Den ”hakkorsliga” stämningen

Trots sin asketiska inställning tycks Sigrid i alla fall ha roat sig i Stockholm. Av hennes dagbok framgår att hon går med Friedrich Adler på Mosebacke, Hasselbacken och Kronprinsens bar. De är tillsammans med Oskar och Marianne Pollak. Jag hittar brev från Marianne också. Hon och Oskar tvingades lämna Österrike 1934 i samband med oroligheterna då. Men breven till Sigrid är från 1930 och då är både hon och Oskar tidningsredaktörer och aktiva inom den österrikiska socialdemokratin. Sigrid och Marianne är jämngamla och journalister båda två.

Oskar och Marianne Pollak var båda aktiva socialdemokrater i Österrike.

Marianne Pollak skriver till Sigrid från Wien den 21 oktober 1930. Hon berättar att de sedan tre veckor tillbaka är inne i en viktig valkampanj. Oskar har spelat in en valfilm och hon har själv sammanställt två ljusbildsföredrag. Valpropagandan har fått ett nytt drag genom att tiotusen ”blåblusar” – pojkar och flickor från den socialistiska arbetarungdomen – medverkar. De håller tal, sjunger och ordnar fackeltåg. Förra söndagen hade blåblusarna 167 arrangemang bara i Wien.

Hon skriver att i det österrikiska parlamentet finns sex kvinnor, alla socialdemokrater. Enligt alla prognoser kommer det att bli ytterligare två. Men till hennes stora besvikelse är Käthe Leichter, som hon anser vara en av de mest begåvade, inte uppsatt på någon lista. Trots att hennes valkrets har krävt det. ”Vår partiledning har på grund av den nuvarande ’hakkorsliga’ stämningen i princip tagit avstånd från judiska kandidater”, skriver hon.

Jag blir förvånad. Redan 1930 gjorde alltså de österrikiska socialdemokraterna eftergifter åt nazisterna. Hitler hade lyckats piska upp stämningen mot judarna. I Mein Kampf skildrar han hur han ”kämpar” för att så detta hat. Enligt honom var inte tyskar och österrikare i gemen glödande antisemiter.

År 1918 kunde man absolut inte tala om en planmässig antisemitism. Jag erinrar mig ännu de svårigheter, man stötte på, bara man tog ordet ’jude’ i munnen. Antingen stirrade folk dumt på en, eller också gjorde man häftigt motstånd. Våra första försök att visa på den verklige fienden, tycktes nästan utsiktslösa, och endast mycket långsamt började uppfattningen ändra sig. […] Under vintern 1918–19 började i varje fall något, som liknade antisemitism, att långsamt slå rot.¹⁷

Han utnyttjade också hyperinflationen i början av 1920-talet: Judarna var manipulativa finansparasiter, som inte arbetade. Det var deras fel att vanliga hyggliga tyskar blev utfattiga och begick självmord. Hitler skriver att det är viktigt att peka ut en enda motståndare. Inte två, för då blir folk osäkra. Nej, en enda motståndare och för honom är det judarna. Samma sak gör främlingsfientliga partier i dag. En motståndare och det är invandrarna. Brister i skola, vård och omsorg – allt är invandrarnas fel.

Som så många andra underskattar Sigrid Hitlers antisemitism vid den här tiden. För henne är Hitler fienden eftersom han vill krossa demokratin.

Men även om det kanske inte fanns någon ”planmässig antisemitism”, för att använda Hitlers ord, så nog fanns den. Det som nästan gör mig mest förvånad när jag läser Mein Kampf är att Hitler påstår att inte heller han var antisemit från början. Han kom från ett hem där sådana åsikter närmast ansågs vulgära: ”Att det fanns systematiska judehatare hade jag ingen aning om. Tonen i den antisemitiska pressen i Wien syntes mig ovärdig ett stort folks kulturella tradition.”¹⁸ Det är svårt att tro att han tyckte så. Men sedan upptäcker han alltså att Adler och Pollak och alla de socialdemokratiska ledarna är judar. Samma sak i fackföreningarna. Och utgivarna och redaktörerna i de marxistiska tidningarna. Då ”började fjällen falla från mina ögon”.¹⁹ Han förklarar: ”För mig var ögonblicket inne för den största revolution, som någonsin försiggått i mitt inre. Från att ha varit en passiv världsborgare hade jag blivit en fanatisk antisemit.”²⁰