Med Sigfrids död upphörde min barndom. När döden kom till min bror, kom den också mig nära. Den trängde sig in i rummet där jag låg och sov. Den väckte mig en morgon utan förvarning, överrumplade mig, obarmhärtigt och hårdhänt.

Vad som hade hänt min bror, det kunde hända mig.

Mitt liv i den trygga barnavärlden var slut. Tills nu hade jag ägt den barnets förmånsrätt som är ovetenhet och som ger det förmågan att leva i stunden som är. Jag hade ingenting att ångra i det förflutna, jag kände bara förväntan inför det kommande, och jag var tillfreds med det närvarande. Detta är vad jag vill kalla lycka. Och jag kunde inte föreställa mig annat än att mitt liv skulle fortsätta så – – – så här skulle det alltid vara.

Förintelsen kände jag inte till som barn. Jag visste att döden fanns, men den angick inte mig, alla andra kunde den angå, men inte mig. Den fanns utanför de ringar där jag rörde mig.

Endast en gång hade den kommit innanför den, men det var länge sedan, fem år, och jag hade hunnit glömma det: Ett barn sörjer häftigt, men inte länge, och fem år är en oändlig tidrymd i barndomen. Men en gång hade döden brutit sig in som en rövare och tagit levande varelser ifrån Sigfrid och mig – – – liv som var våra egna och som vi var djupt fästa vid.

På gården hade vi kor, kalvar, får, svin och höns, som gav oss mjölk, smör, kött, fläsk, ull och ägg. Men det var kreatur som de hade på alla gårdar. För oss barn var de ledsamma djur. Vi hade inget nöje av att syssla med dem. Vi hade också en gammal hund, Jäger, en stövare av blandras. Jäger var trögsprungen på drev numera och låg mest och latade sig. Han var inte något lekfullt djur; vi barn kunde gott ha varit vår stövare förutan, men far hade inte hjärta att avliva hundkräket.

Sigfrid och jag önskade oss djur som var roliga att ha. Och den våren då jag gick i skolan andra året och min bror sista året fick vi vår önskan uppfylld. En pojke i grannbyn lottade ut sina kaniner, tillsammans köpte vi en lott för tjugofem öre, och vi hade stor tur: Vi vann en hona av Blå Bävern, den ras som skulle vara den mest storvuxna som fanns av kaniner. Och vår vinst visade sig vara stor som en fullvuxen hare. Men allra lyckligast blev vi därför att vinsten snart skulle föröka sig: Blå Bäverhonan var i yngel! Och kaniner ynglade ända upp till femton ungar åt gången.

Vi spikade ihop en kaninbur av gamla brädlappar. Vi snickrade den så stor att den också kunde rymma den väntade tillökningen. Av glasrutorna från en söndrig lagårdslykta gjorde vi fönster, som vi satte in på burens långsidor. Vi ställde i ordning en ljus och trivsam boning åt vår Blå Bäver, som bara kostade oss tjugofem öre.

För första gången rådde vi om någonting levande, det var glädje i sysslor med levande väsen.

Vi hjälptes åt att utfodra kaninhonan, röskade åt henne vårens första gräs och gröna blad och rörde ihop drev av havremjöl. Två gånger om dagen bytte vi vatten i drickshon – en gammal ansjovisburk – så att det skulle hålla sig friskt. Och vår Blå Bäver var förnöjsam och lättfodrad. Det föreföll oss som om hon trivdes i sin bostad. Varsamt lyfte vi upp henne i öronen, kliade henne i nacken, strök med händerna över hennes granna blå päls, som kändes så mjuk och len. Hon tyckte om att lyftas i öronen.

Att titta in i kaninburen var det sista vi gjorde innan vi gick till skolan om morgnarna och det första när vi kom tillbaka på kvällarna.

Inför den stora tilldragelsen som stundade i vår kaninbur steg vår spänning och förväntan. Vi gjorde i ordning en bale, vi bäddade åt de kommande liven med halm och boss. Sedan skulle modern själv hjälpa till och bädda med hår som var rivet från hennes egen päls.

När ungarna blev stora skulle de släppas ut i ett rastrum. På burens ena gavel sågade vi ut en lucka, och på luckan satte vi hasp och gångjärn; vi gjorde gångjärnen av läderbitar från utslitna skor. Den kunde öppnas och stängas som en dörr, när kaninerna skulle släppas ut och in. Kring rastrummet ämnade vi sätta stängsel av ståltråd.

Vi skulle dela ungarna lika, Sigfrid och jag, och ta hälften var av kullen. Snart skulle jag ha kaniner som var alldeles mina egna. Och jag läste i tidningen om kaninavel, om kaninen som husdjur och gjorde upp stora planer för djurens framtid.

Och när vi kom ut till buren en morgon hade undret därinne skett. Det rörde sig uti burhörnans boss och halm: Där låg små, ljusröda, hårlösa kroppar, som syntes liksom avskalade. Ett gytter av tunnskinnade liv kravlade i hårtussar från moderns päls. De låg som inbäddade i ett blått, mjukt ullmoln. Vi såg inga ögon på ungarna, de var blinda. Vi tog och höll dem i händerna; så varma de kändes, våra nyfödda liv! Vi räknade: Åtta stycken! För att vi skulle känna oss säkra räknade vi dem en andra och en tredje gång: Fortfarande åtta!

Det var en stor kull och ett jämnt antal att dela emellan två: Fyra vardera! Vi räknade våra kaninungar och skrattade, yra av glädje.

Den morgonen kom vi försent till första timmen i skolan. Förklaringen att vår kaninhona hade ynglat och fått åtta ungar godtogs inte av lärarinnan: Om vår hona hade ynglat tusen ungar åt oss, så befriade det oss inte från skolgången. Och vårt straff blev att vi skulle sitta kvar en halv timme efter de andra på kvällen.

Det blev den längsta skoldag jag minns från de sex åren, då jag gick i byskolan, och sista halvtimmen var längst. Jag läste katekes och biblisk historia, men vad betydde för mig Moses och Paulus som var döda för längesen, mot mina fyra levande ungar i kaninburen? Och i dag, just i dag, när jag så hett längtade hem till dem, då skulle jag ”sitta efter”.

Ungarna blev mig kärare, därför att jag fick lida för deras skull.

Vi räknade dem igen vid hemkomsten: Fortfarande åtta. Och Sigfrid räknade ut hur fort de skulle växa: Av de åtta fick vi två kaninpar vardera, fyra hanar och fyra honor, varje hona ynglade åtta ungar – – – redan i sommar skulle vi tillsammans ha trettiotvå stycken! I höst skulle de fördubblas till sextiofyra, därpå till etthundratjugoåtta, tvåhundrafemtiosex, femhundratolv och så vidare! Hur nu Sigfrid räknade, så skulle vi till nästa vår ha över tusen kaniner! Och jag såg redan vår gård översvämmad av dem, en hord av Blå Bävrar kryllade över marken. Jag såg våra åkrar och gärden övertäckta av ett blått kaninhav.

Som nyfödda är kaninens ungar lika blinda och skinnakna och fula som kattens, men de växer sig snart vackra. Ögonen öppnades på våra små bävrar, öronen förlängdes och tjockt hår täckte deras kroppar. Efter några veckor hoppade de omkring i buren. Sigfrid och jag stod i timtal och betraktade dem. Vi kunde se dag för dag hur de växte. Snart måste vi göra i ordning rastgården och släppa ut dem innanför stängslet.

Och en dag på vägen hem från skolan bestämde vi: Nu skulle vi dela upp vår egendom och snickra en bur till.

Men när vi kom hem den dagen hade det hänt. Hur det kunde hända, blev aldrig riktigt utrett. Men haspen till luckan med skinngångjärnen hade på något sätt gått upp. När vi kom hem stod luckan öppen – – – kaninungarna hade kommit ut och inne i buren satt honan ensam.

Fyra av de små bävrarna hittade vi genast. Deras kroppar låg på marken kring buren, blodiga, sönderslitna, krossade, livlösa. Vi såg ett verk av vassa tänder, rovdjursbetar. Ungarna var ihjälbitna. Modern var kvar inne i buren, hon satt och mumsade på maskrosblad, helt oberörd av mordet på sina åtta ungar.

Fyra ungar fattades, och vi satte i gång att leta efter dem. Vi hoppades att de hade kommit undan Mördaren. Vi sökte under alla stickelbärsbuskar, i alla stenrös, i alla tänkbara hål och gömställen. Vi kröp under lagårdsgolvet och loggolvet, vi letade i källaren och i skjul och bodar. Vi hittade ingenting, varken levande eller dött.

Men vi upptäckte Jäger, vår gamle stövare, som låg och dåsade i solskenet på farstubron. Vi såg att han var ovanligt väl tillfreds. Han vilade huvudet på utsträckta framben, medan bakbenen var frånsträckta, han blundade. Stövaren låg där bekvämt på bron och latade sig, mätt och förnöjd och belåten. Då och då öppnade han sina käftar och pustade av mättnad och välmående.

Vi letade inte längre efter våra fyra saknade kaninungar.

Den dagen grät jag häftigare än någon annan gång under min barndom, tror jag. Det hade hänt mig någonting, som jag aldrig hade föreställt mig kunde hända, som helt enkelt inte fick hända, något som det inte kunde vara tillåtet att det hände. Nioåringen var kränkt i sitt innersta. Vad jag rådde om, det var mitt, bara mitt, mitt eget och ingen annans och ingen fick beröva mig det. Vad jag ägde, det skulle jag få behålla. Men varelser, som jag hade fäst mig vid, var nu plötsligt tagna ifrån mig. Och jag fick dem aldrig igen, för de skulle alltid förbli borta.

Barnet hade råkat Det Oåterkalleliga, som det inte kunde fatta, inte ville fatta och som det varken ville eller kunde förlika sig med. Hur skulle en nioåring kunna finna sig i den stora orätt som här begåtts emot honom?

Sigfrid sa:

– Jag ska piska ihjäl hunnrackan!

Och han gick och skar sig en grov björkslya. Men innan han hade hunnit använda den kom far emellan: Vad tjänade det till att slå hunden? Han hade bara gjort som alla andra hundar skulle ha gjort med ungt, spätt kaninkött som rörde sig framför nosen på dem: Han hade huggit tänderna i det. Och förresten trodde inte far att Jäger hade ätit upp de saknade kaninungarna; hunden hade bara gömt bytet, när han bitit ihjäl det. Oss gjorde det detsamma vilket. Nu menade far också att vi kunde skylla oss själva: Vi skulle ha satt en säkrare hasp på luckan till buren.

Att piska Mördaren hjälpte inte, ingen kunde ge fråntaget liv tillbaka.

Under en stor alm nere i gärdet grävde vi en grop åt de döda ungarna och lade grästorvorna tillrätta över dem.

Och de dagarna tänkte jag mycket på Döden.

Människorna har försökt föreställa sig hur den makt ser ut som skall ta livet ifrån dem. De har avbildat den makten. De har sett den i olika gestalter. Den motståndare som ingen kan övervinna har uppenbarat sig för dem: De har sett Döden förkroppsligad som en person, som en människa, som ett levande väsen. Den har visat sig som Skördemannen med lien, Benrangelsmannen med timglaset, som Ryttaren på skeletthästen, som Ynglingen med fågelvingar och fackla och som Djävulen i ett lejons skepnad. I deras inbillning har Döden framträtt som Jägaren, Fiskaren, Fångstmannen, Färjkarlen och Vidundret med svarta flädermusvingar, människa och djur i samma gestalt.

Som nioåring visste jag inte hur andra människor föreställde sig Döden. Men nu fick jag mitt eget dödsbegrepp: Döden blev för mig ett hundhuvud med öppet gap.

Jag hade läst en saga som hette ”Dödens käftar”. Den levde upp för mig igen när jag hade sett vår stövare ligga på farstubron och gäspa, dåsande och belåten. Döden blev för mig ett gap med rovdjurständer, som sönderslet levande varelser. Den blev Hundens käftar.

De käftarna hade alla levande i sitt våld, mig själv, min bror, mina föräldrar, alla människor, alla djur. De väntade på oss alla: I de glupska käftarna skulle vi krossas av långa, vassa huggtänder.

Jag anförtrodde mig åt Sigfrid. Hur kunde det vara fatt med vår hund? Vi hade haft honom så länge jag mindes, han var så gammal, han dog aldrig, och ingen tordes avliva honom, inte ens far – – – hur kunde det komma sig? Var Jäger ett djur som ingen rådde på? En evighetshund? En hund som inte kunde dö? Därför att han var Döden själv?

Sigfrid skrattade åt mina sagofunderingar om Hundens käftar: Nej! Inget hundkräk rådde över människorna. Det var människorna som rådde över hundarna.

– Du ska få se! sade han. Vänta! Vänta bara!

Han lät hemlighetsfull, han gick och tänkte ut någonting. Han var rädd för far och därför försiktig. Men han lovade: Jag skulle få se.

Och det fick jag.

Det var en söndagsmorgon. Far och mor och våra systrar hade åkt till kyrkan. Sigfrid och jag var ensamma på gården. Då kom han och tog mig i armen, hans röst var lågmäld och spänd: Nu var det färdigt! Om jag kom med, så skulle han visa något på farstubron.

På bron låg en tom säck, en stor potatissäck, som han hade letat fram. I handen höll Sigfrid ett köttben.

Jag begrep inte:

– Va ska du göra?

– Nu ska du få se!

Inne i sin koja låg Jäger. Sigfrid ställde sig utanför och lockade med köttbenet. Hunden kom utspringande.

– Kom! Vi går ner till bäcken! Till Storhöljan!

Han tog tomsäcken på armen, medan Jäger hoppade omkring honom och försökte komma åt köttbenet. Vi gick neråt bäcken med hunden i hälarna. Jag sa inte ett ord. Jag tordes inte fråga min bror vad han ämnade göra, men gissningar kom som både lockade och skrämde: Vad skulle vi göra vid Storhöljan, om inte…?

Vi gick över maden, där bäcken krökte och stannade vid en dunge av videbuskar, strax intill höljan. Här var det avskiljt och stilla om söndagarna. Vattnet låg blankt och glimmande i solen. I mitten på höljan skulle det finnas djup på två famnar.

Sigfrid sa:

– Nu ska du hjälpa mej!

Jag hade gissat rätt. I Storhöljan hade far flera gånger dränkt kattungar, inknutna i en säck, i säcken hade han lagt stenar. Djupet i detta vatten räckte gott till.

Och nu skulle Sigfrid visa mig: Jägers gap kunde inte göra oss människor något illa. Men vi själva kunde förgöra Dödens käftar. Vi rådde på Döden. Det gjorde man alltid i sagorna, till slut gjorde man det.

Hundens käftar skulle inte ta flera liv ifrån oss.

Men jag blev rädd. Min strupe kändes med ens så trång och min tunga så uppsvullen, att jag inte kunde få fram ett ord. Här skulle jag hjälpa till med något, som jag aldrig hade varit med om förr. Jag hade sett djur dö, jag hade varit med vid slakt, men jag hade bara sett på. Jag hade inte tagit del i avlivningen. Nu skulle jag hjälpa till med den, och det var någonting annat. Jag skämdes inför min äldre bror: Jag försökte dölja att jag var hjärtskrämd.

Sigfrid lockade på Jäger och så tog vi i var sin sida i öppningen på säcken och höll ut den framför hunden. Mina händer darrade. Sigfrid lät Jäger nosa på köttbenet och kastade in det i säcken.

Men hunden följde inte efter. Han tittade på oss som om han blivit misstrogen, som om han anat att vi ville honom ont: Vad skulle han inne i säcken att göra? Jäger var ett klokt djur, som inte frivilligt hoppade in i fällan.

Vi försökte dra hunden in i tomsäcken, men han stretade envist emot. Först vårt tredje försök lyckades. Sigfrid grep tag i stövarens halsband och drog. Och då kände jag mig alldeles matt. Vår gamle hund hade kämpat emot så förtvivlat…

Sigfrid knöt igen säcken med långa, starka snören. Och nu var jag inne i sagan: Vi hade stängt in Döden!

Men hur tafatt och klumpigt hade vi inte burit oss åt! Vi hade gjort oss för bråttom – – – vi hade glömt något:

– Anamma! Sänken! Sigfrid ropade till. Vi måste ha stenar! Annars sjunker den inte!

Han sade åt mig att hålla i säcken, medan han gick fram till bäckkanten efter stenar. Han såg inte hur rädd jag var, hur mina händer darrade.

Jag var nära att skrika åt honom: Nää! Jag kan inte hålla! Jag kan inte! För säcken hade plötsligt fått liv, det var ett levande bylte, som jag hade i mina ostadiga händer, ett bylte som gjorde häftiga rörelser, som ryckte och kastade sig, som vältrade sig fram och tillbaka. Säcken började förflytta sig. Och jag måste släppa mitt tag i den – – – den rycktes ur mina händer, den släpade utefter marken, snubblade på sparkande fötter, hoppade upp och ner, rullade runt, slog kullerbyttor och rullade i väg bort över gräset.

Inifrån byltet kom det ett genomträngande tjut.

Runt mig på marken kravlade ett levande väsen med säckvävsfärg, ett gråbrunt, luddigt djur. Än rullade det fram, än rörde det sig med korta språng och spjärn. Djuret hade ett huvud av ihopknutna snibbar av säckväv och en smal, ihopsnörd hals. Från halsen hängde långa snören som slängde av och an, som från strupen på en strypt människa, en hängd.

Säckdjuret kröp omkring och tumlade sig och gav ifrån sig ynkliga ljud, ylanden och tjutanden. Och då kom tjutet också ur min mun, ett förskrämt barns skri.

Sigfrid kom springande tillbaka från bäcken:

– Va ä dä? Va gastar du för?

Jag förmådde inte svara. Och jag behövde inte säga något, inte förklara något. Sigfrid såg nu själv säcken som hade blivit levande, som tumlade omkring. Därinne rörde sig ett liv som sparkade vilt och kastade sig och rullade runt och slog kullerbyttor – – – en inknuten fånge, som förtvivlat försökte befria sig ur sitt fängelse.

Såg inte Sigfrid också, att det plötsligt hade uppstått ett vidunder: Detta gråbruna säckdjur! Det rörde sig, det kröp emellan buskarna, det kravlade sig fram på måfå, för det var ett blint kräk, en varelse utan ögon.

Sigfrid frågade inte mer, han bara stod och såg.

Det hade föresvävat mig att vi hade fångat Dödens käftar inne i potatissäcken. I stället hade vi stängt in en levande varelse, som själv spjärnade emot Döden. Och ljudet inifrån säcken var som en människas skri.

Nu hörde Sigfrid, han både hörde och såg.

Det kravlande och tjutande säckdjuret var blint, det märkte inte hindren på sin väg över marken. Det såg inte den stora videbusken som bredde ut sina grenar där framme. En stor videgren grep tag i halsens långa, dinglande snören. Djuret snärjde in sig i videt och fastnade. Ju mer det slet och vältrade sig, desto mer trasslade det in sig i grenarna, desto säkrare satt det fast.

Vidundret var infångat av videbusken. Där låg det nu och kunde inte komma loss. Men det rörde sig fortfarande lika vilt och häftigt: Fyra ben fortsatte att sparka. Och det ynkliga ljudet inifrån säckväven tystnade inte.

Sigfrids ansikte hade blivit blekt. Kanske var han lika skrämd som jag.

– Herregu! Jag kan inte! Jag kan inte! Nää!

Det var de ord som jag själv just ville ropa ut.

Jag tordes inte röra vid det sparkande och skrikande byltet därborta, ingenting skulle ha kunnat forma mig till det. Men Sigfrid gick fram till videbusken och befriade säckdjuret. Han tog loss det från grenarna och knöt upp snörena kring halsen; han lossade alla knutar och öppnade säcken.

Ut ur öppningen tumlade hunden som om han vore slungad. Vår gamle stövare satte till att springa mot hemhållet, snabbt som en unghund. På några ögonblick var Jäger utom synhåll. Aldrig hade jag sett honom springa så.

Det vidunderliga säckdjuret som hade fått liv framför mina fötter var borta ur min åsyn. Min förskräckelse släppte.

Sigfrid tog den tomma potatissäcken, sakta och omsorgsfullt vek han ihop den och tog den under armen.

– Nää! Sa han. Jag vill inte ha mä döen att göra. Nää! Allri!

Jag hade trott att vi hade knutit in Döden i säcken. Nu hade Sigfrid knutit upp säcken igen och öppnat den. Men det var inte Döden, som han därmed hade befriat: Det var ett liv.

När vi gick tillbaka från Storhöljan, kom vi överens om att ingen skulle få veta vad vi hade tagit oss före denna söndag. Och vi talade inte med varandra om det efteråt. Det var försvunnet oss emellan; vi nämnde det knappast någon gång under de år vi hade kvar att leva samman i föräldrahemmet.

Vad vi hade gjort skulle vi aldrig göra om. Och Sigfrid hade sagt: Han ville inte ha med döden att göra.

På hösten det året åt Jäger förgiftat kött, som var utlagt åt räven, och vår gamle hund dog av det. Vår stövare var plötsligt borta. Hundens käftar hade tagit livet av sig själva, när de glupskt slukade ett köttstycke som de hittade i skogen. Därefter blev det lättare för mig att glömma bort gapet, där levande varelser försvann: Fasan för Döden släppte hos mig.

Det dröjde fem år till den söndagsmorgon, då den kom tillbaka.