En äldre kvinna skyndar förbi. Det är författarinnan Marika Stiernstedt. Känd författare då, men knappast nu längre. Själv har jag bara läst hennes genombrottsroman Ullabella om en ung moderlös flicka, en bok som grep mig när jag var i tonåren. Hon skrev 21 romaner och flera novellsamlingar. Störst sensation gjorde boken Kring ett äktenskap, där hon skriver om sitt äktenskap med Ludvig ”Lubbe” Nordström. Olof Lagercrantz skriver i ett brev till Sigrid att han har uppkallat sin dotter Marika efter henne.
Marika är katolik och medlem av den litterära akademin Samfundet De Nio. Hennes dotter bor i Viken och från 1945 börjar även Marika vistas där på somrarna. Hon tycker att Skåne är olustigt nazifärgat och har hört talas om Sigrid. Hon undviker henne, men är samtidigt nyfiken. Frågar hur Sigrid ser ut ”bara för att se ansiktet på en sådan människa, som i övrigt sades vara en hygglig och rättskaffens person!” skriver hon senare till Sigrid.
Sigrid beundrar Marika. Inte hennes politiska åsikter, Marika är känd som ”ryssvän”. Nej, hon beundrar hennes böcker och sanningslidelse. Sigrid vill ha kontakt. Men hon känner sig avvisad. Jag önskar att jag kunde berätta för Sigrid att hon inte behöver oroa sig. Säga till henne: Jag har en hel kartong med brev från Marika till dig. Hon kommer att bli din vän.
Jag hittar ett oavslutat utkast till brev från Sigrid. Daterat 19 april 1945.
Fru Marika Stiernstedt,
Det är inte min mening att det här skall bli någon korrespondens och inte vill jag tränga mig på en människa, antingen hon nu är författare eller politiker eller bådadera, med min åskådning.
Men – Ert uppriktiga lilla brev i dag om den ”olust” Ni känner inför ”all samfärdsel med personer av nazistisk åskådning” – tarvar dock ett svar. Inte till vem som helst, men till Marika Stiernstedt, som ju alltid i sitt författarskap enligt min mening strävat efter att ge sanning och verklighet i fiktionen.
Ni borde alltså en enda liten stund konfronteras med den art av ”nazist” – det vanliga skällsordet på mig – som jag representerar.
Det är sant som en anglofil vän till mig skrev i en kritik av en min bok: ”Sigrid Gillner hör nog till de första som skulle bli utraderade i Tyskland och hon skulle utan tvivel med glädje ge sitt liv för frihetens sak.”
Jag är icke nazist. Jag är icke antisemit. Jag är demokrat. Men inte den slags demokrat, som gjorde det möjligt för Hitler att en gång ha rätt mot demokratin.
[…] Och så till sist, Marika Stiernstedt, jag har aldrig tillhört ngn nazistisk organisation, Holger Carlssons bok innehöll många lögner. Att jag skulle ha gått in i ngt nazistparti, jag som avskyr riksdagar à la Hitler – i mycket lika vår egen partiriksdag! – och rasförföljelse är ett uselt skämt, för dem som känner mig.
Enligt Holger Carlssons bok Nazismen i Sverige. Ett varningsord, som kom 1942 skulle Sigrid ha gått med i SNF, Sveriges nationella förbund 1936. Lögn, hävdar alltså Sigrid. Jag kollar medlemsförteckningarna i Tobias Hübinettes bok Den svenska nationalsocialismen, medlemmar och sympatisörer 1931– 45. Hennes namn finns inte med. Bara i matrikeln för Riksföreningen Sverige-Tyskland.
Det var många som fick naziststämpel. Jag blir förvånad när jag läser att Sigrids väninnor Elin Wägner och Karin Boye också anklagats för att vara fascister eller nazister. Elin Wägner för sin betoning av kvinnans egenart och för sin moderskaps- och jordmystik. Karin Boye för att hon hade gjort Hitlerhälsning på ett nazistmöte i Berlin 1932.80
Sigrid uthärdar så länge det bara är andra som föraktar henne, hon är själv övertygad om att hon inte är nazist. Men så småningom drabbas hon av det svåraste av allt – självföraktet. Här är hon inte heller ensam.
Regissören Ingmar Bergman skriver i sin bok Laterna Magica: ”I många år var jag på Hitlers sida, gladde mig åt hans framgångar och sörjde nederlagen.” Men:
Då vittnesbörden från koncentrationslägren drabbade mig, kunde mitt förstånd först inte acceptera vad mina ögon registrerade. Liksom många andra kallade jag bilderna arrangerade propagandalögner. Då sanningen slutligen besegrade mitt motstånd, greps jag av förtvivlan och mitt självförakt, som redan var en svår belastning, accelererade över gränsen för det uthärdliga.81
Sigrid var betydligt äldre än Ingmar Bergman då hon attraherades av Hitler. Hon kan inte skylla på ungdomligt oförstånd. Och hennes styvsinthet har fått sig en rejäl knäck. Hon var så säker – eftersom hon fick rätt när det gällde bolsjevismen, så skulle hon också få rätt när det gällde nazismen. Det är kanske så människan fungerar – en politisk motståndare kan inte ha rätt i någonting.
Ibland har hon en väldig självinsikt. Som i det här brevet till hyresvärdinnan i Viken:
N. den 26/1 1945.
Kära lilla Ellen.
Som den oerhört nervösa och överkänsliga människa jag är, älskar jag folk, som ha självtukt och lugn. Därför känns det skönt att skriva till dig. Det blir liksom en utlösning, när jag gärna vill överdriva allting och ta’ allt så hårt. Som en fattig, stolt liten skolflicka blev jag ofta förödmjukad och fick tiga, tiga. Det gick på något sätt inåt. Jag blev överkänslig för orättvisa, ovänlighet, osanning, slarv och all slags lösaktighet.
Varför ser jag så ofta en ballong? Både när jag försöker förstå Sigrid själv och hennes äktenskap med Sven. En ballong fylld av ideal och drömmar?
Ena stunden är ballongen stor och svällande, hårt uppblåst, och svävar högt i skyn. För att i nästa ligga punkterad, som en skrynklig liten trasa.