män och kvinnor, som glupska efter makt och ökade tillgångar, för att tillfredsställa sina allt annat än proletära levnadsvanor, sätter sig över alla arbetarrörelsens gamla hederslagar”, som Sigrid formulerar det. Dessa lever inte som socialister.
”Det värsta är, att den folkrörelse som leds av denne Adolf Hitler får så många och bra skäl för att bekämpa vår gamla socialistiska rörelse och våra socialdemokratiska fackföreningar”, säger Berendsohn.
Sigrid betraktar också Hitler som en huvudfiende eftersom han vill krossa demokratin. Men hon kan inte tiga om omoralen inför övriga kongressombud. Hon viftas bort som en oförarglig och barnslig idealist.
Det måste ändå ha funnits en del idealister bland delegaterna. Jag blir nästan rörd när jag läser detta brev om hur krig ska kunna förhindras:
Wien, 5 sept 1928
Fru Gillner-Ringenson!
Norrköping
Enligt er önskan, yttrad i Bryssel, översänder jag härmed materialet över de österrikiska barnvännerna med snabb post.
Jag tillåter mig att komma med en bön. Sedan ung. 20 år samlar jag på frimärken för ett stort framtidsändamål. Frimärken, i dag ung. 1 miljon st., har jag skrivit in i mitt testamente skall gå till ”Internationalen för socialistisk uppfostran”.
Vid försäljningen skall den uppkomna behållningen gå till inledningen av ett europeiskt ”barnutbyte”. För att förhöja värdet på den, får den användas först 30 år efter min död.
Jag har i dag samlare över hela världen för denna sak, och får dagligen från de mest avlägsna länder mindre och större sändningar.
Då sändningar just från ert land kommer in mycket sparsamt, skulle jag vara er stort tack pliktigt, om ni för mig kunde samla och regelbundet skicka, alla de frimärken ni annars skulle kasta i papperskorgen.
[…] Samlingen tjänar verkligen en sak, som jag förmodar, skall ägnas att skona framtida släkten från krig.
Jag tänker, att ett utbyte av barn från mor till mor skall få framgång. Genom det kommer familjer i olika länder till vänligare umgänge och dessa vänner kommer sedan inte att slå in skallen på varandra.
[…] Max Winter
Bundesrat
Jag hittar ingen kopia på svarsbrev från Sigrid, men jag tror säkert att hon stödde hans projekt och skickade frimärken.