Det ljusnar. Fågelkvitter och äntligen lite glädje.
Sigrid skriver till sin mamma 7 juni 1947:
Men nu till NYHETEN med fetstil. Jag har köpt ett hus för 22 000 kr med trädgård. Det är ett litet torp, som jag skrev till dig om förr en gång, där det gick en gammal dam och vattnade och som hade sin dotter som lärarinna i Ängelholm.
Det regnar nog in på vinden, tror hon. Men om hennes mamma vill flytta till henne, så ska hon låta inreda den.
Det är vackert möblerat. Och det finns en gäststuga med plats för två sängar i ett rum. Hon har skrapat sig så ren, att hon nu bara har tolv kronor att leva på resten av månaden.
Stugan är envånings och har tre rum och kök och en mycket stor vacker trädgård och ligger intill hotellet. Centralt men skyddat? Ingen värmeledning och vatten i pump på gården.
Man stiger direkt ut på tomten. Tänk pappa ville ju alltid ha en stuga och jag tror han tycker detta är bra. Din lilla Kigga.
Sigrid uppkallar torpet efter sin far Felix och nu väntar hon på tillträde. Hon bor på hotellet bredvid och från balkongen kan hon titta ner på sitt ”jordagods”. Matos och musik tränger in på tomten – men Sigrid är lycklig och tänker att Kattegatts vindar kommer att fläkta bort oset. Medan musiken stannar kvar.
Hon har redan sått grönsaker i trädgårdslandet. Och fast det är sent, början av juni, ska hon sätta potatis.
När vintern närmar sig bestämmer sig Sigrid för att stanna i Skåne. Hon vill inte hem till Norrköping. ”Sven är så engagerad i det politiska och har sådana politiska vänner, som inte vill se åt mig. Jag kan inte göra gemensam sak med sossarna längre, därför att jag inte vill att Ryssland skall få makten i Europa”, skriver hon till sin mamma.
Torpet kan inte eldas varmt och det måste repareras. Sigrid hyr en möblerad lägenhet i Hälsingborg. Sven vet inte om det. Hon känner att hon måste ha ett ställe dit han inte når.
Hon har beställt hantverkare till Felixtorp. Ingen kommer och hon får inget besked om återbud: ett bevis för att här inte skett någon ”moralisk folkväckelse”, tycker Sigrid.
Trots kylan bor hon ändå ibland i torpet. Det är två grader varmt på morgnarna och elva grader när det är som bäst. Hon är glad åt ”finskärmen”, en vikskärm från barndomshemmet. Den som hennes far snickrade ihop av tunna bräder och hennes mor klädde med ett vackert tyg. Sigrid ”tapetserar” den med filtar och viker den kring bädden, när sydvästen ligger på som hårdast genom de gistna englasfönstren. För Sigrid är skärmen en påminnelse om att ”stå kvar och härda ut”.
Hon känner det som om hon äntligen har kommit hem. Hon har ju varit ”trollbunden” av Viken sedan första besöket 1929. Så småningom får hon råd att låta göra i ordning gavlarna, så att det inte regnar in. Och göra ren skorstenen så att det går att elda i spisen. Hon stoppar om två madrasser och syr kuddar, men har inte råd att köpa dun till dem. Det första möblemanget består av däckstolar.
Till sin fasa har hon fått in möss med en kartong från vedboden. Vid vattenledningen ser hon en liten mus. Hon skriver till byggmästaren som hållit i renoveringen:
Jag är ohyggligt rädd för sådant – jag kan inte behärska den skräcken – så jag måste ha klarhet om där finns något kryphål för mössen utifrån. Bli inte ond på mig om jag ber Byggmästaren undersöka detta. Jag betraktar det som en stor väntjänst om Byggmästaren ville gå dit och undersöka köket någon ”fristund”, t.ex. nästa söndag. […] För min del reser jag inte ut till Viken förrän jag vet att jag går säker för mössen. I det gamla residenset i Jönköping hade vi och landshövdingens så mycket möss och råttor att jag fick en evig skräck för sådant. Och mitt nervösa hjärta kan jag inte kommendera.
Hennes första vår i egna stugan kommer inte bara med sol och värme. En granne hugger ner syrenträden.
”Hur kunde ni hugga ner våra gränsträd? Vår glädje och vårt skydd i vår trädgård?” rasar Sigrid.
Hon har börjat skriva radiokrönikor för Helsingborgs Dagblad och från 1948 tar även Östgöta Correspondenten in dem. Hon tjänar nu trettio kronor i veckan, cirka femhundra kronor i dagens penningvärde, i stället för femton. Och hon har fått tillstånd att bygga balkong och trappa till andra våningen, så att hon kan sitta och se en bit av sundet. Hon älskar den danska kusten och ”det danske land”. Jag ser henne sitta på balkongen. Ett milt kvällsljus belyser hennes ansikte. Det andas frid.
Sigrid skriver på ett stort brunt kuvert: ”Riksdagsvalet 1948 röstade som Sven 19/9 kl 13 e.m. i Viken.”