Silverbröllop

Jag minns trädgården. Rosenbuskar dignade av blommor, vita liljor doftade starkt. Trädgårdssmultron och hallon. Tant Sigrid orkade inte plocka allt. Vi satt i hennes vita trädgårdsmöbel och hon gick in för att hämta tekannan.

Men nu är det 40-tal och Sigrid kommer ut med brickan. Hon sätter sig tätt intill Sven. Det är deras silverbröllopsdag och de har beställt en stor tårta och har bjudning i trädgården. Gästerna vet inte vad de firar, men på tårtan står det S O S – 5/7 – 24 – 49. När de gått gömmer Sigrid marsipanrosen i en glasburk med lock, som minne.

Dagen innan hade Sigrid bäddat med lakan och örngott hon sytt själv, i ”bröllopssängarna” på loftet. Och med täckena som ser ut som gamla persiska schalar. De är heliga för henne, eftersom de påminner om barndomens drömmar. Men Sven var trött och det var Sigrid också. Så de var glada att få krypa ner i var sitt rum i sina gamla sängar. På kvällen åt de middag i stora rummet. Sven hade lagat maten, så när som på rostbiffen. De drack lite vin. Sven hade tagit med sig Sigrids myrtenkrona. Men brudslöjan glömde han i Norrköping.

Sigrid berättar för sin mor 14 juli 1949:

Av Sven bad jag att få – om han nu ville ge mig något – en enkel väckarklocka. Men han köpte en den allra sötaste för 35 kr. Mitt gamla armbandsur är trasigt och går visst inte att laga mer.

[…] Jag skulle ge Sven en mockajacka, men den blev ej levererad, så han fick några småsaker av mig. Sven bryr sig inte mycket om minnesgåvor och så småningom försöker man göra sig själv likadan, för att ej bli för ledsen eller besviken. Det är ju inte gåvorna, det kommer an på utan på sinnelaget som väntar, förbereder sig och gläder sig åt högtider av alla de slag. Så gör jag, men Sven är inte sådan och ingen visst av hans familj. Så man får ta det som det blir och försöka att svälja gråten ibland, när hjärtat är fullt av förväntan.

Några gäster eller något slags kafferep hade aldrig blivit av om jag inte tyckt att lite fest skulle vi ha. Förr gick vi på hotellet här i Viken och firade dagen. Men nu går vi aldrig ut.

Ett nytt kalas i trädgården. Nu är det ”Vikens farliga yngel mellan 7 och 11 år” som är gäster. Sigrid har bärkalas på smultron och hallon. Hon tycker om utbytet i filosofiska ämnen med ”oförstörda rackarungar”.

Två veckor efter silverbröllopet skriver Sigrid till Sven:

Jag orkar inte längre.

Jag vet inte en dag, om jag lever nästa. Jag är så trött och har så svåra plågor. Jag har annat att tänka på nu – än denna fula och alltigenom tarvliga historia med din vän och förtrogna I.B. – Jag vet, att jag betyder så litet för dig i jämförelse med henne och Elsbeth och andra. Därför ber jag få dra mig tillbaka från din värld och gömma mig som ett sjukt och övergivet djur.

Sven begraver sig i arbete och musik. Sigrid misstänker att han träffar andra. Men i breven är han ”din Sven”.

Norrköping 6/12 1950

Älskade!

Bara en rad nu på morgonen. Tack för din telefonhälsning till din Sven igår morse. Det blev en lång dag utan andra Svenhyllningar än att jag bytte ord med Sven Lutteman och Sven Höglund. Och så läste jag en dag försenat detta om Karin Boye, och det vill jag naturligtvis att också du skall läsa och att vi tillsammans skall minnas henne som hon var en gång i Upsala för länge, länge sedan. Om vi skaffar Abenius bok ska vi läsa den tillsammans tycker

Din Sven.

Han har bifogat en artikel av Erik Hjalmar Linder om Karin Boye. Rubriken är ”ETT källvatten ÄR rättvisan” (datum och tidning framgår inte). Karin Boye hittades död i april 1941. Efter självmordet citerade flera tidningar hennes ”jublande och trotsiga gånglåt” som hon gav åt efterkrigsungdomen:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen

gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Sigrid 1953.

Nu blir Sigrid och Sven partikamrater igen. Sigrid är medlem i Vikens arbetarkommun från den 1 april 1951. Blir det äntligen ro? Nej. Sigrid skriver den 7 maj 1951:

Älskade Sven.

Ditt brev i dag var skrivet liksom det som skulle vara mitt trettioårsminne till sista april med så svag blyerts, att det knappt syntes. ORKAR du inte skaffa dig en mjuk blyerts, om du nu skriver i arbetet eller annat – till andra än din hustru?

Sluta så upp att använda konstlade begrepp och ord. Du skriver att ”orden fattas”. Nej, Sven, ord fattas dig inte. Kärlek, sanning, ärligt intresse, det är det som fattas.

Du kallar dig själv ynklig, oduglig, med mera, med mera, men om jag skriver att du bägge gångerna du försökt sluta röka visar tydliga symptom på nikotin narkotism, så blir du arg. Det är ord som ingen sådan rökare som du tvekar att begagna om sej själv. Själv är jag inte rädd för de fula orden om mej själv – om det nu är fula ord. Jag är t.ex. nu coffeinist.

Sigrid sitter vid fönstret. Det är vidöppet, så att hon ska få frisk luft. Hon är finklädd i nystruken blus och brosch i halsen. Håret är nyborstat. Hon känner sig piggare när hon klär sig fin. Men så vacker som sin mamma blir hon aldrig, det är hon övertygad om.

Hon sitter där för att hämta krafter. I natt hade hon ont i hjärtat igen. Hon släpade sig fram till dörren och öppnade den i fall hon skulle behöva hjälp. Till slut somnade hon, trygg med öppna dörrar i den svarta natten. I dag på morgonen lade hon en nyckel i brevlådan om hon skulle behöva hjälp. Hon har inte vågat sätta på någon kastrull, för hon är rädd att förlora medvetandet och ”inte hinna stänga av den elektriska kraften”.

Sigrid skriver ofta till sin mor. Hon skickar kläder och frukt och choklad. Ibland ringer hon en konditor och beställer de finaste kakorna att skickas hem till modern.

Felixtorp, Viken den 2 nov. 1951

Min älskade lilla mamma! Du gjorde mej så innerligt glad, när du sade i telefon, att du var bättre i armen och att du tyckte jag var snäll emot dej. Jag har trott förut, att du inte tyckte om mej så som du tyckte om Birger och Erik. Jag har trott det därför att hur många gånger jag än bett att få komma till dej och hjälpa dej, så gott jag kan, så har du alltid genast svarat nej.

Men livet och lidandet lär en mycket. Nu sen jag blivit så klen själv – jag blir nog aldrig så stark som du var, när du var sextio år – nu tycker jag att jag kan förstå, att du inte orkat tanken på, att någon skulle vara hemma hos dej. Du har behövt att få vara alldeles ensam.

[…] Just nu när jag skriver detta, så har jag stängt in mig i mitt innersta rum, för min städerska, som kommer var fredag är här. Och jag vill helst inte ha någon här. Men jag orkar inte längre och får inte för mitt öga ta i och vända madrass och skaka mattor. Det måste ju luftas ibland och det går inte med bara dammsugning.

Apropos det min älskade lilla Lisa – minns du att pappa kallade dej så? – du tar väl och använder din bästa madrass i din säng och låter någon lufta den ibland åt dej? Byt också filtar och täcke och kudde då och då. Det gör jag.

[…] Ja, nu älskling hoppas jag att du äter av päronen. Du ska få fler. Äter du de gröna tabletterna också. De är så bra. De löser magen och driver ut urinen från kroppen och rensar blodet. Men du måste skala päronen. När jag nu är utan min duk på diskbänken så känner jag det som en hälsning från dej och gläder mej åt att du tyckte om den.

God söndag. Stor kram från din Kigga.

Drygt femton år har gått sedan Sigrid lämnade riksdagen. Nu ångrar hon sig. I ett brev 23 november 1951 till Brita och Björn (efternamnet framgår inte) berättar hon:

[…] och skrev min avsägelse till riksdagen. Per Albin, Sävström m.fl. sökte övertala mej i brev att stå kvar. Men jag höll fast. DUMT NOG. Sån högfärd ska man inte visa i en gärning, som man älskade så, som jag gjorde det. Men jag var också så sjuk av att jag inte kunde förstå Sven. Och kärleken, äktenskapet har för mej alltid betytt mest i mitt liv. Gör det än. Fast till min gränslösa olycka!! Jag ville kunna glömma. Vara så där ”liberalistiskt förstående” för all förljugenhet och osundhet, som numera fordras!

Sigrid har svårt att vistas till och med på den egna tomten. En av hennes grannar har skaffat höns och låter dem gå in i Sigrids trädgård. Hon försöker jaga bort dem från rabatterna. Hon plågas av lukten från ruttna matvaror som ligger och pyr i hönsgården.

Nej, meddelar hon kommunen, grannarna får inte bygga garage intill henne.

Och röken. Vikens hotell har satt upp en rökspridare. Det hjälper inte Sigrid. Tvärtom. Hon är övertygad om att rökspridaren placerats, så att röken ska riktas ner mot henne.

Hon skriver till hälsovårdsnämnden:

Jag är ofta sjuk av rökförgiftning och kan på det skaffa läkarintyg.

Om nu inte Hälsovårdnämnden bryr sig om mig – som dock bott i Viken i TJUGUFEM år – så borde väl Vikens goodwill som turistort kräva att hotellet inte ska få ligga som ”Stinkens hotell”, som det heter i turistmun, när Viken ändå inte vill ha någon industri i Centrum just för trevnadens och av hälsovårdande skäl.

[…] Utlänningar och turistsakkunniga, som besökt mig och studerat Viken har häpnat över att kommunens myndigheter inte gör något åt ett så uppenbart missförhållande.

Sven är åter förtvivlad. Han skriver den 24 februari 1952 från våningen i Norrköping:

Älskade Si!

[…] Jag frågar mig gång efter gång: När slutar denna bittra inställning mot mig, när kommer vi äntligen fram till att bara vilja göra varandra gott och glömma det som var bittert – för 30, 20, 10 år sedan. Är det dessa minnen som skall befolka vår ålderdom? Ja, så frågar sig din 60-åring. Han vågar göra det, när han nu skriver till din födelsedag, när han ber till Gud för dig, när han märker att åren gå men fullbordan av ett liv i kärlek, som ej söker sitt viker alltmera fjärran, när vi sitta ensamma var på sin ort, när vi mötas då man hela tiden skall leva i ängslan att ett obevakat ord skall utlösa idel svåra minnen ur det förgångna. Är det så underligt om man då blir missmodig och skriver så här. När man ändå skulle över tid och rum ropa till dig: älskade, jag älskar dig och är hos dig. Din Sven

Sigrid hamrar ilsket på skrivmaskinen. Är det till Sven? Nej, det är till en granne. Han har vanställt hennes päronträd. Hon uppmanar honom att gå en kurs i trädbeskärning. Han har ingen känsla för ”päronträdets balansrytmik”.

Hon plågas av dåliga tänder, men klarar inte av att lämna tomten. Hon ber tandläkaren om ett hembesök. Hon skriver till honom att hon

är ytterligt och enastående vanvårdad, när det gäller tänderna. Detta är desto mer förödmjukande som jag – nu är jag 62 – i min ungdom och under min riksdagstid arbetade intensivt, med diverse motioner, utredningar m.m. för s.k. folktandvård eller rättare sagt viljan och möjligheten för alla att få tandvård. Men kanske är det riktigt, att man blir förödmjukad på den punkt, där man varit ”säkrast i korken”. Både när det gäller s.k. nerver och annat.

Hon ber om en tillfällig protes för att

slippa det gränslöst förödmjukande i detta numera så ovanliga, att en människa ser ut som jag. / Detta som en gång kom mig att vid fabrikerna i Norrköping, där jag var stadsfullmäktig, ordna med borgen för de väverskor och spinnerskor, som inte hade råd då – att laga sina tänder.

Sven och Sigrid i trädgården i Viken 1957.

Troligen gjorde tandläkaren hembesök. Jag har inget minne av att Sigrid hade några luckor i tänderna.

Vi hittar mängder med brev och lappar med olika klagomål. Det är tröttsamt att läsa. Så ljusnar det. Sigrid torkar håret i augustisolen i trädgården. Hon är glad. Tacksam att hon ännu får leva. ”Alla gäster och alla tvestjärtar är borta!”

Men hon är orolig för Sven, som varit sjuk. Hon vill att de hörs av två gånger i veckan åtminstone. Sigrid föreslår att de delar kostnaden för deras bokkonto. Hon har köpt Bo Setterlinds Hamlet i Strängnäs och ska sedan skicka den till honom. Men Graham Greenes sista verkade ”bluffoch svindel” på henne. ”Skall jag inte sända dig hörnskåpet i stugan och en skrivstol? Jag gör det så gärna. Då du tydligen inte kommer att flytta borde du inreda dig så, att du kan mot bostad t.ex. få en som svarar för städningen. Ja, älskling jag är alltid jordisk. Tusen innerliga tankar. Din Kigga.”

Sigrid torkar håret i solen ute i trädgården. På baksidan av bilden har hon skrivit: ”Ser jag inte tokig ut?”

Jag kastas mellan alla känslor. Sigrid är missnöjd igen. Hon beställer ofta maten från Vikens hotell. Men skickar tillbaka den med meddelandet:

13/3 54

Bästa köksmästaren!

5 sådana här blekfeta, illa stekta, kalla plättar med katrinplommon till är ingen bra middagsmat!

Eder Sigrid Gillner

Äntligen ett brev som andas lugn. Sven skriver om sin kärlek inför Sigrids namnsdag:

Norrköping den 14/9 1956

Käraste Sigrid!

Mycket till brev blir väl inte det här. Men jag vill ändå vara hos dig med mina tankar på Sigrid-dagen och vandra tillbaka i tiden till 15/9 1921, den första gången jag fick vara med bland dem, som hade önskningar för dig. Det är 36 år sedan – det är ändå ganska häpnadsväckande att vi tillsammans blivit så upp i åren. Men jag tycker för min del att du ser ung och vacker ut som 65-åring. Du brukar ödsla fina ord om mig ifråga om utseendet. […] Annars massor av arbete. Studiebidrag, stip, mat, teminsavg, schematryckning, katalogmanus. Och så kommer på söndag det vanliga jobbet att sitta i valnämnd på Marielundsskolan och möta gamla ansikten man känner igen och unga som en gång gått i min skola. Skam till sägandes har jag inte haft tid att följa med valrörelsen i dess olika faser – men i kväll ska jag väl lyssna till partiledardebatten. Själv röstar jag som vanligt d.v.s. så som jag röstat sedan jag lärde känna S.G.

[…] Erlander var här i onsdags och lär ha varit mycket bra – jag var så trött att jag inte orkade sta’ och försakade det hela.

I nästa vecka hoppas jag kunna sända dina många papper men Veckojournalen, som är tung som stryk och Husmodern ännu värre – de får vänta.

Han vill åka ner och hälsa på Sigrid några dagar. Det skulle vara en ljusning i jobbet att se fram mot det.

Skriv och säg om du kan ta emot mig.

[…] I morgon är jag i vilket fall som helst hos dig med goda tankar om dig, ditt arbete och det som varit sedan 15/9 1921.

Din Sven.