”Demokrati omöjlig utan moral”

Sigrid får inget svar. Det eldar på henne, hon skriver nu alltmer om ”demokratins urartning”. Det behövs en folkväckelse, en moralisk upprustning, anser hon. Demokrati är omöjlig utan moral.

I majoriteternas fängelse ges ut 1936, av samma förlag som tidigare givit ut översättningen av Hitlers Mein Kampf.

Hon hamrar på sin gamla skrivmaskin. Tempot är ursinnigt. Hon skriver manus till boken I majoriteternas fängelse, som kommer ut på Holger Schildts förlag 1936. Det förlag som gav ut Mein Kampf på svenska. Sigrid tror fortfarande på arbetarrörelsen. Men den måste hålla sig ”sund och stark” som ett nödvändigt stöd för en demokratisk utveckling.

Detta är för arbetarrörelsen, särskilt då den socialdemokratiska, ett kvalitetsproblem mer än ett majoritetsproblem. Men det är detta, som många av de ledande socialdemokraterna icke vilja inse. Många av dem ha ännu kvar så mycket av en osmält vulgärmarxism och en ogenomtänkt antireli-giositet, att de tycka det är tarvligt – och riskabelt – att vidgå något samband mellan politik och moral. Många draga sig också för att i den politiska kampen få in hela den hycklarhär som skyndar likt råttorna till fläsket, så fort man talar om att ”moralen skall förbättras”. Men man borde dock taga risken.⁴⁶

Ett av demokratins misstag har varit att man krupit för röstsummorna, anser Sigrid. Väljarna är som bortskämda barn. De röstar på den som lovar mest.

Hon går till storms mot yrkespolitikerna. En stor och mäktig politisk klass har vuxit fram, ”politiska förmedlare som aldrig lärt ett yrke men tidigt sugits in i organisationslivet och där på ett eller annat sätt sökt sin utkomst”.⁴⁷

Jag hör också ekot av hennes fars röst. Han som hatade alla agitatorer och predikanter för att de bara pratade och levde på andras arbete. Sigrid utvecklar sitt resonemang: Dessa förmedlare, funktionärer har

övergått till att bli ett härskande stånd med ett alltmer avgörande inflytande i politiken. Att ståndet blivit så mäktigt beror på flera omständigheter. Dels utökades de politiska idéernas verkningsfält så väsentligt genom den allmänna rösträtten och de demokratiska idéernas genombrott i kulturlivet, att den förmedlande politiska gärningen krävde ett oerhört mycket större antal arbetare än i det gamla rösträttsransonerade samhället. Dels ändrades också kraven på den politiska agitatoriska och representativa gärningen. Den blev om icke enklare eller kvalitativt sämre, dock väsentligt mycket lättillgängligare för gemene man än tillförne. Och dels måste man inom alla partier, med hänsyn just till de demokratiska jämlikhetsidealen, godkänna den principen, att den politiska gärningen, i vilken form eller i vilken egenskap den än utövades måste kunna försörja sin man och ge honom kompensation i form av avlöning och ställning, för vad han offrade för idén och partiet. På detta sätt blev förmedlandet en existensmöjlighet och ett nytt yrke att konkurrera om på arbetsmarknaden.⁴⁸

Per Albin var en av våra första yrkespolitiker.

Liksom Hitler i Mein Kampf anser Sigrid att ”förmedlarståndets talträngda och svällande ande bör sättas på isolering och avmagring”.⁴⁹

I boken återkommer Sigrid också till att kollektivanslutningen måste bort. Och att socialdemokratin, om den ska återupprättas som idérörelse, måste försöka vinna också andra samhällsklasser än arbetarklassen: ”Är det underligt, att Hitler gjorde lycka genom att från den kroppsarbetande klassen taga bort monopolet på ordet ’arbetare’ och låta det omfatta alla som arbetade!”⁵⁰

Jag påminns om att detta gjorde lycka även i den svenska valrörelsen 2006.

Hur tas Sigrids bok emot? Ur högarna väljer jag en recension av Karl Nilsson i Social-Demokraten 12 april 1936. Jag tror att han ganska väl ringar in Sigrids position. Kvinnorna vantrivas var synnerligen oklar, anser han. ”Var hon på väg mot nazismen? Eller var hon bara förbannad i största allmänhet över verkliga eller förmenta oförrätter?” Denna gång måste man ta henne på allvar. ”Sigrid Gillner är antimarxist, men hon är därför ingalunda nazist utan snarast utopisk socialist med starka gammalliberala tendenser. Hennes teoretiska läromästare torde vara Hendrik de Man – 1920-talets Hendrik de Man, sådan han framträder i Socialismens psykologi. Hon skjuter människan, med stort M, i förgrunden, hon propagerar för en moralisk renässans inom arbetarrörelsen, hon vill, att man, mera än som sker, också skall se till sinnelaget.”

Han konstaterar att i centrum står diskussionen massa–individ och kvantitet–kvalitet. Sigrid reagerar mot statistiktänkandet, både i politiken och i bildningsrörelsen. Hennes kritik mot det gängse bildningsidealet är riktig, anser han. ”Att problemet om elitens utbildning nu alltför mycket skjutes i bakgrunden liksom det tidigare varit alltför dominerande. Ty otvivelaktigt är det på det viset, att bildningen industrialiserats och blivit konfektionsvara, och att många tro, att konfektionsvarans dåliga kvalitet inte märks eller ingenting betyder.”

Däremot har hon fel i sin kritik av förmedlarståndet, skriver han. Det är inte en svaghet utan en styrka för socialdemokratin att ha en stab rutinerade yrkespolitiker.

Veklagan över yrkespolitikerna, som är gemensam för liberal och nazistisk propaganda, bör man ta med absolut lugn. Däremot har hon naturligtvis sett rätt och tryckt på en mycket öm punkt, då hon påpekar, att organisationsmänniskor och yrkesagitatorer ha mycket svårt för att så att säga skala av en sakfråga och ta fram kärnan, att de gärna börjar med att snegla åt höger och vänster och därigenom förvandlar hela frågan till ett ”taktiskt” problem, men detta dilemma tror jag man bäst undviker därigenom, att man inte begär av ”förmedlarståndet”, att det skall förmedla allt i färdigarbetat och definitivt skick utan tillåter även dem att också utåt visa, att de inte i varje ögonblick äro alldeles säkra på vad som är den riktiga, d.v.s. partiets ståndpunkt.

Han skriver också att Sigrid inte tycks förstå hur realistisk

arbetarklassens ”intolerans” mot fascismen och nazismen är, sedd just i relation till arbetarklassens fredsfrämjande uppgift. I sitt motstånd mot borgfred med fascismen ledes inte arbetarklassen av hat utan av en säker politisk instinkt.

Sigrid Gillner vill, att vi skola förstå nazismen. ”Förstå” betyder nu så mycket, men hon vill tydligen, att vi skall förstå i ordets alla bemärkelser. Vi böra förstå drivkrafterna bakom nazismen, och vi böra vara medvetna om att Hitler skall störtas av det tyska proletariatet, som ännu, åtminstone delvis, är fånget i nazismens ideologi och inte av en smula bråkiga gammalkonser-vativa präster, men där måste också förståelsen sluta. Någon kompromiss eller intressesammanbrytning kan det aldrig bli fråga om, som författarinnan faktiskt tycks tro. Hennes utopism och allmänna folkgemenskapsideologi driver henne här till en sådan tolerans, som till sina konsekvenser ingenting annat är än den grövsta brutalitet.

Karl Nilsson uppfattar Sigrids bok ”som ett ärligt försök att komma till rätta med en rad av demokratins inre problem, som vi de sista åren varit alltför upptagna och alltför ’taktiskt kloka’ för att närmare diskutera. Jag tror också, att det nu kan vara på tiden att nyansera omdömena om henne, då hon själv härvidlag föregått med gott exempel.”

Vad tror jag själv? När det gäller kritiken mot en politisk klass verkar hon ha varit tidigt ute. Men jag som har facit hakar upp mig på formuleringar som att det är fel att tro att Hitler vill ha krig. Hatet mot nazismen kan förblinda, anser Sigrid. Det är svårt att läsa med dåtidens ögon. Ändå – för mig är det uppenbart att Hitler förbereder ett raskrig. Så läser i alla fall jag Mein Kampf och den fanns ju på svenska då. Och stod dessutom i Sigrids bokhylla.

Men åter till 1930-talet. I socialistiska partiets tidning Folkets Dagblad skriver Nils Flyg den 17 april 1936, att efter den här boken kommer Sigrid ofrånkomligen att stämplas som nazist:

Metoden att så stämpla är både bekväm och tacksam, då man har behov av, att få en person betraktad som en särdeles utstuderad skurk. Men Gillner är ingen nazist även om hennes kritik i vissa avsnitt synes ha nazistisk karaktär. Hon är en socialdemokratiskt fostrad intellektuell, vilken insett demokratins urartning samt ropar i gevär för att rädda densamma. Hon är ej och har aldrig varit socialist i marxistisk mening. Hon talar i sin bok om ”socialismen” – hon kritiserar ”socialismen” – men talar hela tiden om socialdemokratin, vilken f.n. är lika fjärran från socialismen som nationella förbundet. […] Hon står vid en skiljeväg – inför ett antingen eller. Hur hon kommer att välja – vet hon endast själv. Men valet gäller nazism eller socialism.

Några år senare, i början av kriget är han själv chefredaktör för Folkets Dagblad och tidningen är då nazivänlig.

Hur väljer Sigrid? Hon brottas med tankarna på ”undermänniskan”, den som förskingrar och lever över sina tillgångar, som hon mött i demokratin. Hon får kontakt med författaren och kritikern Fredrik Böök, borgerlighetens främste smakdomare vid den här tiden. Och tyskvän med stor förståelse för nazismen. Kanske har han recenserat hennes bok? Det vore inte så konstigt i så fall. Genom hela livet skickar hon sina böcker till kritiker och opinionsbildare. Ofta blir de också vänner.

När jag läser Sigrids brev till honom slås jag av hur svartvit hon är. Det ver-kar inte finnas någon gråskala. Fredrik Böök tycks för Sigrid vara den absoluta motsatsen till ”undermänniskan”.

Hon skriver till honom 27 april 1936:

Jag blev så själaglad för att Ni ville skriva till mig och kunde känna sympati för mina nedskrivna tankar. Och jag sänder min gränslösa tacksamhet till Er med innerlig önskan om allt gott åt Er, Ert hem och Ert arbete.

Ser Ni, det ligger i denna tacksamhet inte bara den lilla ”författarinnans” glädje över att den store Böök getat läsa hennes bok och gilla den. Nej, där ligger något mera och oförytterligare. Det är tjugufem års lång mänsklig tillgivenhet och beundran för en okänd, men genom sitt författarskap så kär och förtrogen människa, som genom Er vänlighet att besvara mitt brev på något sätt nått fram.

Hon berättar att hon sett honom på Margretetorp. Just som flickan skulle gå in och servera, såg hon från hallen en skymt av hans ansikte.

Jag tyckte – eller har jag bara drömt till det – att det var belyst från några festliga kandelabrar. Och Ni såg så lugnt livsglad, så snäll och vis ut. Som om Ni tyckte att livet var härligt och nuet nu och ingenting annat. Jag skulle varit en skicklig fotograf, och jag hade kunnat taga alla tiders foto av Er.

När jag minns det där ansiktet och så rösten från radio i julas, så tänker jag det inte gör något, om jag skriver lite hämningslöst till Er.

Jag hittar flera små brevkort från Fredrik Böök och så småningom träffas de också. Ett utkast till brev från Sigrid (datum saknas):

Herr Professor Fredrik Böök,

I morgon är det en vecka sen’ jag upplevde det oerhörda att Ni och Er underbart rara reskamrat hämtade mig i Hälsingborg. Jag kan bara säga Er mitt innerligaste och varmaste tack för allt materiellt gott och för att jag fått träffa Er i verkligheten efter så många års tillgivenhet och beundran på avstånd. Det var bara så innerligt skönt att kunna säga till sig själv: han var sådan. Ty Ni kanske har förstått, att jag är instinktsmänniska och det är instinkten som ibland gör mig tvärsäker.

1937 ger Sigrid ut romanen Maria. I Svenska Dagbladet skriver signaturen G. B-n, datum saknas:

Så länge Sigrid Gillner håller sig till barnen och familjerna och deras miljöer bäres skildringen upp av mänskligt patos och konstnärlig gestaltningsförmåga, men mot slutet sjunker boken ohjälpligt. Det sker, då författarinnan pläderar för sin tes om kvinnornas vantrivsel i offentligt arbete och deras olämplighet härför. […] Författarinnan tycks anse, att alla kvinnor, som arbeta utom hemmet, äro slarviga likt Anna Andersson, och alla, som arbeta inom hemmen, mönster av ordentlighet. I rättvisans och logikens namn må väl erkännas, att kan man inte sköta hemmet och barnen bättre än Anna Andersson, då äro storbarnkamrar och kollektivhushåll synnerligen önsk-värda och av behovet påkallade.

Av Sigrids skönlitterära böcker tycker jag själv bäst om debutromanen Bergenkronas. Sedan blir det alltför mycket av politiska budskap.