Så hittar jag en kopia på ett brev Sigrid skrivit på tyska. Det är till Hermann Kappner, mannen som Birgitta Almgren skriver om som ”Nazitysklands ögon och öron i Sverige”. Kappner utsågs av naziregimen i Berlin att bevaka skolor och universitet i Sverige. Han hade en dubbelroll – dels anställd vid Skolöverstyrelsen, dels kulturattaché vid tyska legationen i Stockholm.
Sigrid skriver till honom den 15 april 1941 och undrar:
Varför säger Rosenberg att tyskarna ska ta hand om den nordiska själen? Jag menar att tyskarna skall ge plats i sin egen kulturdebatt för den svenska kulturen, den offentliga opinionen i livsåskådning, politik och polemik.
Och inte bara det som var rådande under Hansatiden och liknande. Inte bara inskrifter, ornament från en sedan länge svunnen tid! ”Norden” är överfullt av sånt. Vad gör föreläsningsresor, även från fru Hamsun, när de levande, stridande och kämpande svenskarna, kvinna eller man, som kämpar för gemensamma idéer, desamma som Tyskland nu blöder för! – när dessa människor glöms av Tyskland!
Hon tillägger att de tyska tidningarna ”borde ha en recensent enkom för Sverige! En spalt eller en halv för kritik av svensk litteratur och svensk kulturdebatt.”
Sigrid skriver också om hur svårt det är att ”utan vänner leva helt isolerad i en omgivning, som bara fruktar och hatar det man själv lever och arbetar för”. Flera av hennes meningsfränder är så fulla av hat att hon blir bedrövad. Hon tillägger: ”Men så har det alltid varit i en ny rörelse. Människor, som inte vet mycket och som inte älskar annat än den egna lyckan och framgången, strömmar till. Dock – allt blir renat genom lidande.”
Sju, åtta år tidigare höll Sigrid brandtal mot nazismen. Hon uppmanade åhörarna att läsa deras tidningar för att bekanta sig med deras hätska lögner. Nu tycks hon betrakta hatet på ett närmast religiöst sätt – allt blir renat genom lidande. Det tror inte jag. Hatet ligger och bubblar i några av lådorna här. Ett litet smakprov: ”Svenska ungdomar på semester vid Ålands hav” skriver i juli 1937 till Sigrid att
sanningen är på frammarsch och därvid hoppas vi att den unkna ”demokratiska” röda stanken så småningom skall ventileras ut och fria, friska vindar släppas in över vårt moraliskt försumpade land.
Detta är starka ord, men vi taga icke tillbaka dem, och vi vilja icke låna oss till att bli varken tigande roboter eller skränande bejakare av den hetspropaganda, som under åratal bedrivits mot det mest beundransvärda av alla land, det nya Tyskland och dess ledare.