Ett toppmodernt Junkersplan skär genom molnen. Führern anländer till Nürnberg likt en gud, omstrålad av ljus, i Leni Riefenstahls propagandafilm ”Viljans triumf”.
Strax före krigsutbrottet 1939 skriver kontraktsprosten Ivar Rhedin i Göteborgs Stifts-Tidning (11/8):
Våra beundrande uttalanden om Tyskland och Hitler ha sin enda grund däri, att vi icke förmå något mot sanningen. Hitler har gjort ett storverk, vartill han själv erkänner att Försynen kallat och hulpit honom. Vi känna ingen nu levande statsman, som med större vördnad betygat sitt beroende av Den Högstes välsignelse och bistånd.
Ivar Rhedin föreslog i sin redaktörsspalt redan ett år tidigare att Hitler borde få Nobels fredspris.
I Tyskland framställde många präster Hitler som en Messias – sänd av Gud till det tyska folket. I dödsannonser kunde man läsa att personen var saligen avsomnad i tron på Hitler.
Var han utsänd av Gud? Führertanken var etablerad redan 1923. Hitler förutsade att en diktator skulle komma som en gåva från himlen. Kort därefter ”accepterade han ansvaret”. Han hade höga tankar om sig själv. I ett tal i München 1922 sa han: ”Var finns i dag det forna stora tyska folket? Det är numera bara ett folk av idel kräk som inte är värt något annat än att suddas bort ur världshistorien.”69 Och 1945, strax innan han begår självmord, säger han: ”Tyskland är förlorat. Det var väl inte moget och starkt nog för den uppgift som jag hade tänkt för det”, berättar hans sekreterare Traudl Junge, som var med i bunkern.70
En tyska bosatt i Skåne, skildrar Hitler just som en frälsare när hon skriver till Sigrid den 29 april 1938:
Är det att undra på, om man med hela sin själ hyllar den man som i stunden av djupaste nöd fann sig upphöjd att befria vårt stackars fadersland från det fängelse som det slagits till, för att åter göra det stort och starkt, så som det tillkommer ett stort kulturfolk i hjärtat av Europa.
Sigrid glider allt djupare in i drömmen. Jag önskar att materialet var bitar i ett kalejdoskop. Att jag kunde skaka speglarna i Sigrid och få fram en helt annan bild. Det går inte. Hon leds av Hitler. Han är genial. Han är en fredens apostel. Hon skriver till honom den 14 september 1938:
Herr rikskansler, ärade Adolf Hitler
[…] Jag håller er för den största människan och statsmannen av denna tid. Jag har hört ert senaste tal. Jag vet vad för slags underbar makt er rättfärdighet, ert mod för en ny världspolitik, era stora tankar har för folk och stat. Jag vet att ni har rätt när ni kämpar för ett Stortyskland och samlar de skingrade tyskarna.
Fred eller krig ligger i era händer.
[…] Tyskland blev en gång falskeligen anklagad för skuld till världskriget. Tyskland måste en gång, och i synnerhet i dessa dagar sannskyldigt erkännas, och erkännas som räddare av freden i Europa och världen.
Ni är genial. […]
När han har givit miljoner människor fred, då har han uträttat det största för Tyskland och för mänskligheten, skriver hon.
Kanske blev det bara ett brev till Hitler. Jag hittar inga fler brevkopior.
Hitler talar till massorna på Sportpalatset i Berlin. Vad säger han? Eller snarare vrålar han? Jo, han är själv frontsoldat och vet hur svårt kriget är. Han vill bespara tyskarna det. Efter annekteringen av Österrike är det nu bara en sak som återstår: Sudettyskarnas återförenande med Tyskland. ”Det är det sista territoriella krav jag har att uppställa i Europa, men det är ett krav som jag icke uppger och vilket jag, om Gud vill, skall uppfylla”, skriker han.
Massmötet är närmast ett religiöst väckelsemöte att döma av Dagens Nyheter 27 september 1938. Tidningen refererar talet under rubriken ”Benesj skall tvingas acceptera” och underrubriken ”Vild hänförelse mötte Hitlers tal”:
Under 4 ½ års krig och under mitt politiska livs långa år är det något man aldrig kunnat förebrå mig: jag har ännu aldrig varit feg. (Stormande bifall.) Jag går nu före mitt folk som dess förste soldat, och bakom mig – det må världen veta – marscherar nu ett folk som är annorlunda än folket av 1918. (Stormande bifall.) I denna stund kommer hela det tyska folket att förena sig med mig. Det kommer att känna min vilja som sin egen vilja, just såsom jag betraktar dess framtid och dess öde som uppdragsgivare i mitt handlande.
Och så ber jag mitt tyska folk: Träd nu bakom mig. (Stormande bifall.) Vi äro beslutna. Herr Benesj får nu välja. (Stormande bifall, Heilrop, ihållande talkörer: ”Ledare, befall! Vi följa”.)
Tala om underkastelse. Dagens Nyheter rapporterar att reaktionerna är pessimistiska i New York och London: ”Hoppet om fred har reducerats.” Från Paris sägs: ”Spänningen består, men har inte ökats.” Jan Masaryk, Tjeckoslovakisk ambassadör i Storbritannien säger till nyhetsbyrån Reuter: ”Det tal jag i afton hörde var så otroligt okultiverat och stötande att jag är stolt över min regerings beslut att inta en fast hållning mot upphovsmännen till den mentalitet som söker förstöra den europeiska kulturen.” Två dagar efter referatet i DN, den 29 september, gick Tyskland in i Sudetlandet och Masaryk avgick som ambassadör.
Mein Kampf läser jag som en förberedelse till raskrig. Skriven av en fanatiker, en fullfjädrad psykopat. Sigrid ser en fredsapostel i Hitler. I alla fall i början av kriget. Hon är långt ifrån ensam.
”Om Hitler hade avlidit omedelbart efter Münchenöverenskommelsen i september 1938 skulle han måhända ha gått till historien, som en stor tysk statsman som befriat Tyskland från en orättvis fred, en motsvarighet i större skala till Turkiets Mustafa Kemal”, skriver Svante Nordin i 1900-talet, en biografi.71
Men Hitler dog inte 1938. Han gick inte till historien som en stor statsman.
Hur tänker Sigrid? Återigen påminns jag om Ellen Key och hennes tankar att människorna måste omdanas om det ska bli fred. Och att denna omdaning ska ske ”på mödrarnas knän”. Kvinnorna måste ägna sig åt det de är skapta för, det vill säga moderliga uppgifter. Sigrid tycker sig ha sett hur kvinnor, när de kommer in på ”manliga” domäner som politiken, utvecklar sina sämsta sidor. Som förskingringen och missbruket av fullmakten. För Sigrid är kanske Hitler en fredsapostel just genom att han precis som Ellen Key uppvärderar moderskapet. Där läggs grunden till den ”moraliska folkväckelsen”.
Var Hitler en martyr? Författaren George Orwell, som deltog som frivillig i spanska inbördeskriget mot fascismen, recenserade Mein Kampf i New English Weekly när den kom ut i England i mars 1940.
Han jämför ett foto av Hitler med bilder av den korsfäste Jesus. Hitler som offer:
Man känner, liksom när det gäller Napoleon, att han kämpar mot ödet, att han inte kan vinna men ändå på något sätt skulle förtjäna att göra det. Dragningskraften hos en sådan pose är förstås oerhörd; varannan film man ser tar upp något liknande tema.
De tyska lektorerna var utsända till Sverige med heligt uppdrag att rädda Västerlandet från undergång. Den religiösa retoriken, med ord som offer och försakelse, tilltalar Sigrid. Den minner om arbetarrörelsens barndom, en tid av idealism och uppoffring. En tid då socialistiska agitatorer förföljdes, precis som de första kristna. En tid som inte har något gemensamt med välavlönade om-budsmän och yrkespolitiker.
Sigrid tyckte, ungefär som prästerna, att Hitler inte bara var ett värn mot bolsjevikerna utan även mot moralupplösningen. Hon uttrycker det så här i en senare bok, Brev till en biskop 1942: ”Det var denna gudlöshetsprincip inpyrd i allt och över allt, som gjorde det nödvändigt med en revolution. Man skulle kunna kalla det en revolution mot massan. Mot en massa som ingen gud erkände och ingen ledare hade, inga principer utom den: att höja sin levnadsstandard och hylla dem, som ville förhjälpa dem därtill.”