”Så kom kriget”

Sven har stora herbarier med pressade blommor. Precis som farfar. Sigrid pressar också blommor. De gömmer sig i dagböcker och arbetsböcker. Faller ur, livlösa och bruna, när jag är oförsiktig. Sigrid ligger också i press. Hon är inte livlös som en vissen blomma. Men hon sprattlar mödosamt under den tunga naziststämpeln, som pressar henne allt hårdare. Särskilt efter att hon 1938 gett ut Den efterlysta oppositionen på förlaget Svea Rike.

Till sin nya bok Så kom kriget försöker hon få annat förlag. Hon skriver till förläggare Gumaelius den 8 januari 1939:

Jag utvisslades 1918 för att jag var på de vitas sida mot de röda i Finland. I dag får jag brev från massor av gamla partivänner, som bara gå ut på en enda sak. Du hade rätt om bolsjevismen.

Hon berättar också att hon 1933 sa nej till det socialdemokratiska kvinnoförbundets utveckling till flirt med Sovjets sändebud i Sverige, Aleksandra Kollontaj och ”kulturell bolsjevisering”.

Hon förklarar:

Jag är alltså inte nazist, inte nationell, inte Flygsocialist, inte tillhörig något av de gamla partierna. Jag vill bereda väg för det Per Albin icke kan formulera och inte som politiker hittills vågat riskera med kraftiga anfall mot fördomarna och de betalda partifunktionärernas fästen: det nya medborgarförbundet. Som icke är ett nytt parti men som sakta och organiskt inifrån omvandlar alla partier och alla verkligheter.

Sigrid får nej.

Uppmuntrande brev från medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland, från nationella och från nationalsocialister – ingenting hjälper. Sigrid känner sig helt ensam. Hon flyttar ner till Viken igen och skriver till Sven:

Viken, Maria Beb. 1939.

Älskling, det är sant att det är ”svårt att vara ensam i stora ting.” I synnerhet om man inte är frisk, ej kan röra sig som man vill och ej söka ngn förströelse. Jag har också heller ingen, som tänker som jag i de mindre tingen, politik, Hitler m.m. Du har ju Freudenthals, Luttemans, Ställbergs och ett mer eller mindre eget kollegium. Jag är i mina meningar absolut och bokstavligen ensam. Och jag träffar ingen människa, ej Anderssons ens längre, då Alb. hatar Hitler så, att jag ej gärna riskerar se hans ansikte. Syster hatar också. – Ja, om det ej blir krig av det sammanlagda hatet så … Jag ringde dig kl. 11 i går kväll. Det svarade ej, så du hade väl ej gått till vila som du sade. Ringde Johan. Han sa, att du var förbi. ”Inte går det an, att göra livet så dan’t”, sa han. […] Din Si.

Hatet letar sig in i hennes postlåda. Hon blir rädd. Helsingborgs Dagblad lämnar detta hotbrev till kriminalpolisen i Hälsingborg:

Helsingborg den 30-3-1939

Har i dag läst din artikel i H.D.

Men är det så att du skriver en gång

Till något sådant så kan du vara säker

På din säkra död. Jag har länge läst dina

Artiklar i Nassetidningen. Är du Spion åt

Hitler så res ner till Honom, vad har

Du i Sverige att göra. Du är så ruten så

Du kan inte få lov att leva. Men dina

Dagar äro snart räknade och vill du leva så sluta

Upp med dina vidriga skriverier. Res till

Norrköping till din Man. För i Viken skall du

Inte få någon ro. Du är ju inte Klok utan du

Skall in på St. Maria.

Underskriften lyder: ”En som hatar dig. Du är en Hyena.” Sankta Maria kommer jag ihåg från min ungdom. Det var mentalsjukhuset i Hälsingborg.

Reser hon nu direkt till Norrköping? Hem till Sven. Jag hoppas det. Under sommaren tillbringar de i alla fall några veckor tillsammans i Viken. Plötsligt tänker jag på Bengt. Var tog han vägen? Försvann han 1933, när de grälade om ”trekantstillvaron”? Nej, jag hittar ett senare brev från honom, daterat den 11 april 1935. Han avslutar med orden: ”Lilla Sigrid, Du har givit mig så mycket men Du tog också. Jag vill helst tro, att Du gav mig mer än Du tog.”

Sigrid och Sven i Viken, påsken 1939.

Veckorna med Sven blir ingen idyll. Jag möter hennes förtvivlan en sen natt. En ljus sommarnatt. Sigrid sitter uppe och skriver ett brev till Sven, som hon sedan lägger vid hans säng:

24-7-39

Sven!

[…] Jag kan ej längre.

Du har inte den ringaste rätt varken inför Gud eller människor att dödssåra mig för min ärliga politiska menings skull.

[…] Du får tillbringa resten av dina ferier var du vill men jag blir vansinnig igen. Jag lider mig till döds över din ståndpunkt och ditt förakt, som du dagligen visar. Du vet och vill ej veta, hur jag lidit i två år.

Varför kan du ej bestämma dig. Antingen skiljs vi eller du ger mig den aktning du ger varje annan människa som du respekterar som hederlig och som har olika mening mot dig. […] Vill du minnas ditt yttrande: ”Jag skäms varje morgon över dig, att du medarbetar i en tidning som står lägst i svensk press.”

Denna mening kan du ha, men du kan ej säga den till en du älskar och aktar på det sättet. […] Och så denna benförlamning, som jag får var gång, du ger mig en chock. – jag ska väl ej vara tvungen att anlita läkare, för att undgå din brutalitet. Kan du ej resa någonstans i natt? Du får de 200 kr. och kan resa vart du vill. Ge mig svar här!

Hon får ingen förståelse från Sven. Och heller inget svar. Den 7 augusti 1939 skriver hon en ny lapp:

Sven, det skall bli ett slut på detta. När vi skiljs nu på fredag skiljs vi för alltid, om du ej kan se med en aning rättvisa och förståelse på mig. Som nu är, är jag ju sämre än en brottsling, ett otäckt djur för dig.

S.

Augusti månad 1939 är varm. I Stockholm den varmaste sedan 1846. Åskan mullrar, särskilt i de sydliga landskapen.

Sigrid skriver i Helsingborgs Dagblad 25 augusti 1939:

I mina öron ringer ett tyskt radiomeddelande om ett tyskt spädbarn som under ett ”intermezzo” mellan tyskar och de polska myndigheterna i Polen blev slaget mot en vägg och kastat ut genom fönstret.

Hur skall detta och andra dylika meddelanden verka på tyskar i Tyskland? Hur verkar det på den opinion i alla länder, inklusive Sverige, vilken tar sina utlandsnyheter direkt utan sovring av någon nyhetsbyrå? Lögn, säger man kanske. Lögn, med samma tyska propagandamotiv, som vi känna från Sudetenland och Tjeckoslovakiet. Bara tyska lögner för att piska upp folkgemen-skapens heligaste vrede, så att när Hitler en gång säger framåt marsch, så skall man gå till slaktning och död med det goda samvetets kraft och mod.

Vad är sanning? fråga människorna i dessa dagar. Finns det över huvud taget någon möjlighet att få veta, vad som egentligen är sant i det som säges ske? Säkert inte, så vida man ej är sin egen reporter. Men dock – någon möjlighet har man väl att draga sannolika slutsatser! Vi göra det ofta i privatlivet efter den gamla principen. Den som sagt en uppenbar lögn kan också säga en annan och en tredje o.s.v.

Hon fortsätter resonemanget med att det finns tydliga bevis på att ingen levande regent och knappast heller någon i historien gjort så mycket för fattigdomens utrotande som Hitler. Att inte kunna erkänna att Tyskland är ett socialistiskt föregångsland, bevisar att man är utan samvete. Hon vägrar tro att Hitler och Tyskland ensamma bär skulden till det världskrig som nu väntar. ”Man vet att det finns krafter bland ’fredsmakterna’ för vilka kriget är den sista utvägen. Låt oss söka rättvisan och sanningen om dessa fredskrafter.”

Den 1 september 1939 bryter andra världskriget ut. Sigrid skriver till bokförläggare Alice Medén på Medéns bokförlag, som också refuserat hennes manus:

Viken den 1 sept 1939

[…] Som Ni nog vet ha mina politiska böcker gått bättre än de flesta sådana, trots den urusla reklam de fått genom förlagen, den konkursmässiga Åke Lindström och fanatikern Carlberg i Svea Rike.

[…] Jag är icke organiserad i något parti och jag är icke nationalsocialist då jag icke gillar deras fundamentala Führeridé.

Hon försäkrar att hon inte vill försöka övertala Medén till någonting. Men hon är mycket skadad och skakad av att hon behållit Sigrids manus så länge och sedan refuserat det. Hon påpekar att ”bland vår överklass har jag, om man med överklass menar de bildade – en säker krets av meningsfränder. […] Fredrik Böök och de flesta omdömesgilla människor i filosofisk och praktisk politik ha under dessa år visat mig sin vänskap och sin uppskattning av min linje och vad jag skrivit.”

Sigrid avslutar med att brevet inte blev så balanserat som hon ville. ”Det är skrivet i smärta. Vi som ha dåliga ögon fästa oss ofta vid en röst mer än vid ord och åthävor. Jag hade fäst mig vid Er röst. Ert meddelande i dag plus kriget har blivit litet för mycket för mig och mina ögon.”

Ögonen, ja. Jag tänker på hennes ord i den tidigare boken I majoriteternas fängelse, där hon skrev att det är fel att tro att Hitler vill ha krig. Att hatet mot nazismen kan förblinda – men: ”Den som lever och har sin syn, får se!”

Några år senare, 1941, gav Medéns förlag ut Hitlers Mein Kampf (liksom på Holgers Schildts förlag med den svenska titeln Min kamp) i en ny svensk utgåva.