Sigrid lämnar inte riksdagen. Inte än. Hon tiger och biter ihop.
Paris i dallrande augustihetta 1933. Sigrid deltar i Internationella Socialistkongressen mot nazismen. Hon sitter i den stora kongressalen och nu är hon ännu argare. Vid tidigare kongresser var hon besviken över att delegaterna inte levde som riktiga socialister. Nu börjar hon misstänka att främsta anledningen till att tusentals människor i ombudsmanna-, propaganda- och pressverksamhet mobiliserar Internationalens resurser för kamp mot fascismen och nazismen, är att de då kan motivera sin egen fortsatta existens.
Det är hyckleri att fördöma diktaturernas förtryck, när samtidigt korruption och ”invärtes förtryck” tillåts i det egna partiet, tycker Sigrid.
Pariskongressen kallas också bojkottkongressen. När det blir omröstning om bojkott av tyska varor är Sigrid den enda som röstar emot. Hon beskriver i sin bok Kongress 1940 hur huvudpersonen Blenda, precis som verklighetens Sigrid, röstar emot:
Vi hjälpa icke våra socialistiska kamrater inom Tyskland, vi hjälpa icke en förföljd ras därmed. Vi konsolidera de bittra, fanatiskt kämpande krafterna. Och bojkott mot ett folk, ett land, är en handling icke i fredens utan i den förberedande stridens anda.
Sigrid skriver i flera brev om hur hon reagerade mot opportunismen hos bland andra partikollegan och chefredaktören för Arbetet, Allan Vougt. Enligt Sigrid stod han med henne och några andra och resonerade om det tilltänkta beslutet om bojkott. Sigrid förklarade varför hon var emot. Vougt stod bredvid fackföreningsfolk från Amsterdam som nyss tagit ställning för bojkott och Vougt höll ivrigt med dem.
Men – när jag kom hem – och Sandler hade i tidningarna förklarat sig ohågad för boycott – då – var Allan Vougt den förste som instämde med honom!!