”Fallet Sigrid Gillner”

Efter sitt avfall kallas nu Sigrid ”Fallet Sigrid Gillner” i pressen. Hon bemöter anklagelserna i en artikel i Nya Dagligt Allehanda den 9 juni 1937.

Vad har egentligen skett? Vad är sakens kärna? undrar hon.

Jo:

En människa har kritiserat den rådande demokratin och dess nuvarande största numerära underlag, den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Hon har sagt ifrån, att med den moral eller den frånvaro av moraliska grundsatser, den egoistiska materialism, som behärskar dess enskilda individer och den knäsatta partimentaliteten, så kan icke det allas väl, den utlovade sociala nydaning och allmänna folkförsörjning och trygghet, som hör till de demokratiska och framförallt det socialistiska ”arbetarprogrammet”, förverkligas.

Det finns något i majoritetens inställning, som ständigt saboterar dessa ansträngningar och gör att man inte når målet, menar hon.

Sigrid fortsätter:

Utan en uppgörelse med den livsinställning hos massorna, som synes vara en följd av en propaganda, som alltför ensidigt predikat individens självhävdelse och glömt de inre moraliska krafterna för ett folks materiella och andliga höjande, kan icke ett nytt och i djup mening socialistiskt samhälle byggas upp. Som exempel på vad livsföringen och den moraliskt nationella väckelsen betyder i socialt uppbyggande riktning och för ett helt lands reformerande har denna människa framhållit Tyskland och i det sammanhanget fördömt, att den tyska nationalsocialismen för den svenska allmänheten så väl som för den demokratiska världen i övrigt systematiskt beljuges i sitt arbete för folkgemenskapen, sin strävan för socialismen och sin strävan för fred med ett likaberättigat och återupprättat Tyskland såsom medarbetare vid världens ordnande.

Hon konstaterar att hon under många år försökt att i tal och skrift ”bekämpa den hätska och förlegade klasskampsinställningen och den moraliska indifferentismen inom partileden.” Konflikterna började redan med hennes roman Bergenkronas 1923, där hon hävdade tron på den mänskliga individens självhjälp. Nu anklagas hon för att i boken Lägerlivets land ha gett oförbehållsamt erkännande åt nazismen och Hitlers verk. Men för den som läser boken måste det stå klart att hon inte kan följa nazismen i allt, poängterar hon.

Jag kan det icke i det, som av nazisterna själva förklaras vara deras väsentliga programpunkt, kampen mot judendomen i dess strängt konsekventa form, vilken praktiskt betyder judarnas uteslutning från all statsgemenskap och alla nationaliteter i världen.

I själva verket skall den, som närmare vill sätta sig in i mitt s.k. fall upptäcka, att det är denna inställning till det nationalsocialistiska verket, konstaterandet av den förverkligade sociala reformationen på folkgemenskapens grund, som enligt den socialdemokratiska pressinpiskningen av massorna gjort mig till ”förrädare av folkets sak”.

Hitlers ”hovfotograf” Heinrich Hoffmann gav ut en hel serie bildverk om Führern.

Jag hittar inget svar på detta inlägg. Vad bygger hon sitt resonemang om Tysklands arbete för folkgemenskapen, dess strävan för socialism och fred på? Jag kan bara gissa. Kanske genom läsningen av någon av de tyska tidningarna eller propagandaskrifterna. En av dem heter Hitler befreit Sudetenland (Hitler befriar Sudetlandet) och kom ut 1938. Boken är skickad till Sigrid av en herr civilingenjör Gustaf Dahlin i Helsingborg. Den ingår i en hel serie bilderböcker av professor Heinrich Hoffmann, Hitlers ”hovfotograf”. Serien har titlar som Hitler in seiner Heimat (Hitler i sin hembygd), Hitler baut Grossdeutschland (Hitler bygger Stortyskland), Hitler erobert das deutsche Herz (Hitler erövrar det tyska hjärtat), Hitler in seinen Bergen (Hitler i sina berg), Hitler abseits vom Alltag (Hitler vid sidan av vardagen), Jugend um Hitler (Ungdomar kring Hitler) och Hitler wie ihn keiner kennt (Hitler som ingen känner honom).

Ungefär som Fem på nya äventyr av Enid Blyton.

Sigrid återvänder tillfälligt till Norrköping. Men hon känner omgivningens förakt och isolerar sig i våningen. Hon flyttar ner till Viken igen och skriver till Sven den 13 november 1937:

Du har varit snäll och sagt att du väntar mig hem. Men, min vän, jag har fattat det beslutet, att ej resa hem förrän jag är frisk: frisk i ögat och fri från denna ångest att gå och röra mig. Det lönar sig väl inte att be Dig tiga med det senare! Kanske inte heller att förklara! hur hemskt jag lider däruppe i våningen av ensamheten, hjälplösheten och mattigheten. Jag vet att jag inte kan återse denna omgivning, förrän jag är frisk! Jag måste åter kunna behärska den och inte gå som tiggare till dig och andra för att be om lite gemensamhet och hjälp. Nej, då kämpar jag hellre ensam här mellan grinden och Möllan. Då slipper jag tigga och slipper att besvikas. Jag är ensam och får se fasan i vitögat utan att känna förödmjukelsen att ha blivit till börda och ha mistat andras aktning. Nej, Sven, jag vill inte lida så, som jag gjorde hemma sist! Jag vill vara stark, om jag skall kunna bära uttrycken för ditt förakt för min livssyn likaså. Jag älskar dig mycket ännu och kan därför ännu slitas sönder av dina ord. […] Jag vill inte göra dig ”löjlig” som du skrev om. […] Här har den första snön i natt fallit. Storm har rasat, men nu är här förunderligt lugnt och klart.

[…] En god söndag & en fin konsert önskar

Din Si.