Brev till en biskop

Efter romanen Kongress 1940 ger Sigrid två år senare ut en ny politisk bok: Brev till en biskop. Även den på förlaget Dagens Böcker. Hon verkar ha gett upp hoppet om att någonsin hitta ett ”anständigt” förlag.

Biskopen är hennes gamle matlagskamrat Torsten Bohlin från Uppsala.

Nu skriver hon också i ett opublicerat manus att ”Hitlers regim är demokratisk i den meningen att den uppbäres av nationens överväldigande flertal till själ och hjärta”.

Men hon börjar också ifrågasätta Hitler – och nu inte bara för hans ”rasgalenskap”, som hon hela tiden protesterat mot. Börjar hon inse att hon blivit lurad?

Hon skriver om Hitler att

när man följer hans egen propaganda, sådan den blivit under Goebbels ledning, har man svårt för att värja sig mot tanken, att nazismen betjänat sig av just den mentalitet och den människotyp, som massrörelserna i de lägre folkskikten framskapat och att nazismen själv framskapar den typ av människor, dess ledare en gång velat utrota.

Hon konstaterar att Hitler

utdrev en besatthet med en annan. Socialdemokratin i Tyskland var besatt, liksom socialdemokratin ännu är det ehuru av nödtvånget modifierad, av klasskampen. Nazismen i Tyskland är besatt av nationalismen. Vad världen nu behöver är en rörelse av icke-besatthet, men med en hängivenhet för ideal och för lagar som äro högre än såväl socialdemokratins som Hitlers.

Sigrid skriver Brev till en biskop till Torsten Bohlin, hennes vän från matlaget i Uppsala.

I Brev till en biskop återkommer hon till åsikten att eliten måste få styra. Den gamla högerns åsikt, som hon tidigare så hårt bekämpade. Men nu är det 1942 och Sigrid är 51 år: ”Skall socialvården, sjukhus- och fattigvårdsuppfostringsfrå gor skötas av folkvalda amatörer eller av fackmänniskor?”

Hon undrar:

Varför skola läkarna – även de som gjort sig kända som synnerligen skickliga sjukhus- och sjukvårdsorganisatörer – vara uteslutna från ett avgörande inflytande på dessa styrelser? […] Varför skola de misstänkas för större själviskhet och oförmåga av överblick än en socialdemokratisk – naturligtvis – pappersbruksarbetare eller läroverkslärare?⁷²

Jag tänker på mina år som nyhetsreporter. Intervjuerna med chefsläkare, som alla kämpade med näbbar och klor för ”sin” specialitet. Vilken tur, tänkte jag ofta, att de inte bestämmer över hur samhällets sjukvårdsresurser ska fördelas. Hur mycket skulle då gå till ”oglamorösa” sjukdomar som psoriasis och reumatism?

Sigrid påpekar:

Det passar i detta sammanhang för mig att påminna om, att fascism och nazism ha bland annat därför blivit FIENDEN, att de bägge otvetydligt ställt sakkunskapen, den utbildade fackmänniskan i samhällsstyrelsens och förvaltningens centrum.⁷³

Hon återkommer också till sin kritik av den politiska klassen. Alla de som skaffar partibok för att göra karriär: ”De vill ha ett jobb, de vill göra sin lycka. Allt sådant som idéer och anda, angår dem inte. Punkt och slut.”⁷⁴

Sigrid gjorde sin far vit av vrede. Hennes forna partikamrater vitnar också. För även om hon kritiserar Hitler, så framhärdar hon i sin kritik av arbetarrörelsen. Aftontidningen, socialdemokratisk kvällstidning som gavs ut av LO 1942–56, skriver om Sigrid och hennes författarskap 23 juli 1942 under rubriken ”Överlöpare till nazismen”:

Den svenska nazismen längtar efter förstärkningar. Det är klent både med kvantitet och kvalitet i de egna leden. Därför tar man också med glädje emot överlöpare från andra håll. Från socialdemokratin har man veterligen inte fått många tillskott – trots partiets väldiga omfång. Det är bara ett allmänt känt namn att nämna i sådant sammanhang, och det är Sigrid Gillner.

[…] Lite för högförnäm var hon länge för den praktiska politiken. Men hon började verka där också. Agiterade och stod i för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Inte utan framgång, ty snart satt hon i riksdagen, där hon kom gubbarna att vekna genom att utnyttja sina stora och uttrycksfulla ögon. Allt syntes gott och väl.

Men så kom katastrofen. Sigrid Gillner upptäckte att en kvinna borde vara mor. Eftersom hon redan förut skrivit böcker skrev hon en skrift om det också. Det var mycket förnuftigt om hem och barn och allt sådant, som arbetarkvinnorna i det här landet visste förr, då de själva upplevat det. Men det tragiska var, att Sigrid Gillner skyllde ifrån sig – det blev socialdemokratins fel, att hon nu stod där i medelåldern med sin värkande längtan till moderskap. Och så började ett författarskap, fullständigt förvridet av en egen förvirrad känslovärld, kulminerande i boken Kongress, en sorts nyckelroman om en internationell arbetarkongress, där författarinnan tilldelar sig en roll vilken hon i verkligheten aldrig spelat, som sanningssägare till de efterbivna marxisterna. Förvirringen blir allt påtagligare – och en vacker dag finner man Ellen Keys trogna lärjunge predika den moderna brutalitetens moral. Tragiskt!

[…] Atter Dag.

Sigrid blir bara mer stridslysten efter den nedgörande kritiken i Aftontidningen. Hon börjar på manus till en ny bok – Den nödvändiga segern. Nu är hon osams även med Dagens Böcker:

Nu är det stängt för mig för min nästa bok, då dess uppgörelse med de olika stridsfronterna går emot förläggarens personliga meningar. […] Då var det Tidens förlag som inte ville ha Internationalen och ”partiet” synat i sömmarna. Nu är det nationalsocialismen, som inte vill se sina överdrifter och sitt brott mot socialismens och den goda gemenskapens värld. Det är fullt i sin ordning. Jag klagar icke.

Hon vägrar ge upp, hon ska ha ett anständigt förlag. Den 19 april 1943 vädjar hon till en chefredaktör, oklart vilken, om att bli recenserad så pass mycket att hon kan få det. ”Har ni avsmak för Dagens Böcker och deras tvånamnade ’förläggare’, så vore jag Er så tacksam om Ni ville bortse från det och åtminstone nämna mig i Er tidning. Obs! Bön!”

Hon skriver om Dagens Böcker att det visat sig vara helt annat till sin ledning än vad hon tänkt mig:

Jag är inte nazist och det är väl inte förlagsledningen och denna Gunnar Berg alias Sigfrid Jonsson heller. Men ändå, det är något jag inte tycker om där. De för inte den självständiga fana gentemot Tyskland och en hel del annat heller, som jag drömt om. Ja, just drömt om, för jag kommer alltmer och mer underfund med att jag gör upp människor och politik och allting efter mina ideal och – så äro de något helt annat i verkligheten. De spela med mig ett slag så länge de orka med att förställa sig och ha någonting för det. Sedan spela de mot mig, ohöljt och hånande.

Sigrid verkar ha en viss självinsikt – hon inser att hon skriver det hon drömmer om. Efter kriget återkommer hon till det – när hon skriver till Marika Stiernstedt om sin bok Lägerlivets land. Att hon drömde fram hur nationalsocialismen var. Det tragiska är att dessa ”drömmar” publicerades. Och att de trasar sönder hennes liv.

Hon skickar inledningen av boken till förläggare Stig Bergh, Fritzes förlag, även han medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Hon skriver till honom den 3 oktober 1943 att det

blir i flera avseenden en bekännelsebok. Jag vill bli fri från den oriktiga kom-bination, som en del av svensk kritik satt mig i politiskt.

Utom dessa kapitel, som här skymta, har jag Argumenteringar kring avrustningsidén, ”Folken vilja krig” … ”Folken vilja fred”, Det fördolda judehatet – rasförföljelsernas bundsförvant. Judarnas frihet och rätt – en nödvändig seger. Fred – Kapitalism och socialism. Rättvisa åt Tyskland. Rättvisa åt England. Sök sanningen om Ryssland! En ny ordning eller det gamla kretsloppet?

[…] Vore oändligt tacksam för svar snarast

Sigrid Gillner.

Hon får snabbt svar: Nej, tack.