Varför skriker kvinnorna?
Tyska journalfilmer visar hysteriskt skrikande kvinnor. Varför skriker de? Är de alla judehatare? Är de överlyckliga inför den nazistiska ideologin som så tydligt predikar våldet och den starke mannen? Eller vill de bli hemmafruar?
Tyska soldater tvingar tillbaka hysteriska kvinnor som försöker komma Hitler nära. Bilden är tagen i propagandasyfte vid Tysklands intåg i Sudetlandet 1938.
”Sleven är kvinnans vapen”, var ett av nazisternas slagord.
Portarna till Hitlers Berghof öppnas och folk strömmar till. Hitler ger sig ut på sin dagliga promenad. ”Hysteriska kvinnor tog med sig stenar som hans fot hade berört, och de mest förnuftiga människor betedde sig som tokiga. En gång plundrades till och med en lastbil som körde tegelstenar till Berghof av ett par heltokiga kvinnor, och stenarna som inte hade berörts av vare sig Führerns händer eller fötter hamnade som värdefulla souvenirer i vardagsrummens vitrinskåp”, berättar Hitlers sekreterare Traudl Junge i sin bok I Hitlers tjänst.22
I Weimarrepubliken hade kvinnorna fått medborgerliga rättigheter och fick för första gången rösta. Både socialdemokraterna och kommunisterna hade kvinnliga politiker på viktiga poster.
Framförallt medelklassens döttrar började utbilda sig. Den moderna kvinnans framtid ansågs ligga i arbetslivet.
Men i Hitlers så kallade demokrati, ”den sanna germanska demokratin”, är inte alla medborgare. Idén om människors lika värde är ett judiskt påhitt, hävdar han. I stället är befolkningen uppdelad i tre klasser: medborgare, undersåtar och utlänningar.23
”Den tyska flickan är undersåte och blir först med sitt giftermål medborgare.”24 Undersåtarna är ”fullkomligt rättslösa i statspolitiskt hänseende”.25
Hur kunde det upplevas som så fantastiskt – att förlora sina ganska nyvunna medborgerliga rättigheter, som exempelvis rösträtten? Med tanke på kvinnoöverskottet efter första världskriget måste många kvinnor räkna med att förbli ogifta undersåtar och därmed fullkomligt rättslösa.
Nej, de tyska kvinnorna var inte hänförda över just detta. Den österrikiska historikern Anna Maria Sigmund skildrar i sin bok Nazisternas kvinnor hur nationalsocialistiska slagord som ”mannen och kvinnan är skilda väsen från tidernas begynnelse och har helt olika funktioner” och ”kvinnans värld är begränsad jämfört med mannens värld” möttes av vrede i stora delar av Tyskland.
Den kvinnliga emancipationen hade hunnit långt och kunde inte stoppas med kort varsel och vändas till sin motsats. Kvinnorna var sysselsatta i alla yrken och vårdade den bild som hade formats av den mondäna överklassen under 1920-talet. Den ”moderna kvinnan” var inte bara en allmän slogan utan det fanns biltävlingar för kvinnor och evenemang med kvinnliga sportflygare och fallskärmshoppare.26
Nazisterna behövde kvinnornas röster. Till följd av första världskriget var kvinnorna minst två miljoner fler än männen. Enligt det svenska socialdemokratiska kvinnoförbundet var det tyska kvinnoöverskottet 2,8 miljoner. Nazistpartiet var tvunget att modifiera sina åsikter:
”Führern kommer med helt nya tankar angående kvinnans ställning. De är av utomordentlig betydelse för nästa valrörelse, för just på detta område blev vi angripna i första valet. Kvinnan är mannens köns- och arbetskamrat. Hon har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Även under dagens ekonomiska förhållanden måste hon vara det. Förr på åkern, nu på kontoret. Mannen är livets organisatör, kvinnan hans hjälpreda och hans verkställande organ!” skrev Goebbels den 23 mars 1932 full av hänförelse över sin chefs flinka vändningar.27
Men judehatet? Enligt Alf W Johansson i boken Den nazistiska utmaningen är de flesta forskare i dag ense om att det inte var antisemitismen som förde Hitler till makten. Tvärtom tonade partiet ner sin antisemitiska propaganda i valrörelserna 1930 och 1932, eftersom den ansågs sakna mobiliserande effekt. Han skriver också att undersökningar visat att nationalsocialismen attraherade väljare från samtliga befolkningsgrupper. Det var inte ett småborgarparti utan snarare ett folkparti.28 Med Hitlers formulering: Ett arbetarparti för alla som arbetar. Inte bara för arbetarna.
En av nazisternas valparoller löd: ”Nationalsocialismen skyddar statens urcell, familjen.” 1932 blev nazisterna Tysklands största parti med 37 procent av rösterna. Hitler blev rikskansler 30 januari 1933. Han utmanövrerade sina borgerliga regeringskolleger och förklarade Tyskland för enpartistat den 14 juli 1933. Diktaturen var ett faktum.
De gifta kvinnorna fick behålla sin rösträtt, vilket ju var helt meningslöst eftersom alla andra partier var förbjudna.
Med 37 procent av rösterna var det alltså inte någon majoritet av tyskarna som röstade Hitler till makten. Hur stor del hade kvinnorna i att nazisterna blev största parti? Jag tänker på Ellen Key och hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Om kvinnorna fick rösta skulle det aldrig mer bli krig, menade hon. Blev det i stället tvärtom? Bland det första kvinnorna gjorde var att rösta fram en krigsherre och diktator? Utan att de förstod det, förstås.
Redan 3 april 1923 skrev den socialdemokratiska tidningen ”Münchener Post” om ”de många fruntimmer som dyrkar Hitler”. Med ögonen fulla av beundran lyssnar de till Hitlers tal, pantsätter sina smycken och lånar honom pengar.
Som svar på artikeln såg Hitler till att tidningens redaktionslokaler förstördes.
Tidningen hade rätt, hävdar Anna Maria Sigmund. Kvinnorna var Hitlers trogna hjälpredor från allra första början. De banade väg för honom, hjälpte honom att knyta kontakter och stödde honom ekonomiskt. 1926 var NSDAP nära att göra konkurs och Hitler hotade med självmord – ”inte ta konkursen, hellre en kula för pannan”.
Om han ändå hade gjort det! tänker jag. Men då kom fru Bruckmann till undsättning, berättar Sigmund. Hon sammanförde Hitler med industrimannen Emil Kirdorf och efter ett fyra timmar långt samtal betalade han alla skulder och partiet kom på grön kvist igen.
Elsa Bruckmann höll en berömd salong i München där hon presenterade Hitler för alla med pengar och inflytande. På hennes inrådan betalade maken, den rike förläggaren Hugo Bruckmann, Hitlers hyra och lät honom använda sitt palats som gästhem. Elsa Bruckmann lyssnade till Hitlers tal med knäppta händer, som under hypnos. Hon skrev till honom: ”Käre herr Hitler! Jag har ingen användning för det bifogade armbandsuret. Kan ni inte använda det … vill ni komma i morgon eller på torsdag för att titta på det ni kan ha nytta av i möbelväg osv.” Hitler generade sig inte. Han tog allt, enligt Anna Maria Sigmund.
Helene Bechstein, hustrun till pianofabrikanten Bechstein, introducerade Hitler i den exklusiva berlinska societeten. Hon köpte också en lyxlimousine åt sin idol. ”Wolf [Hitlers pseudonym], ni måste ha den finaste bilen som finns. Ni förtjänar den.”
Fruarna Bruckmann och Bechstein gjorde Hitler salongsfähig, berättar Angela Lambert i boken Eva Brauns förlorade liv. De lärde honom kyssa på hand, stiga in i ett rum, hälsa och ta avsked älskvärt och utan åthävor. Samt kanske inte minst viktigt: Att lossa ryggbenet på en forell så att filéerna låg snygga och prydliga. De två kvinnorna måste ha fungerat som våra dagars stylister. De tävlade om att ersätta hans billiga blå cheviotkläder med skräddarsydda kostymer och välskurna smokingar, hattar och handgjorda lackskor.29
Partifotografen Heinrich Hoffmann skrev i sina minnen: ”Dessa kvinnor var partiets bästa propagandister, de övertalade sina respektive män att ansluta sig till Hitler, de offrade sin fritid för sin politiska entusiasm … vigde sig självutplånande åt partiets sak”.30
Jag tänker på Sigrid och Sven. Försökte Sigrid påverka Sven, när hon själv så småningom kom att beundra Hitler? I så fall misslyckades det totalt. Sven hatade Hitler från första början och ändrade sig aldrig.
När jag läser Mein Kampf och Hitlers beskrivning av hur han samlar allt fler entusiastiska åhörare på sina möten under 1920-talet, ser jag framför mig tätt packade unga män i någon ölkällare. Men så var det inte. Göteborgsprofilen Uno Ranch berättar i sin bok Bugattibilar, Europaresor och flygapparater om hur han hörde Hitler tala på ett möte i Weimar 1925. Uno Ranch gick dit tillsam-mans med två manliga unga vänner och deras mor. Hon var änka sedan första världskriget och förvarade 6 800 mark i en cigarrlåda. Värdelösa pengar som en gång utgjort familjens hopsparade förmögenhet.
En sak som jag med stor förvåning noterade var att mötesdeltagarna till nästan femtio procent bestod av medelålders kvinnor. Svaret härpå var kort och gott: De voro krigsänkor som trodde på Adolf Hitler och nu hoppades på en drägligare tillvaro i livet.31
Var det Hitlers utstrålning som fick kvinnorna att glömma nazistpartiets enastående fientliga program mot den yrkesarbetande kvinnan? Hur skaffade han sig denna karisma? Eller var den medfödd?
Även Hitler upptäckte att publiken ibland var kallsinnig. I Mein Kampf resonerar han kring massans psykologi. Han har upptäckt att det är viktigt hur dags han talar, att inte börja för tidigt. Och scenografin är viktig. Här måste man lära av katolska kyrkan med dess hemlighetsfulla skymning, de brinnande ljusen, vällukten och rökelsekaren. Men det absolut viktigaste är att nå människors hjärtan, att vädja till känslorna.
Vad var det då som öppnade de tyska kvinnornas hjärtan? Hur såg deras liv ut? De vanliga kvinnornas liv. Inte de förmögnas, de som pantsatte sina smycken åt Hitler.
Jag kommer att tänka på ett brev från min farmor. Ett brev hon skrev från Hagen i Westfalen till farfar 1921:
Ofta, när jag går på gatorna och ser alla de bleka kvinnorna, med sina håglösa och resignerade anleten, så kommer det på mej den tanken, det är de fattiga mödrarna, som får bära krigets efterverkningar. […] Släpet, slitet, umbärandena är fruktansvärda. Männen, som ska i arbetet och barnen i skolan måste ha bröd med sej tillräckligt, ransonerna räcker inte, alltså får mödrarna avstå några brödskivor om dan. Och utan hopp att det ska bli bättre. När de inte orkar mer är döden barmhärtig.
Farmors brev berättar om Tyskland i början av 1920-talet under hyperinflationen. Hur var det i början av 1930-talet? Var döden en barmhärtighet för kvinnorna då också? Tyskland plågades förutom skulderna från första världskriget också av den ekonomiska världskrisen med prisfall på jordbruksprodukter och massarbetslöshet. 1928 var två miljoner anmälda som arbetslösa. Fyra år senare var siffran drygt fem miljoner.
Många kvinnor drömde om att gifta sig med Hitler, skriver Angela Lambert i Eva Brauns förlorade liv. Det var en medveten strategi. Eva Braun existerade inte, hon var den enda på Berghof som aldrig fick vara med på listan över interna telefonnummer. Hitler levde i celibat och ägnade sig helt åt Tyskland. ” ’Jag är gift med Tyskland’, brukade han säga.” ”Han väntar på mig”, tänkte många kvinnor. ”Tiotusentals skrev till honom […] Tusentals väntade på honom utanför huset i Obersalzberg. Kvinnomassor kunde skrika: ’Mein Führer jag vill ha ett barn med dig!’ ”32 Man kan jämföra med idoler i dag. De blir genast mindre populära om de gifter sig. Hitler själv ville dock inte ha barn, skriver hans sekreterare Traudl Junge. Hans motivering var: ”Jag tycker att avkommorna till genier mestadels har det mycket svårt i världen.”33
Trots att nazisterna fick 37 procent av rösterna, och därmed blev största parti i riksdagsvalet 1932, var de tyska socialdemokratiska kvinnorna fortfarande hoppfulla under hösten. De kunde nog inte föreställa sig att det snart skulle råda diktatur.
Den tyska partisekreteraren Olga Stolten skriver i Morgonbris septembernummer 1932 om stämningen ”före och efter det hårda valslaget 31 juli”. Hon berättar att de socialdemokratiska kvinnorna gått med i Järnfronten, en kamporganisation mot den nationalsocialistiska rörelsen. Kvinnorna är på plats närhelst Järnfronten kallar, vare sig det gäller möten, demonstrationer eller spridning av flygblad, skriver hon. De har också sytt tusentals röda fanor med broderade vita frihetspilar, som fladdrar från arbetarbostäderna och används i demonstrationerna.
Genom den röda frihetsfanan har vår gamla socialistiska röda fana, vilken de sista åren genom propaganda för riksfärgerna svartröttgult, förts något i skymundan, åter kommit till heders. Våra kvinnor ha framgångsrikt deltagit i propagandan för Järnfrontens nya märke. Vi sågo hur hakekorset började att som samlingstecken, som symbol allt starkare behärska gatorna, så att det hos de politiskt vacklande lätt kunde uppkomma den tanken att det inte mer fanns någon annan rörelse.
Men plötsligt syntes där en helt ny symbol, de blixtrande tre silverpilarna, tecknet för Järnfronten. Och varest två med dessa tecken möttes, där höjdes den knutna handen som hälsning och klar och kampglad klingade hälsningen: ”Frihet!”
På endast fyra veckor har Järnfrontens tecken spritts till hela Tyskland och frihetspilarna bärs av hundratusentals, ja, miljoner, skriver hon. Men konstaterar också:
Tyvärr finns det ännu många kvinnor vilka sakna politisk inställning och vilka gärna åter skulle låta göra sig omyndiga för att slippa befatta sig med politik.
Hon avslutar:
Hav förtroende till den tyska socialdemokratien! Vår rörelse skall hålla ut i kampen till dess seger är vunnen. En svår strid ligger bakom oss, men vi veta, att vi ha att utstå en ännu hårdare kamp. Den 31 juli är intet nederlag för den tyska socialdemokratien. Vi ha tappert slagits mot fienderna från alla sidor.
Vad än må komma: Kvinnorna hålla ut i kamp och nöd.
Jag fastnar för hennes formulering att ”många kvinnor gärna åter skulle låta göra sig omyndiga”. Kanske spelar rösträtt och medborgerliga rättigheter ingen större roll när nöden är så stor? När livet bara är en transportsträcka till graven. Och döden en befrielse.
”Kvinnornas emancipation från kvinnoemancipationen, blev en grunddoktrin i den nationalsocialistiska rörelsen”, skriver Anna Maria Sigmund.34
Varför lockade den doktrinen? Förklaringen är psykologisk, menar Margit Palmaer i Morgonbris septembernummer 1933. De tyska kvinnorna har drabbats av panik.
[…] kom ihåg att den utveckling, som skett i Tyskland och som innebär reaktionens seger för oöverskådlig framtid, till stor del burits upp och bärs upp av kvinnor! Det är därför i sanning mödan värt att söka de psykologiska faktorer, som gjort att den reaktionära propagandan funnit så god jordmån hos stora kvinnomassor. Ty här räcker det icke längre med materialism: för att förstå varför dessa röstat och handlat käpprätt mot sina egna intressen får man ta till psykologin.
Industrialiseringen har gjort att husmoderns arbete reducerats och hennes betydelse inskränkts, påpekar Palmaer.
Förr kunde man reda sig med de produkter man själv framställde, nu blir allt större massor beroende av den industriella produktionen, varöver man har föga eller intet inflytande. Trots alla lysande tekniska framsteg, har således ställningen i det stora hela blivit sämre än förr. […] Det är då inte underligt, om många kvinnor, som i äktenskapet sett den lugna hamnen och i hemmet den trygga borgen, gripits av ett slags panik och börjat längta tillbaka till äldre tiders anspråkslösare men också säkrare förhållanden. En koja, om än aldrig så usel, är dock bättre än en hyreskasern, vars hyra man icke kommer ut med. Slit från morgon till kväll för ett torftigt bröd är dock bättre än rena arbetslösheten.
Det är här den reaktionära propagandan satt in. Den har utmålat äldre tiders slit och släp som rosiga idyller. Den har sagt: Vad har den tekniska utvecklingen gett er – har den gett er mer lycka?
Margit Palmaer konstaterar att många kvinnor inte förmått genomskåda nazisternas lockbeten ”Kvinnan åt hemmet” och ”En man åt varje kvinna”. De har börjat drömma sig tillbaka: Hellre möda och knog för egen man och egna barn än ett tomt och torftigt liv på kontor eller fabrik. Med detta har nazismen fångat de kvinnliga väljarmassorna.
Nazisternas vallöfte ”En man åt varje kvinna” – hur skulle det uppfyllas när kvinnoöverskottet var 2,8 miljoner? Alla kunde inte gifta sig med Hitler, hur intensivt de än drömde om det. Men de behövde i alla fall inte bli barnlösa. Varje ogift kvinna kunde vända sig till det tyska avelsprogrammet Lebensborn, där de blev befruktade med rasrena tyska män. SS-Reichsführern Heinrich Himmler blev gudfar åt dessa barn.35
Hitler instiftade också ”Den tyska moderns hederskors”. En utmärkelse som påminde om militära ordnar. Brons för fyra barn, silver för sex och guld för åtta. Men modern måste vara av tyskt blod, frisk och värdig. Magda Goebbels blev den första som fick detta hederskors.36