Hade Sigrid fallskärm? Jag tänker på Tranströmers diktstrof ”uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”.
Ja, krönikorna och berömmen för dem innebar nog en liten fallskärm.
Jag ser henne singla ner från himlen. Hon rycker och drar, sliter i linorna. Fallskärmen vecklar ut sig. Lite till och lite till.
Nej. Den fastnar i linorna.
Sigrid rusar mot marken. Dunsar i hårt.
Hon kravlar sig upp. Hon lever, men är för alltid skadad. Panikångesten. Rädslan att lämna tomten. Hon tar emot matkassen från affären genom fönstret mot gatan.
Poeten Gunnar Ekelöf, som också får böcker av Sigrid, skriver i ett av breven, den 15 november 1951, att han liksom Sigrid dragit sig undan. I hans fall för att slippa ”gallfeber”.
Var det kanske gallfeber Sigrid led av? Denna sjukdom som så ofta band henne vid sängen.
Hon kan aldrig släppa tanken på hur hon kunde idealisera nationalsocialismen. Hur hon tröstade sig med orden från ”ärkepappan” Nathan Söderblom: ”Det är intet fel att ej ha fantasi för människors uselhet.”
Nu önskar hon att han hade levt, för då skulle hon ha protesterat: ”Är det inte ändå det? Jag fick ju bära konsekvenserna av min felsyn. Hårt.”