Sigrid skriver till sin gamle vän, vid den tiden också statsminister, Tage Erlander. Hon berättar om förskingringen och fullmakten.
Han svarar:
Kära Sigrid!
Jag tackar Dig för Ditt brev av den 28 ds. Jag hoppas emellertid att de uppgifter, som Du lämnar i brevet, beror på något missförstånd. Jag har inte hört talas om den sak som Du skriver om och det brukar ju alltid sippra ut, om något av detta slag händer framskjutna partimedlemmar.
Stockholm den 30 maj 1949
Tage Erlander
Framskjutna? Snarare skadskjutna, tänker jag. Sigrid svarar direkt. Hon har antecknat på kopian av sitt svarsbrev: ”Hälsingborg, Halalid 24, den 31 maj 1949, omedelbart efter erhållande av Statsministerns brev”:
Till Statsministern Tage Erlander.
Käre Tage,
Har du tilltro till min vilja att vara redbar och sannfärdig, så kan ju inte detta, att Du ”inte hört talas om saken” vara någon garanti för att saken inte förhåller sig så, som jag relaterat för Dig i grova och – mycket förmildrande drag.
Hela denna historia … har lästs av några få människor och sedan arkiverats. Mina syskon, som icke fått del av dess detaljer eller namn – bara fått veta vad som bröt ner mig – ville jag skulle en gång när jag är borta få full klarhet.
[…] Jag är som Du kanske vet fortfarande socialdemokrat och röstar med vårt parti. Men – jag förbehåller mig rätten att kritisera det speciella förfall, och vissa andra ting, som följer med detta att – majoriteten får rätt.
Du hör till de ”rena” människorna och smutsen drar sig inte intill Dig. Men kanske Du ändå bör informeras om somligt – innan det är för sent.
[E]n redogörelse ska Du få som historiskt dokument. Kanske också ett dokument över en människas dumhet och – nedärvda överkänslighet för vissa ting, som jag dömer hårdast själv.
Arbeta för partiets innersta – en gång – den verkliga socialismen, det kan jag göra ändå, även som föraktad och ”nazistförklarad”.
Med oförvanskad tro och tillgivenhet för Dig och Aina
Sigrid Gillner Ringenson
Jag hittar inget svar från Tage Erlander på detta brev. Men hans ord om att allt skulle ”bero på ett missförstånd”, gnager inom Sigrid. Tio år senare, den 2 december 1959, återkommer hon till detta i ett nytt brev till honom:
Jag skulle alltså på grund av ett ”missförstånd” lämnat en gärning och ett arbete, som fyllt och som då och nu, fast i andra former och under andra betingelser fyllt och fyller hela mitt liv!