Hon sitter vid fönstret. Ett mjukt morgonljus silar in genom den glesa gardinen.
Grannarna står och pratar, pekar upp mot himlen. Vad tittar de på? Vad pratar de om? Hon öppnar försiktigt fönstret på glänt. Doften av syren väller in. Bedövar henne, påminner henne om Uppsala. Om livet.
Hon sätter papper i skrivmaskinen. Nu ska den bli av. Boken om vad som hände i hennes liv, vad som gjorde henne vingklippt. Hon börjar: ”Hela denna historia …”
Nej. Hon backar, kryssar över och börjar om: ”Mina syskon, som icke fått del av detaljer eller namn – bara fått veta vad som bröt ner mig – ville jag skulle en gång när jag är borta få full klarhet.”
Hon sluter ögonen. Ska hon inleda med Ellen Key och sommaren hos henne? Ellen Key hänger på väggen och tittar lugnt ner på henne från sitt svart-vita fotografi med dedikation. Eller ska hon börja med Hjalmar Branting? Kampen mot orättvisor och klassamhälle. En kamp som fördes med idealitet och offer. Brantings porträtt hänger bredvid Ellen Key. Hon tänker på hans begravning, då hon fick porträttet av Tage Erlander.
Tage Erlander – hon blir het av ilska. Hon plockar fram hans brev och läser det återigen.
”Ett missförstånd.” Hon sliter ur papperet. Sätter i ett nytt: ”Jag skulle alltså på grund av ett ’missförstånd’ lämnat en gärning och ett arbete, som fyllt och fyller hela mitt liv!”
Grannarna skrattar. Några barn cyklar förbi, hojtar mot hennes fönster: ”Häng Hitler i ögonlocken! Häng Hitler i ögonlocken!”
Hennes hjärta börjar rusa. Hon smäller igen fönstret. Nej, hon orkar inte skriva den där boken. Inte i dag heller.
Hon smyger ut och sätter upp lappen på dörren: ”Sängliggande sjuk. Besök förbjudna. Telefon besvaras ej.”