Jag önskar att Sigrid kunde lägga band på sig. För husfridens skull. För Svens skull. Och sin egen.
Det gör hon inte. 12 augusti 1941 skriver hon till Gunnar Berg på Dagens Böcker och ber honom att lansera henne i Tyskland:
Det var ju du som styrde om att Olivecrona blev översatt och därmed lancerad i Tyskland. Nu har jag av honom och av flera andra fått den uppmaningen att göra allt för att få Kongress /och Bergencronas och Maria/ översatt till tyska. Får jag ännu en gång be dig taga dig an saken? […] Jag vill hellre att detta skall gå genom dig än genom Kappner eller någon på legationen i Stockholm. Jag reser inte dit och jag tror att du bättre kan handhava allas våra intressen och intentioner, som arbeta för ett nyordnat Sverige och ”Europas enande” än dessa tyska kretsar och svenska tyskslickare, det kan göra.
”Svenska tyskslickare.” Jag läser en inbjudan Sigrid får att vara med och bilda en lokalavdelning av Riksföreningen Sverige-Tyskland i Norrköping. Sigrid tackar nej, bland annat av hänsyn till Sven som ”hatar Tyskland”. Hon verkar inte själv heller gilla medlemmarna i Norrköping, som är ”tyskare än tyskarna” och klart antisemitiska.
Hon berättar i ett brev till Eric von Rosen påskafton 1943, om en episod från orkesterföreningen i Norrköping, där Sven är ordförande. Den judiske kapellmästaren Freudenthal är Svens bäste vän.
Lokalföreningen av RST vill ha den tyske dirigenten Abendroth till Norrköping. Men medlemmarna förklarar att Abendroth inte vill ha Freudenthal ”en jude som repetitör”.
Sven vill då inte att Abendroths gage ska garanteras av RST, eftersom orkesterföreningen därmed skulle komma i beroendeställning till dessa ”fördömliga svensk-tyska kretsar”.
Sigrid skriver till Eric von Rosen:
Min man garanterar därför ensam A:s gage och känner sig i kampinställning dels mot lokalfören. som tydligt ger till känna sin antisemitiska inställning och – dels mot denne Abendroth, som han visserligen känner som stor dirigent, men som han också i andanom föreställer sig som en 100 procent heil-Hitler-tysk och bereder sig taga en dust med för att den judiske kapellmästaren ska få vara med på generalrepetitionen. Stämningen är laddad.
Kan Ni se dem där nere vid stationen för att möta Abendroth. Min käre make så där i form för en spark åt alla håll med musikens fana högt, högt och de två el. tre soignerade herrarna från Sverige-Tyskland, som bereder sig på att Ringenson ska få sig en knäpp och den lille juden Freudenthal ska få känna hur pass mycket han är värd i das grosse Vaterland.
A kommer. Vill gå till repetition genast. Nej till lunch med herrarna. Min man frustar fram för att han inte ska beskyllas för att hymla: Vi har en judisk kapellmästare. Han känner ork. sen sju år. Kommer det att bereda Er ngt obehag att han är närvarande?
Upplösningen blir odramatisk. Abendroth och Sven faller i varandras armar, pratar musik och anländer till hörsalen, där Freudenthal blir behandlad ”som konstnärsvän och tysk”.
Sigrid skriver: ”Min man kommer hem som i sjunde himlen och jag kan inte hjälpa att jag får tårar i ögonen att människan och konsten behållit fältet.”
Eric von Rosen och Sigrid diskuterar också tyskarnas ockupation av Norge. Jag hittar inte kopian på Sigrids brev, men Eric von Rosen skriver till henne den 29.4.1943 att han är glad att Sigrid delar hans uppfattning om det nationalsocialistiska Tysklands ”okloka och grymma” politik i Norge. Avrättning av oskyldiga personer som tagits som gisslan, och andra lika barbariska metoder i Norge och andra länder som ockuperats av tyskarna, måste väcka vrede och avsky för nazismen. Han konstaterar också att bolsjevikerna i Sovjetryssland slår alla rekord när det gäller kallblodig grymhet, med tiotusen mördade polska officerare.