När jag läser breven från 1920- och 1930-talen slås jag av att många intellektuella är väldigt negativa till demokratin. Och inte bara då. Så sent som 15 juli 1966 skriver exempelvis professor Hialmar Rendahl, Naturhistoriska riksmuseet, till Sigrid om demokratin som ”nivellering i dumhetens tecken”. Majoriteten kommer alltid att ligga på minussidan om normalbegåvningen, och det är dessa som alla partier måste smörja ”på fetaste sätt” för att säkra makten, skriver han. Alltså tvärtemot idén om att demokratin är rationell. Att det blir bättre och mer genomtänkta beslut ju fler som har något att säga till om, ju fler erfarenheter som vägs in.
Även Torgny Segerstedt, den stridbare antinazisten och redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, ansåg till en början att folkvälde innebär nivellering.
Han ville ha en stark ledare, berättar Kenne Fant, författare till biografin om honom.
1940 beskriver dock Segerstedt ”de breda lagren” som ”pålitliga och bra”. Men jag undrar när vi skulle ha fått demokrati i det här landet om de intellektuella fått bestämma?
Jag reser till Uppsala för att intervjua Oskar Pettersson, idéhistoriker som undervisar om demokrati på universitetet. I sin doktorsavhandling Svensk statsvetenskap kring år 1900 förklarar han att demokrati vid den tiden kunde betyda två helt olika saker. Dels allmän och lika rösträtt, som vi i dag anser är demokrati. Dels en stats själ eller karaktär, vilket högerpolitiker som statsvetaren Pontus Fahlbeck ansåg var demokrati. Enligt Fahlbeck var allmän rösträtt ett hot mot demokratin, eftersom de ”undermåliga” då skulle styra landet.
”En hvar, som icke kan uppnå medellönen eller medelinkomsten inom sin grupp eller sitt yrke, anse vi redan som en klen karl; och den som balanserar jämt och nätt med existensminimum för att ej tala om den, som sjunker därunder, betrakta vi som en stackare eller odåga.”51 Med denna formulering slog Fahlbeck fast att en begränsning av antalet röstberättigade var nödvändig. Vissa människor är helt enkelt inte kapabla att delta i den viktiga uppgiften att styra staten. Det är sådana åsikter Sigrid bekämpar när hon som ung socialist är med och slåss för demokrati i Sverige.
– Om vi talar om högern eller borgerligheten i vid mening, så fanns det ett motstånd in i det sista mot att införa demokrati, säger Oskar Pettersson. Det fanns också en ganska tydlig skepsis mot vad demokratin innebar. Ett känt uttalande är Winston Churchills: ”Demokratin är ett uselt sätt att styra på, men alternativen är värre.”
– Vad var dåligt?
– Högern kritiserade demokratin för att man delade upp sig i partier. Särintressen styrde och ingen såg till det allmännas bästa. Bondeförbundet såg bara till böndernas intressen, arbetarpartiet bara till arbetarnas intressen. Det fanns högermän som kritiserade högerpartiet för att bli kapitalisternas parti. Partier var inte bra. De var per definition särintressen.
– Men även de som varit kritiska mot demokratin kom ganska snabbt att acceptera den. För högern var händelserna kring första världskriget oerhört skrämmande, man anade en bolsjevikisk revolution här också. Så det blev en högerregering som införde demokratin i Sverige. Kompromissen blev att kungen fick sitta kvar.
– En annan fara som högern pekade på var att demokratin inte lyfter fram de kunnigaste och klokaste utan de populäraste. Det är en urgammal kritik sedan antiken: Den som säger vad folket vill höra, den blir vald.
– Hur såg motbilden ut? Ansåg man att en kung eller kejsare såg till hela nationen?
– Inom högern fanns motbilden att det var bättre före parlamentarismen. Då valde kungen dem han ansåg var kunnigast och bäst – oavsett parti. Självfallet skulle man ha en amiral som sjöförsvarsminister och en general som landförsvarsminister.
– I mera nazistiskt eller fascistiskt anstrukna idéer fanns föreställningen om ledaren som verkligen lyssnar på folket. Han låter sig inte styras av parlament och partier, utan kan läsa av folkviljan.
– Sigrid skriver på något ställe: ”Varför ska en smed bestämma om skolfrågor?”
– De tankarna är urgamla. Sokrates sa till atenarna: Om ni ska bygga en båt – frågar ni då en bonde eller en båtbyggare? Jo, ni frågar den som är expert på att bygga båtar. Men när det gäller staten – vem frågar ni då? Jo, då frågar ni bonden och precis vem som helst.
– Av Sigrids brevsamling att döma verkar det som om frågan är öppen på 1930-talet: Vilket blir bäst – nazism, fascism, bolsjevism eller demokrati? Var det så?
– Frågan var relativt öppen i hela Europa under både 1920- och 1930-talen. Visst, Sverige införde demokratin 1921, men det var inte en överordnad ideologi som efter 1945. Fram till andra världskriget kunde man mer öppet diskutera brister.
– Var det för att demokratin var relativt ny eller hade den misslyckats på några punkter?
– Både och, misstänker jag. Dels fanns kritiken från början att de klokaste människornas synpunkter inte lyftes fram och att folket kunde låta sig styras av demagoger. Man upplevde också demokratin som en försvagning. Det blir kompromisser, det tas inga fasta beslut. Här framstod Italiens fascism, Rysslands bolsjevism och Tysklands nazism som alternativ.
– Tar vi demokratin för given i dag?
– Ja, det tror jag och det är en fara. Det finns en massa problem med demokratin, men vi möter inte den tydliga demokratikritik som fanns under 1930-talet. Då var man tvungen att försvara den. Nu övar vi oss inte längre i det.
Oskar Pettersson påpekar att personer som i dag ifrågasätter demokratin i regel avfärdas med orden: ”Va, är du inte demokrat! Dig behöver man inte prata med.”
– Vi borde vara beredda att diskutera demokratin på ett mycket mindre kategoriskt sätt. Alltså: Är man för demokrati, så måste man veta varför.
När han undervisar om demokratin brukar han rita en tidsaxel från 500 före Kristus och fram till år 2000. Han gör en liten, liten prick på 400-talet f.Kr. för den grekiska demokratin och sedan blir det ett långt hopp fram till någonstans på 1800-talet. I ett historiskt perspektiv är demokrati ett undantag.
Han ser en risk i att vi slår oss till ro och säger att de totalitära regimerna hörde till förra århundradet och nu är världen klar för demokrati. Så sa man efter första världskriget, efter andra världskriget och efter Warszawapaktens fall: Nu har demokratin vunnit.
– Även i dag förekommer väl kritik mot demokratin – att det är bättre att experter bestämmer än att de folkvalda gör det – precis som på 1930-talet?
– Det är farligt att dra paralleller, men liknande argument förs fram. Exempelvis att Riksbanken inte får styras av politikerna. De som försvarar detta, hävdar att det är demokratiskt eftersom vi demokratiskt bestämt att det ska vara så, säger Oskar Pettersson.
– Sigrid reagerar häftigt mot omoral inom politiken. Vilken roll spelar korruptionsskandaler? Hjälpte det till exempel Berlusconi till makten i Italien?
– Ja, det tror jag, men det är svårt att jämföra politiska rörelser i olika länder. En kritik som ofta riktas mot demokratiska samhällen är att det viktiga är vad du har för partibok. Vi har en sådan diskussion i dag vid olika utnämningar – bara de suttit tillräckligt länge på partimöten så ska de minsann garanteras ett jobb någonstans och det har ingen betydelse om de sköter det dåligt. Den här beskrivningen av demokratin är gammal. Platon och Aristoteles och andra kända kritiker av den grekiska demokratin skriver att det börjar med att folket får vara med och bestämma och sedan tar de för sig vid köttgrytorna. Staten ses som en inkomstkälla. Den frihet som demokratin innebar, släppte lös alla hämningar.
Jag tänker att det kanske var det Sigrid menade med ”demokratins urartning” och ”undermänniskan” inom demokratin – att friheten ledde till ansvarslöshet.
Jag är bortskämd, lever i ett land med demokratiska fri- och rättigheter och tar för givet att det så kommer att förbli. Kanske resonerade många likadant på 1930-talet? Demokratin hade fått sitt genombrott och nu var den självklar. Jag tänker på formuleringen i Morgonbris broschyr Kvinnan och Hitler 1933:
Svenska kvinnor!
Förstå ni vad demokratin betyder? Förstå ni vad det betyder för er själva att leva i ett fritt demokratiskt styrt land?
Förstå ni vad det betyder att få behålla edra medborgerliga rättigheter och eder rätt till självständigt arbete? Ni betrakta dessa rättigheter som självklara, men ni kan genom eget förvållande förlora dem.
Tvivlar ni därpå, så studera händelserna i Tyskland och ta lärdom av dem.
När jag läser breven från Sigrids vänner i Tyskland verkar det som om de är tagna på sängen. En diktator har röstats fram till makten.
”Som en stor svamp som sugit sig full med gift och dryper det över de vilseledda”, skrev Hilda från Hamburg 1933.
Sedan var det för sent. En diktator kan inte röstas bort. I Morgonbris nr 21 1933, berättas om Toni Pfülf, en av ”den tyska socialdemokratins bästa banérförare”, som tog livet av sig den 8 juni 1933. Hon kom aldrig över sin bitterhet och förtvivlan över att hennes gamla vänner, av skräck för den nazistiska terrorn, röstade för Hitlerregeringens utrikespolitiska deklaration den 17 maj.
”Överväldigad av sin oerhörda sorg över denna hennes livs största besvikelse såg hon ingen annan utväg än att själv söka döden.”
I den tyska propagandaskriften Soziales Deutschland beskrivs väljarstödet så här:
Führer och folk är ett
Bevis: valen sedan 1933
1933 = 44 %
1934 = 88 %
1935 = 90 %
1936 = 98,8 %
1938 = 99,6 %
Alla röstar på
ADOLF HITLER