Marika blev en verklig vän, en själsfrände. Sigrid behövde henne. För åren efter kriget är fortsatt turbulenta. Hon får aldrig någon riktig ro. I varje fall inte i relationerna till Sven, till mamman och till grannarna.
Hon sätter en sconesdeg och skriver till Sven från lägenheten i Hälsingborg:
Ensamhetens söndag 4 april 1948
Älskade, lördagar och söndagar nu när jag inte längre mest är sängliggande, är värst. Jag längtar så fasansfullt efter dig. Just dej. När jag tänker igenom den långa rad av människor jag känt och känner och som jag kan få träffa och som inte begär bättre än att jag skall be dem komma hit, så går det som en stark våg av något som liknar avsmak genom mej och jag tänker: bara Sven, bara min lilla häftiga, älskade Sven kan fylla min längtan. Antingen vi arbetar tillsammans på tomten, grälar eller tiger, våra väsen hör på ett underligt starkt sätt samman. Vet du, när jag de sista åren och särskilt de sista månaderna tänkt igenom tiden med Ernst och andra så har jag inte kunnat förstå – annat än som en stor rädsla och dumhet hos mej – att jag någonsin lät dej känna att jag tvekade. Det är först vad en människa blir för en som gammal som riktigt tror jag kan uppenbara för en varför man älskat henne.
[V]i måste vara lyckliga och ödmjuka, som fast vi blivit gamla – hu så ful och mycket mer gråhårig jag blivit – dock ännu har ett jordiskt mål: varandra. Att vi älskar, att vi ännu inte dött och slött tar emot varandras elakheter utan skäms och längtar vidare. […] Du, vi får allt försöka att ordna så att vi får vardagen i vinter tillsammans i en liten våning på nedre botten.
Sigrid var barnvakt kvällen innan hos familjen i våningen ovanför. Pappan var i Hamburg och Sigrid berättade för barnen om när hon och Sven var där. Ett av barnen utbrast: ”Tant är riktigt kär i sin man, det är dom inte när dom är så gamla!” Sigrid tillägger: ”Då skämdes jag och tackade sedan Gud för dej, älskade. Din gamla Kigga.”
Självföraktet äter sig in i Sigrid. Vad är sanning och vad är lögn?
Den 20 oktober 1948 skriver hon till Sven: ”Jag vill leva i sanningen. … jag måste söka sanningen också i mitt och vårt liv, även om det vore bekvämare att inte göra det.”
Hon rannsakar deras äktenskap:
[…] jag kan inte leva i denna halvhet. Inte vara den underhållna, nervösa hustrun, som skänkes lite gemenskap då och då. Gemenskap? När inte ett ord av ditt eller mitt innersta blir växlat.
[…] Kort sagt, min älskade Sven, jag vill inte längre vara en börda, inte längre välgörenhetens föremål. Inte slita Dina nerver med att Du måste skriva, måste ringa, måste ge mig något då och då. DEN rollen i livet kan jag inte spela. Jag vill tusen gånger hellre leva ensam, kämpa ensam mot neurosen o.s.v. […] Om Det undret händer, att Du en gång känner, att jag betyder så mycket för Dig, att Du hellre än att förlora mig, ålägger Dig oåterkalleligt och oryggligt att göra upp med Dig själv och aldrig visa mig hat och vrede – då ska vi träffas … Annars får Gud styra det hela och jag får bära ensamhetens ohyggliga börda och mitt misslyckade liv. Men bitter är jag inte. Men spela teater inför människor orkar jag inte mer.
Hon fortsätter:
Du skrev att så mycket i hemmet påminde om mig. Ja, låt det få vara kvar. Framförallt de där hyllorna med klipp, tidningar och skräp, som Du alltid tyckt så illa om.
Jag skall försöka få dem tömda och hitsända. När jag blir starkare. Att se och bläddra i tidningar och mina gamla utkast, artiklar och föredrag, det är för mig en väg – framåt – mot ännu ogjorda arbeten. Om Gud vill låta mig få leva upp igen.
Känn det inte som hån, om jag säger Dig åter och åter igen, att jag älskar Dig och alltid lever med det bästa hos Dig och mellan oss. Men slitas i stycken av det nu osanna i vårt förhållande – det kan jag inte. Så mycket aktning och kärlek har jag till det liv jag fått att förvalta.
Din evigt älskande
Din Sigrid
Vad är det osanna i deras förhållande? Vad syftar Sigrid på? En vecka senare skriver hon: ”Livet rinner undan. Men du kanske har allt nu, som du sökt och är utan den börda som var jag.”
Luciaafton 1948 återkommer hon från sängen: ”Jag älskar dig hur du än gör och över allt och bortom allt har vi en värld tillsammans. ÄVEN om vi tänker olika. Din gamla älskade och älskande Kigga.”
Träffar Sven andra? Ibland skymtar någon förbi. Ibland låter det som om det var en kärlekshistoria, att döma av Sigrids brev. Eller är det bara som hon misstänker? Sigrid skriver ett långt brev till en ”rival”:
Hälsingborg den 14 jan. 1949
Kära fru Ingeborg!
Det är ju inte så, som Ni skrivit i ert brev till Sven, som han nyss skickat mig (varför?), att Ni skulle kunna ”bringe dere til skilsmesse”. Så skrev jag inte. Jag ville bara varna Er för Er egen skull att ej hålla på med en lek och så ville jag framförallt skona Sven, som är mycket nervsjuk och som Ni gjort mycket illa.
Jag och Sven äro alldeles för djupt förenade för att någon skulle kunna skilja oss och jag har åtminstone – Sven har aldrig kunnat känna sig riktigt säker och har alltid burit på en av hans läggning betingad oro för att mista mig och min kärlek – känt mig trygg hos honom. Och det har jag gjort fastän den här lilla historien med Er ingalunda är den första. Vid det här laget kan jag alla symptomen och skulle nog kunna säga Er vilka strängar Sven då brukar spela på. Som det här med fotografier och sömnlösheten och – ett musikföredrag, som beträffande – och efter vad jag förstår av Svens skildring av er inte heller Ni förstår utan bara känner Er – precis som hans förtjusningar bland de nittonåriga skolflickorna – gränslöst smickrad av att ha fått del av. Och kommer med bedömningarna kunstnerisk raffinert o.s.v. Klichéer han är van vid från sina unga beundrarinnor. Och Ni skriver ju som en nittonåring.
[…] Så fort han kommer i denna för honom eviga konflikt mellan det arbete, som han måste sköta och det konstnärsskap, som han åtrådde men aldrig hade evner till att genomföra … då sätter han igång med en sån här sak som nu den med Er. […] Ni kan vara glad om ni har en frisk, sund, öppen och skicklig man. Var då rädd om honom! Och låt inga mozartsföredrag eller underbara brev om det som ”vaert” – som aldrig var, i varje fall aldrig spontant, omedvetet, helt – ta ifrån er er mans aktning och kärlek. Och splittra era barn. Det var därför jag skrev till er om att vi inte tänkte skiljas och att ni inte skulle leka med min man.
[…] Det har funnits tider, då jag tiggt att bli fri. Men Svens sorg har varit så stor och jag har inte haft kraft att tänka bara på mig själv. Någon lycka med andras erbjudna kärlek har jag ändå inte kunnat finna. Mitt samvete är en besvärlig ting.
När han sista gången var mycket sjuk, det är nu åtta år sedan lovade jag, att aldrig, aldrig gå ifrån honom. Jag lovade också mig själv att förlåta honom allt.
Där är vi nu. Gör nu som ni vill. Livet är kort. Och jag tror vi får det för att göra det gott för andra och därav känna lyckan. Jag vill som sagt gärna tro på Er, därför att jag för det första gärna tror på människor och älskar dem, för det andra gärna vill tro just Er, Ingeborg Cappelen, att vara trots allt, obetänksamhet och annat, dock snäll. Det är ett litet anspråkslöst ord. Men jag håller av det. Och vill gärna försöka kravla mej fram till det ordets mening själv.
Er vän alltså
Sigrid Gillner Ringenson
Breven mellan Sigrid och Sven fyller flera stora lådor. Så mycket kärlek och hat. Jag orkar inte läsa alla. Inte mina döttrar heller.
– Deras äktenskap är som en såpa. Ingen får vara lycklig i mer än tre avsnitt, säger min dotter Johanna, som efter att ha sorterat hela brevsamlingen är innerligt trött på deras brev.