Sigrid och Marika

Sigrid har återfått självförtroendet – åtminstone delvis. 1947 ger hon ut boken Tanken är fri och bekostar tryckningen själv. Nu vågar hon åter ta kontakt med den beundrade Marika Stiernstedt och sänder boken till henne. Lägerlivets land skickade hon en gång till Marikas före detta man, Ludvig ”Lubbe” Nordström, som bland annat skrev Lort-Sverige. Han skrev till Sigrid 21.10.38 och tackade: ”Ni har varit självständig och gått er egen väg – en sådan människa måste man hylla.”

Sigrids kontakt blir inledningen till en tät brevväxling, och så småningom även vänskap, ända fram till Marikas död 1954.

Det första brev jag hittar från Marika är daterat 5 oktober 1948. Hon tackar för boken och undrar varför hon skulle ”förakta” Sigrids åsikter och hennes kamp? Hon föraktar över huvud taget inte kamp. Det är sällan det inte ligger någon idealitet bakom. Hon förklarar att hon från första dagen avskytt Hitler, hans anda och hans råa glupskhet. Hon läste Mein Kampf, så snart den blev tillgänglig på svenska och konstaterar att hon inte avskydde i blindo. Hon har envist vänt sig bort från svenska nazister. Trott att många, särskilt kvinnor, var naiva offer för en sorts masspsykos eller rentav hysteri.

Hon tillägger: ”Svara mig inte med att peka på Sovjetryssland!” Och poängterar att i socialismen ligger en djup idealitet och tro på människans osjälviskhet. Hon anser att det ryska statssystemet inte passar alla, ”men ryssarna har dock gått in för ett pionjärverk”. Något som hela världen hånat och velat missförstå i uppåt 25 år.

Sigrid och Marika fortsätter diskutera politik. Som i detta brev från Sigrid 13 november 1948:

För min egen ringa del så har jag ju måst välja att leva ensam, då jag inte vill förstöra min mans möjlighet att göra nytta i reala ting i Norrköping i och genom den krets av borgerlig och korrumperad socialism, som där har makten – Vad Ni skriver om Rysslands kommunism är mig både välbekant och på sätt och vis kärt. Men – jag har stått en av Lenins nu likviderade medarbetare mycket nära – och jag tror inte att de människor som nu i Ryssland står för kommunismen är de rätta: de goda, de som unna andra lycka och liv och själva intet begära för egen räkning. En Ilja Ehrenburgs tal skulle jag med mitt häftiga temperament aldrig kunnat höra utan våldsam protest på den där kongressen Ni refererade. – Annars är jag emot Marshallplanen, tror på ryssarnas nedrustningsförslag och är emot Tysklands delning. – Min tro på Tyskland och min känsla för det har gjort det svårt för mig att undgå att bli kallad nazist. Det fanns också en tid, då jag – som bara träffat utomordentligt goda människor bland de 1928–1929 unga nazisterna – trodde att nationalsocialismen innebar en väckelse till verklig socialism och verklig gemenskap mellan en nations medlemmar. Men – denna min tro får väl skrivas på mitt dåliga omdöme och på vad Nathan Söderblom hos mig kallade för brist på fantasi för uselhet.

Marika berättar 17 november 1948 i ett brev från lasarettet i Flen, att hon är Rysslandsvän därför att hon har varit där många gånger alltsedan barndomen. Hennes mors polska godsägarsläkt var bosatt i Vitryssland och hennes morbröder blev ryska ämbetsmän. En av dem avsattes som guvernör under strejkoroligheterna 1905. Trupper skickades att öppna eld mot demonstranterna, men morbrodern vägrade. Hon tror inte på ”normal mänsklig mognad och ordning på ännu kanske 50 år” för Ryssland. Socialism kallar hon inte den nuvarande regimen.

Marika skriver att hon förstår att man – som Sigrid – under åren 1928–29 kunde ha fångats av och trott på den tyska ungdomens då ideella nazism. Men från och med Hitlers maktövertagande vulgariserades den och brutaliserades. Dessutom har hon alltid haft aversion för tyskar och allt tyskt.

Sigrid svarar 24 november 1948 att hon drömmer om att gå ut i hjälparbete i Tyskland. Men hon är för klen.

Jag är fäst vid Tyskland, fast mycket där stöter mig och alltid har gjort det. – Jag förstår Er inte riktigt dock i detta att Ni så kategoriskt fördömer nej, det är för starkt ord, men tycker illa om allt tyskt. Men – om nerärvda instinkter, aversioner och sympatier ska man inte diskutera. – Just nu håller jag på att försöka rädda en gammal 70-årig tysk baron – som bott åratal i Frankrike och Amerika, från att behöva fara tillbaka till svälten och kylan i Berlin. Hans egen svenskgifta tyska syster har inte tålamod eller mod nog att försaka och hjälpa honom! Så nog känner jag somligt tyskt psyke – inte olikt somligt svenskt! – men jag försöker att inte se det som enbart tyskt. Jag har bott i Frankrike, i Schweiz och i Holland och människorna äro sig nog ganska lika.

Hon avslutar: ”Lev väl och skriv mycket! Ni är lycklig som alltid får trycksvärta. Jag får det aldrig. Men livet går vidare ändå!”

Från och med Tanken är fri 1947 bekostar Sigrid själv utgivningen av alla sina böcker.

Marika skickar sin bok Bolsjevismen ingen exportvara till Sigrid, som svarar 21 november 1950:

Jag läste den genast och fann den innehålla nödvändiga och väsentliga ting, sagda med klarhet och klokhet. Vi är båda socialister. Er mening om Tito och annat, delar jag. Även om jag inte gjorde det skulle jag anse, att klara uppriktiga meningar, kunniga, vederhäftiga ska fram. Min gamle matlags-och studiekamrat Herbert Tingstens omdöme om Er bok gjorde mig ont. Sådant sinnelag: ”dum eller ohederlig” om ej en människas meningar faller en (honom) i smaken befordrar ofrihet – diktatur. Tack!

Det klirrar av porslin. Sigrid och Marika sitter tillsammans i Felixtorp. Sigrid är 60 år och Marika 76. Efter tre års brevväxling träffas de till sist. De sitter i finrummet och dricker te, omgivna av alla böcker. Vid det bord där jag senare satt med Sigrid.

Efter att Marika gått skriver Sigrid till henne:

Viken, fastlagsafton 1951.

Mycket kära och beundrade Marika Stiernstedt, nu i kväll sen Ni varit här, tycker jag livet känns lite ljusare än det gjort den sista tiden. […] Tack, tack för att Ni ville komma. Och var övertygad om att jag skulle vara lycklig och känna mig hedrad av om Ni ville taga vår gäststuga i anspråk som gäst.

Där finns telefon och där finns en enkel servis o. skafferi o. elplatta, så gästen, som alltid är tänkt som en vilo- eller arbetsro-sökande intellektuell inte behöver känna sig beroende av mig el. av hotellets måltider. (Där kan också sättas in en av mina 2 radioapparater).

Sigrid skriver även om boken Bolsjevism ingen exportvara: ”Er gåva överväldigade mig, för jag tyckte det var storsint av Er, att vilja ha kontakt med mig – så komprometterad och kanske avskyvärd, som jag ter mig i mångas ögon. (Mycket ofta också i mina egna).”

Sigrid klipper ur ett porträtt av Marika i Vecko-Journalen och köper en ram hos ”cigarraren” Inez Persson. Nu står hon i Sigrids sovrum.

Men Sigrid är rädd att Marika ska misstycka. Att hon som är så föraktad har Marikas porträtt. Så när Sigrid får besök ställer hon undan porträttet.

Inte ens Marika blir insläppt hos Sigrid ibland. En tröst. Det var inte bara jag som blev avvisad. Undrar när hon började sätta upp sina lappar om att besök var förbjudna. Kanske var det redan efter att hon köpt torpet 1947? Marika möts också av dessa meddelanden och lägger en svarslapp i Sigrids brevlåda den 16 april 1952. Marika skriver att hon har ringt i två dagar utan att få svar. Hon skulle ha tyckt om att få prata en stund med Sigrid. Hon har läst en del i hennes radiokrönikebok Om seklets sommarsolstånd eller Ödlan på tempeltrappan och ”ni är ju så originell, d.v.s. ni är er själv. Inga kollektivopinioner!”

En vecka senare, den 23 april 1952, skriver Marika: ”Fan ta ryssarna!” Hon berättar att när hon var i Polen 1945, just som det var befriat, beundrade hon den modererade förnuftiga socialism de skisserade. Men bara tre år senare, vid en ”intellektuell” kongress 1948, följdes hon hack i häl i åtta dagar av en politruk.

Den 6 juni 1952 återkommer Marika till sin aversion mot tyskarna: ”kejsarlakejer ena dagen, löpande efter en problematisk österrikare den andra”. Hon menar att Sigrid och andra, på grund av ingrodd, undermedveten svaghet för det tyska, kanske gladdes åt att tyskarna förenades. Och så beundrades Hitler som åstadkom underverket, av alla som ”lidit” med Tyskland. Hon led aldrig med dem, trots att hon räddade deras barn genom att hon var med och bildade föreningen Rädda Barnen 1919. Hon kunde inte ”lida” med dem som ”mot tro och loven bröt in i det neutrala Belgien 1914 och mördade civila, kvinnor, barn – för att gå fram, för att det måste gå fort!” Så arg som då hade hon ännu aldrig varit i hela sitt liv. ”Men man var ju inte härdad då!” tillägger hon.

Marika skriver att hon känt ganska väl ett par, tre svenskar som varit Hitlerbeundrare. Hos dem har hon funnit en viss mentalitet, som alltid bottnade i en mindrevärdeskänsla eller annan dold förödmjukelse. ”Ja, jag var mogen, att av fullt hjärta hoppas på det ynkligaste av alla slut för Hitler (och blev ju bönhörd, nästan över hövan) samt mogen begripa att en nazist och jag aldrig skulle kunna bli vänner. Ja, kära Sigrid Gillner, jag var så intolerant man kan begära!”

I 10-årsåldern drömde hon om att bli rysk revolutionär och kasta en bomb på tsaren – därför att han var en förtryckare! Nu drömmer hon inte mer. För då hade hon fått övergå till Stalin.

De diskuterar inte bara politik i breven. Marika skriver att hon är förtjust över att Sigrid har fått: ”köttkvarn o. Vridmaskin!!” Och den 19 juli 1954, i kanske sitt sista brev innan hon dör, skriver Marika till Sigrid om vad intellektuella män kan se i alla ”små telefonist – eller andra pinuppor”. Hon menar att de har sex appeal och är männens ”avspänning”. Hon tror inte att männen alls skulle behöva gifta sig med intellektuella jämlikar. De gör det av ren konvention, eller därför att något annat än sex också är nödvändigt eller åtminstone värdefullt. Där det inte finns barn borde man inte gifta sig. Hon tror att kvinnorna är mest angelägna, medvetet eller ej. De nöter sig fram till vigselpallen.

Hon uppmanar Sigrid att skriva sina memoarer. Inga ”jag-memoarer”, utan berätta om allt hon sett och vet. Det är en hel del.

Sigrid skriver i sitt sista brev till Marika, den 27 september 1954:

Nu satt jag i alla fall och läste Sivar Arnérs senaste och så kom den stora frågan: VAD är det jag avskyr hos honom? Är det hans stil eller är det det att han en gång som gäst i mitt norrköpingshem verkade så … ja, som en sälfena? Något slafsigt kallt mjukt – men ändå med fortkomstmöjligheter.

O, när jag så slår i Banketten eller någon annan av dina böcker och ser klarheten i stil och syfte, ja, då blir jag förbannad på dessa som JAG tycker underklassförfattare. Utan hänsyn till börd och uppfostran förstås. Eyvind Johnson är en likadan kuf.

Varför blev inte du likaväl som de där gossarna hedersdoktor vid något universitas?

Kanske ändrar Sigrid åsikt om författaren Sivar Arnér. Att döma av några brev från honom, skrivna på 1960- och 1970-talen, tycks åtminstone han betrakta Sigrid som vän.

Marika dör 1954 och ligger också begravd i Viken. De hann med många brev. Marika beklagade att de träffats så sent och det var också ”den förbannade Hitlers fel”.