I det tyska riksdagsvalet 1928 får nazisterna 2,6 procent, 12 mandat. Två år senare har stödet ökat till 18,3 procent, 107 mandat.
I det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris nr 10/1932 skriver Karl Fredriksson om ungdomsväljarna under rubriken ”Vart gå de blivande medborgarna?”:
Sanningen är, att över den ojämförligt större delen av ungdomen, de blivande medborgarna, har den socialistiska ungdomsrörelsen i de flesta länder icke något säkert grepp, icke något avgörande fostringsinflytande. En tankeställare härvidlag är den tyske sociologen och socialdemokraten Ferdinand Tönnies beräkning […] att 25 till 50 procent av de vid tyska riksdagsvalet 1930 nytillkomna väljarna röstat med nationalsocialismen, förvirringens och desperationens parti framför andra!
Artikeln illustreras med bilder på ungdomar. En bildtext lyder:
I alla länder, som deltogo i världskriget kan man nu iakttaga en feberaktig iver till att militärutbilda ungdomen, allt under namn av uppfostran till försvarsvilja. Dessa tyska ungdomar äro stolta över att de bära de mössor, som fäderna hade, då de lågo i skyttegravarna. De känna sig som blivande frihetshjältar.
Tyska ungdomar i mössor från skyttegravarna. Vad tänkte de gamla ”frihetshjältarna”? De som låg i skyttegravarna. Ingeborg Gillner berättar om sin morfar i Tyskland, som upplevt första världskriget. Hur skrämd han var av de entusiastiska ungdomarna som marscherade. Han var livrädd för ett nytt krig.
Sigrids vän, den judiske förläggaren Robert Berendsohn skriver från Hamburg den 28 mars 1930 att de byggt om nedervåningen, för att kunna hyra ut den. Men de sitter sedan två månader utan hyresgäster. Kampen för det dagliga brödet tynger ner dem, men de arbetar ändå med oförändrad kraft för rörelsen. Fast, tillägger han: ”Företeelserna som du beskriver från ert svenska parti, träder också här allt tydligare fram, och gör det svårt att känna ren glädja över rörelsen.”
Långsamt närmar sig våren. Utanför hans fönster hänger ett par ljusgröna mycket lovande hasselhängen. Snödropparna (på tyska Schneeglöckchen, snöklockor) står i grupper i trädgården. Ringer de in en god tid? frågar han.
Nej, det gör de inte. Det är några år kvar tills Hitler blir rikskansler, 30 januari 1933, men redan 9 januari 1931 skriver Berendsohn om hur de känner sig hotade.
Kära Sigrid och Sven,
Det har nu gått flera månader och nu har också helgdagarna gått, och vi har inget mer hört eller sett av er!!!?? Vad är det med er? Har vi vredgat er? Eller mår ni dåligt? Då måste ni ge besked, så kanske vi kan hjälpa er? Eller tror ni, att Nazisterna redan har tagit livet av oss? Även det stämmer inte. Men vi utkämpar en svår kamp mot dem och har tagit på oss så mycket arbete vi orkar – och är nu ännu mycket mer upptagna än förut med partiet. […] Överlevt har vi under tiden, annars inte mycket, det sammantagna trycket av läget har blivit svårare och tynger allt och alla.
– Hur står det till hos er? Förhoppningsvis inte så dåligt! Låt nu dock riktigt fort ännu en gång höra av er.
Från hjärtat allt gott för det nya året
Era Berendsohns
Varför hör inte Sigrid och Sven av sig? Förmodligen för att de har fullt upp med krisen i sitt äktenskap. Doktor Bengt finns fortfarande med i deras liv.