Sigrid konverterar

1951 kom religionsfrihetslagen som gjorde att det blev helt fritt att gå ur Svenska kyrkan. Det gör Sigrid. Hon skriver 19 april 1951 till kyrkoadjunkt Hans Nyman i Viken:

Det här brevet betecknar utåt avslutningen på en lång utveckling eller vad du från dina utgångspunkter vill kalla det. Den började en sommartermin 1920 i en holländsk skola för katoliker och har sen fortsatt, fram och tillbaka, tills min inriktning och min fattiga tro och övertygelse nu vill detta: Öppet taga steget till katolska kyrkan.

Jag har så länge försökt att få tala med dig, att få råd och utbyta synpunkter.

Men – och DET är väl också bl.a. ett slags lutherdomens tecken – att en svensk präst har aldrig tid. Inte ens om han är så snäll och god som Hans Nyman.

Sigrid måste alltid debattera. Ibland gör hon det med sig själv. Jag hittar början på ett utkast med rubriken ”Varför skulle jag bli katolik? (En argumentering med mig själv)”.

Sigrid återger ett replikskifte där en person säger: Ingen behöver för större fromhets skull gå över och bli katolik. Jo, svarar Sigrid ”just därför att jag inte är from behöver jag fromheten. Jag behöver se och uppleva andras tro, se hur deras tro helgar dem. Se helgat liv.”

Hon har längtat efter det ända sedan småskolans kristendomsundervisning. Hon ser tillbaka på 1910- och 1920-talens religionsdebatter i Uppsala och ”avrättningen av teologerna”. Hur hon då ofta kände en stark längtan att komma bort från allt detta teoretiserande. Att komma till liv. ”Kanske är det genant, banalt för en kvinna som ändå inte längre var i den romantiska ungdomsåldern, att erkänna att jag fattades ofta av en het längtan att bli nunna, lärarinnemissionär i någon bortglömd trakt av jorden.”

Själv har jag aldrig drömt om att bli missionär, men jag påminns om hur Sigrids engagemang för de fattiga och betryckta gjorde ett djupt intryck på mig. När Läkare utan gränser ringer och frågar om jag kan öka mitt månadsbidrag till dem, så svarar jag omedelbart ja. Det är som om Sigrid stod bredvid och sa ”självklart ska du göra det”.

I argumentationen med sig själv återvänder Sigrid också till sina minnen av idealitet, minnen av en tid innan vi hade yrkespolitiker.

Det var massor av unga människor som liksom jag på 10-talet lämnade studiearbete, som de hade kärlek till, eller släppte omsorgen om den egna karriären och utkomsten, och ägnade sin tid utanför tjänst och nödvändiga studier åt agitations- och organisationsarbete inom folkrörelserna, särskilt arbetarrörelsen. De gjorde det därför att de hade i eget kött och blod upplevt fattigdomens och den orättvisa lönesättningens åverkan och de små inkomsttagarnas ringa möjlighet att nå den jämlikhet i livsvillkor inför sjukdom, ålderdom, yrkesval m.m., som det demokratiska samhället förutsatte som ett rättfärdigt och förnuftigt mål.

Med tanke på Sigrids asketiska livsideal blir jag inte förvånad när jag hittar tidskriften Karmel i Felixtorp. Organ för den oskodda, ortodoxa grenen av Karmelitorden. De har ett kloster för kvinnor i Glumslöv i Skåne.

Det känns naturligt att Sigrid blir katolik. Hon måste ha en tro. Hon kan inte vara ljum.

– Hon måste alltid vara hänförd, säger min dotter Johanna. Först trodde hon på folket, och när det svek vände hon sig mot eliten och blev hänförd av Hitler. När också han svek sökte hon sig till Gud. Den ende som aldrig svikit henne.

Så var det. Och hela pusslet blir mer hanterligt.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning tycker också att det är naturligt att Sigrid blir katolik. Tidningens radio och TV-bilaga 3–9 juli 1955 skriver:

Ingen som var ung under första världskriget och då tog del i den oemotståndligt frambrytande folkbildningsrörelsen, kunde undgå att där möta den bildsköna och milt intensiva studentskan från SSUH och SSU. Hon blev Ellen Keys sista gullebarn samt tog läraktigt intryck av ”sierskans” såväl förtjänster som oarter. Ellen Keys kompromisslösa humanism blev också Sigrid Gillners: folkbildningsarbetet betydde en religion med en moral som icke fick brytas. Den krävde personlighetens absoluta och kompromisslösa hängivenhet.

En och annan erinrar sig kanske hur fortsättningen till det yttre kom att te sig rätt ojämn. Fru Gillner var på 20-talet den socialdemokratiska studieungdomens främsta propagandist, och till sist blev hon dess riksdagsledamot. Men hennes idealism slog på Helgeandsdomen hårt mot muserna i ”majoritetens fängelse”, och hennes hemkvinnepatos råkade (likt Ellen Keys) i bitter konflikt med den medborgerligt enkelriktade kvinnorörelsen. Hon slog ensturigt bakut och blev förklarad i otakt med sina egna, samt irrade sen rådlös omkring bland tidens tänkesätt, bl.a. en tid under sneglande mot arierevangelisterna. Men det var hon ju ingalunda ensam om i trettiotalets början. Att Ellen Keys lilla skötebarn på allvar skulle ha varit nazist är det dock ingen som på allvar misstänkt. Däremot framträder hon nu i sin sista radiokrönikebok som konfessionell katolik, och det förefaller däremot logiskt.

Sigrid Gillners stora hjärtefråga nu som 1910 är i vart fall folkbildning och folksamhörighet. Sen hon i praktiken råkat slita alla samband med det folkliga, har radion nu för henne personligen erbjudit en ny kontaktmöjlighet, på samma gång som mikrofonmeddelelsen börjat framstå som det förunderliga kulturinstrument vilket vi alla folkbildare före 1925 så ivrigt – och så fåfängt – efterspanade.

Artikeln är skriven av signaturen Fale Bure. Vem var det? Jag får kontakt med en man som var polisreporter på tidningen vid den tiden. Han berättar att signaturen var Henning Olsson, GHT:s förste radiorecensent. Alltså kollega till Sigrid. Han kom varje kväll med termos och äpplen och lyssnade på radio på redaktionen. Och skrev sent samma kväll.

Yvonne Hirdman har också ifrågasatt Sigrids naziststämpel. I sin bok Att lägga livet tillrätta – studer i svensk folkhemspolitik skriver hon att Sigrid

sattes i ”kloster”, uteslöts ur kvinnoförbundet, miste sin riksdagsplats och utvecklades i en alltmer protysk riktning. Hon hade reagerat mot ”det moderna”, mot såväl ”utbredningen” som ”omvandlingen”, instrumentaliserandet och effektiviserandet av de kvinnliga vardagsliven. Eftersom hennes huvudområde var hemmen, kvinnorna och barnen, hamnade hon nästan automatiskt i det bruna lägret, för det fanns inte någon annan form för opposition mot den sociala ingenjörskonsten.⁸²

Sigrids altare i Felixtorp.

Sigrids mor dör 2 januari 1952. Precis som när hennes far gick bort verkar inte Sigrid skriva något om det. Jag hittar ingenting, varken i brev eller dagböcker. Kanske är hon överväldigad av känslor? Sigrid gör om vedboden till ett litet kapell. Här placerar hon sin fars konfirmationsbibel och två ljusstakar från modern.

Förutom katolicismen har Sigrid också fått en ny tro: Att på egen bekostnad ge ut sina samlade radiokrönikor. Ett slags folkbildningsarbete.

Hon tar kontakt med författaren och litteraturkritikern Sven Stolpe, som enligt hans svärmor Astrid Cleve von Euler var ”fanatisk hatare av Tredje riket”. Sigrid skriver till honom 4 december 1951: ”Min felvision, min felbedömning av Hitlers syftning skaffade mej ju med rätta fiender.”

Hon berättar att hon nu åter fallit för en tro. Hon vill

visa på vad radion kan vara, vad den kan ge. Och … så ringde jag upp min tryckare Ekström o han och hans mannar ordnade boken på 3 veckor!! Bara 500 ex. Mer hade jag inte råd med. Jag tog o klippte ur mina tidningar – Helsingborgs Dagblad – där jag försökt i många år vara pionjär för landsbygdens radiokritik. Nu är jag fast där o i Östgöta Corr – (som kapar bort det mesta!) – var lördag – för en avlöning av 175 kr i månaden för bägge tidn. Det räcker, för jag har inte stora behov nu, när jag äger min stuga! – Jag är så glad om jag kunde bidraga till detta att ge tankar o idéassociationer kring radioprogrammen – ett värde.

De blir vänner. I början är Sigrid förvånad över att Sven Stolpe svarar – hon som är stämplad som nazist.

Två syskonsjälar? Sven Stolpe skriver att det är en fröjd att läsa Sigrid. ”Gång på gång känner jag den hemliga rörelse i hjärtat som bara uppstår när man möter en hemlig bror eller syster i anden.” Dessutom har de katolicismen gemensamt.

Kontakten med honom strör ytterligare salt i såren i Sigrids äktenskap. Enligt Sigrid hatar hennes man Sven katoliker. Och han hatar Sven Stolpe. Han vägrar till slut gå och posta hennes brev till Stolpe.

Ur deras brevväxling fastnar jag för ett brev från den 7 februari 1964. Sven Stolpe berättar att ett av hans barn frågat: ”Vem är den där skånska tanten som ringer ibland?”

”Det är en ängel”, svarade han.

”Är det en riktig ängel, en skyddsängel?”

”Just det.”

”Tänk att dom till och med ringer”, sa barnet.”

Det är bara dom snällaste som gör det”, svarade han.