Om massan

Jag läser Sigrids eget exemplar av Mein Kampf med hennes markeringar i marginalen. Den kom på Holger Schildts förlag 1934 och heter Min kamp. Jag vet inte om hon hade del två, jag har inte hittat den.

När Sigrid läst boken skriver hon i Östergötlands Folkblad 9 juli 1934:

Min kamp är en mycket intressant bok, och den bör läsas av var och en, som önskar vara politiskt aktiv. Den innehåller bland annat så många teser och råd om sättet för propagandas bedrivande, så många omdömen om den s.k. massan och sättet för dess behandling, råd och omdömen som en demokrat och socialist bör ställa sig själv inför och fråga sig: Tror jag detta?

Svaret är nej, skriver hon. Uppfattningen om propagandans mening och mål är helt olika.

För nationalsocialisterna är den till för att få herravälde över människorna, så att de viljelöst ge sig hän under en viss ledning, ett jag, som anser sig ofelbart och ensamt ansvarigt. För socialdemokraterna och väl för demokratiska partier över huvud, är propagandans mening att sätta folket i stånd att träffa ett val och göra det val, som partiets propaganda vill tjäna.

Demokraterna äro alltså optimisterna i sin tro på människans, även massans individers förmåga och vilja till tänkande och bedömande. Nationalsocialisterna äro pessimisterna, som se i massan och valpubliken ett primitivt vidunder, som man vill behärska, inte därför att det betyder något som människa men som vidunder av kraft genom sin massa och mängd.

Sigrid är sängliggande igen. Det är hjärtat. Hon är osams med Bengt. Han vill inte ha någon trekantstillvaro och är dessutom arg på henne för att hon funderar på att lämna partiet. ”Jag tycker inte Du har rättighet att nu svika det parti, Du arbetat för i 30 år. Och det just nu, när den sak Du arbetat för är i fara mer än någonsin. Och just den fara, som Du ser bättre och kan bättre undvika än någon annan”, skriver han

De grälar. Bengt blir förtvivlad, säger att han är beredd att göra uppoffringar, bara Sigrid inte överger honom.

Sigrid 1934.

Sigrid arbetar i sängen. Skriver ett ”Valföredrag till kamraters ledning” den 6 september 1934. Här försvarar hon s-regeringens ekonomiska politik för att tackla den ekonomiska krisen. Under 1920-talet var den dominerande uppfattningen att arbetslöshetsunderstödet måste ligga långt under lönenivån. Det var en av de utgifter som staten måste spara på i dyrtider. De arbeten som tilldelades arbetslösa skulle vara av nödhjälpskaraktär. Den nya ekonomiska politiken baserades på den brittiske nationalekonomen Keynes tankar. Man skulle skapa köpkraft och stimulera industrin. Staten skulle inte spara på utgifterna utan i stället använda sina resurser för att skapa arbetstillfällen inom den offentliga sektorn.

Det är ett långt föredrag. Sigrid skriver bland annat att man fått ideliga bevis för att den socialdemokratiska linjen i samhällspolitiken är den riktiga. Men finansminister Wigforss och socialminister Möller har framställts som obetänksamma fanatiker, som för nöjet att se sitt program genomfört offrade landets ekonomiska framtid. Det har talats om en okunnig riksdag, som i partisolidaritetens namn accepterat att göra landet konkursmässigt och öka statsskulden. Bara för att tillfredsställa de arbetslösa.

På detta har man spunnit vidare och ställt frågan, om inte ändå en ”karlakarl”, som Mussolini eller Hitler, vore något att fundera på också för Sveriges räkning. En kraftkarl, som inte krusade med något parti och som satte till sina förtroendemän och experter som han behagade. Man behöver bara läsa de nationalsocialistiska och de nationalsocialistiskt anstuckna publikationerna för att komma underfund med hur det ropas efter en kraftkarl och diktator.

[…] Nej, inför en sådan diktatur, dess sätt att skipa rättvisa och lösa folkförsörjningens svåra frågor tar man hellre ett demokratiskt styrelsesätt, även om det skulle ha sina sidor med partistrider, mandatfiskeri m.m. Det ger dock rum för överläggning och för ett fritt ord i samhällets angelägenheter, därför att det garanterar säkerhet till liv och egendom även för oppositionen.

Sigrid slår fast: ”Vår regering har praktiserat folkgemenskap, medan nazisterna vrålat om den i feta fraser.”

Hon tar också upp kvinnornas ansvar och konstaterar: ”Nazismen körde kvinnorna från politiken och de beslutande församlingarna. Nazismen ville överallt sätta envälde och diktatur framför allas samarbete. Därför behövdes ej kvinnorna i dess våldssamhälle.”

Hon uppmanar de svenska kvinnorna:

Kvinnorna måste inför de senaste världshändelserna med fasthet och tillförsikt säga sig, att så får det icke gå i vårt land, utan vi vilja vara med och understödja demokratin. Vi vilja vara med om att med vår mening och vår rösträtt slå ned allt som kan skada det vi sätta värde på i vårt samhälle, det samhälle som vi vilja vara med om att ytterligare förbättra.

Under de två år som gått sedan senaste riksdagsmannavalet har arbetarerörelsen och socialismen slagits till marken i två gamla kulturländer, i Tyskland och Österrike. Dessutom hotas den i ett antal andra, mindre stater. Vad ha kvinnorna i dessa länder att förebrå sig?

Vi skola icke döma, men vi skola handla så, att vi kvinnor här i Sverige icke ha något att förebrå oss.

Sigrids valföredrag blir uppskattat. Nitton kvinnoklubbar skriver att de vill ge henne stora famnen för det fina koncept hon gett dem. Nu kan de ge sig ut och tala med tillförsikt. Sigrid har gjort en stor insats, trots att hon inte orkar vara med personligen.

Jag hajar till vid formuleringen att svenska kvinnor ska handla så att de inte har något att förebrå sig. Sigrid kommer så småningom att ha mycket att förebrå sig.

Trots hjärtbesvären verkar det som om hon räknar med att komma tillbaka till riksdagens arbete. Hon måste ha vacklat mycket fram och tillbaka – hon har ju sagt till Bengt att hon funderar på att lämna partiet. Hon skriver på en lapp:

Vad jag hoppas av riksdagen 1935.

Jag hoppas på fortsatt arbete för att få folk i arbete och därmed större möjlighet till familjebildning. Jag hoppas vidare att alltför stora nedskärningar i statsbudgeten för sociala ändamål inte skall ske, att pensionsfrågan arbetas färdig framåt i enlighet med snart sagt hela folkets önskan och till sist att vårt land driver en sådan utrikespolitik att det verksamt bidrager till fred och samarbete mellan folken. Underrätta Norrköping!