Under den stora kastanjen vid stuggaveln stod en bänk, där Sigfrid och jag brukade sitta under ljumma sommarkvällar. Sista gången vi satt där samman var en fredagskväll i slåttern. Plötsligt sa han att han kände sig trött, han skulle gå in och lägga sig. Han reste sig och gick, men efter några steg vände han sig om och frågade, om vi skulle gå till bäcken på söndag. Om du tyar, svarade jag. Så gick han ifrån mig, det var tidigt på kvällen, jag ville inte gå till sängs ännu, jag gick ett slag ensam neråt åkergärdet.

Sigfrid sade aldrig någonting mer till mig. Och jag satt inte mer på bänken under kastanjen den sommaren.

Min bror hade gått ifrån mig utan att säga farväl. Den människa jag var starkast fäst vid hade lämnat mig och skulle inte komma åter.

Sigfrid var uppburen till sädesbingen på vinden, där han låg på ett sofflock som lagts på ett par stolar, ställda på det rensopade golvet. Far hade kallat honom liket. Men så länge han fanns kvar i huset kunde jag inte riktigt tro, att han var död.

Det hade varit besvärligt att bära honom uppför den trånga, krokiga trappan till vinden, men han hörde ännu till vårt hem, ännu låg han under samma tak som jag. Skillnaden emellan oss var att han inte andades mer. Men jag hade läst om skendöda människor. Han kunde vara skendöd. Kanske skulle han vakna upp och börja andas igen, kanske kom han ändå tillbaka? För så här brådstörtat kunde han inte gå ifrån mig och förbli borta.

På begravningsdagens morgon såg jag honom sista gången. Då låg han i likkistan, som var ställd på bockar ute på gården; den var utan lock, begravningsfolket skulle se. Ansiktet var förändrat, det var ihopsjunket, det var mindre, och de slutna ögonen var djupt nersänkta under pannan. Men han låg lika stilla. Hans haka rörde sig inte, han andades inte, han vaknade inte, han satte sig inte upp.

Men mitt hopp om skendöd ville jag ännu inte släppa. När de skulle lägga locket på kistan var det nära att jag hade ropat: Nej! Gör det inte! Han kvävs ju! Han kvävs! Nej!

Men tigande tittade jag på, tyst såg jag vad som skedde. Och det snörde åt i min egen strupe som om jag själv skulle utestängas från luft och ljus av ett svart lock.

Det var solsken, en klar och ljus morgon, det glänste av sommar, det var grönska och gräsdoft runtom oss på gården, där vi stod samlade kring den svarta kistan. Folket talade om det goda bärgningsvädret för höet.

Men tungt inandades jag morgonens lätta luft. Och sedan de hade skruvat fast locket på Sigfrids kista kunde jag bara önska, att han inte var skendöd.

Ännu en lång tid efter begravningen kom det för mig, att min bror ändå inte var borta för alltid. Bäst det var skulle han komma tillbaka till oss. Jag hade ju läst i bibeln om bortgångna som hade återvänt. I skolan hade jag fått lära att Jesus kunde uppväcka döda; det gick fort, det gick enkelt till. Varför kunde han inte ge min bror livet tillbaka, när det var hur lätt som helst för honom? Och i mina aftonböner bad jag Jesus att han skulle väcka Sigfrid åter till liv, liksom han gjorde med Lazarus och änkans son i Nain. Och i ett tillägg till bönen Fader vår som är i himmelen bad jag Gud att han skulle tillåta Sonen att göra ett underverk till, bara ett enda.

Men Jesus gav mig inte vad jag bad honom om. Ville han det inte? Eller kunde han det inte? Vilket var det? Varför skulle han inte vilja bönhöra mig? Det kunde inte vara av annat skäl än att han inte kunde. Så började jag tro att jag fått lära lögnhistorier i skolan: Han som skulle vara Guds son rådde inte på Döden. Jesus kunde inte väcka Sigfrid till liv igen, Sonen lika litet som Fadern själv.

Under vår tavla Jesus botar sjuka hade jag sett min bror dra sina sista andetag. Och nu hörde varken Gud eller hans son mina böner, när jag bad att han skulle få sitt liv igen. Förklaringen kunde bara vara en: Den som inte finns kan ingenting höra. Fader vår var inte i himmelen, hans son hade aldrig varit på jorden. Gud kunde inte ha någon son, därför att han inte fanns. Och därför tjänade det ingenting till att be honom om något. För Sigfrid återstod det endast att stanna bland de döda, medan jag fick vara kvar bland de levande.

Under tiden närmast efter min brors bortgång miste jag den barnatro, som hade inplantats i mig under sex år i skolan. Jag bad inga aftonböner mer.

Den hösten gick jag sista terminen i den gamla byskolan, som låg invid en stor mosse, långt inne i hagmarkerna. Den dag då jag skulle börja skolgången följde Sigfrid med mig. Vi bodde ännu på dagsverkstorpet. Det var en kall, snöig vinterdag. Vi gick den smala, slingrande skogsstigen, timmerkörarnas väg, vår skolväg. Jag var sju år gammal, jag var liten, jag gick bredvid min store bror och höll honom i handen. Vägen låg igensnöad den morgonen; drivorna var så höga, och jag måste hålla i Sigfrid för att inte stupa omkull i dem. Jag var mycket rädd: Jag skulle in i en ny värld, där det var många främmande barn, stora, starka pojkar som alltid ville slåss, som alltid hotade mindre pojkar med stryk. Och när vi närmade oss skolhuset och jag hörde barnens stoj från skolgården, tårades mina ögon. Min näsa rann också, men det var väl av kölden. Sigfrid sa: Börja inte lipa nu! Och torka snoret ur näsan, innan vi går in!

I två år fick jag gå i skolan samman med min store bror, och så länge behövde jag inte frukta större pojkar som ville slåss. Men när Sigfrid var utskolad hade jag ingen som beskyddade mig emot dem. Då måste jag bli de starkare undergiven och lydig, i ängslan för stryk.

Men under sista skolåret, var jag en stor och kraftig fjortonåring, nu behövde jag inte vara rädd för någon pojke: Det fanns ingen som var större och starkare än jag själv.

Och sedan jag hade förlorat min barnatro var jag inte ens rädd för Gud längre: Vad kunde han göra mig, när han inte fanns? Jag tordes göra vad jag inte hade vågat förut. Jag lydde inte mina föräldrar som förr, jag trotsade vår lärarinna i skolan. Det hände att jag sade emot henne. Under en katekestimme frågade jag henne om arvsynden: Var det rättvist att föräldrar slapp straff för sina synder genom att lämna dem i arv till sina barn? Var det rättvist att små oskyldiga barn skulle lida för det som stora människor hade gjort?

Vår lärarinna upprördes, tog mig i enrum, kallade mig hädare och frågade: Vad hade det hänt med mig? Hittills hade hon inte haft några bekymmer för mig, jag hade varit snäll för det mesta. Nu under min sista skoltermin började jag bli trotsig och fräck. Det var så mycket oförklarligare som jag nyss hade fått sorg: Min ende bror hade ju dött i unga år. Det borde ha gjort mig allvarsam och gudfruktig. Gud sände oss prövningar och sorger för vårt eget bästa, för att vi skulle förbättras. Men i stället hade jag försämrats, jag höll på att förhärdas. Min ende bror hade ryckts bort – men jag tog ingen varning av det.

Och lärarinnan nämnde min bror Sigfrid som ett föredöme för mig. Han hade aldrig trotsat henne. Hur lycklig skulle hon inte känna sig, om alla hennes skolbarn vore som han! Sigfrid – – – det var en pojke att efterlikna för andra pojkar!

Då slapp det ur mig:

– Varför fick inte bror min leva då?

Över den fräcka frågan blev vår lärarinna förfärad. Jag fick ”sitta efter” två timmar efter skoldagens slut.

Men Sigfrid hade inte varit den mönstergosse, som lärarinnan höll honom för. Han var skyldig till många streck, som hon skulle ha straffat honom för, om hon hade upptäckt dem. Men han var inte öppet olydig, han gjorde sin odygd utan att ertappas. Och han var under sin skoltid det bästa läshuvudet bland de fyrtio barnen. Han behövde knappast läsa sina läxor, han kunde dem ändå. På korta stunder lärde han sig långa stycken utantill ur böckerna. Och hans räknehuvud förvånade alla: I vår räknebok fanns det några svåra tal, som lärarinnan själv inte kunde ställa upp och räkna ut, men Sigfrid kunde det.

Själv var jag en lat skolpojke. De flesta ämnena på schemat var mig en plåga. Mest pinades jag av katekes och biblisk historia. Men Fäderneslandets historia älskade jag, av den boken kunde jag stora delar utantill, och jag var styvast i skolan i ämnet. Det var naturligt: Jag skulle själv skriva historieböcker när jag blev stor.

Jag hade fått lärarinnans varning och stränga förmaning. Men jag fortsatte att trotsa henne. Jag hade upptåg för mig under timmarna. Jag gjorde förbjudna ting under rasterna. Jag började begagna svordomar. Och jag gjorde det som var strängast förbjudet: Jag lärde mig spela kort.

Vi var några pojkar, som på rasterna smög oss ut i hagen utanför skolgården och spelade knack och tolva, tjugoett och femkort. Vi låg dolda under buskarna. Vi spelade med en mycket liten kortlek, en sorts kort som var fästa på chokladkakorna som köptes i handelsboden; korten var bara två gånger tre centimeter stora. Vi spelade inte om pengar, för ingen av oss hade några pengar. Men vi var fångna av de små kortlapparna, av det förbjudna spelet, och vi låg gömda ute i hagen under middagsrastens hela timme.

Till slut blev vi upptäckta: En flicka skvallrade för lärarinnan, som överraskade oss och tog oss på bar gärning under kortspelet. Vi försvarade oss med att vi bara spelade med en barnkortlek: Våra kort var ju så små, därför måste vår synd också vara liten. Vår lärarinna grät över oss, och hon sörjde särskilt över mig: Jag hade beträtt syndens väg, trots att Gud hade varnat mig, när han tog bort min ende bror från jorden.

Sigfrid och jag delade ett föräldrahem, där vi fostrades i sträng, gammalluthersk kristendom, i den rena evangeliska läran. Vi fick lära oss att lyda Tio Guds bud, och det fjärde budet var det främsta: Vi skulle hedra och vörda våra föräldrar och lyda deras befallningar. Olydnad mot far och mor var stor synd och straffades med pisk, med björkslyor när vi var små och rotting när vi blev större. Och med sina stora hårda händer gav far mig örfilar som fick det att gå runt i huvudet. Jag såg respektfullt på fars händer vid matbordet, när de höll kniv och sked: De kunde göra ont.

Jag förstår mina föräldrar: De var själva uppfostrade i Herrens tuktan och förmaning, de hade fått lyda sina föräldrar, och nu skulle vi lyda våra. De gjorde vad de trodde vara bäst för sina barn. De älskade oss, vi var det dyrbaraste de ägde på jorden. De sörjde sina döda barn så djupt som några föräldrar kan sörja. För dem var vi barn ett lån från Gud, som de var skyldiga att väl vårda och omhändertaga. De hade ansvar både för våra kroppar och våra själar; de skulle en gång svara inför Gud för barnen som han hade givit dem. Vi var ett heligt lån. Därför skulle de råda över oss, och vi skulle lyda, hedra och vörda dem.

Det var mor som vakade över oss, så att vi inte skulle synda. Hon var den allvarligaste och strängaste kristen jag känt. Far iakttog liksom hon alla kristna bruk, han gick i kyrkan varje söndag och till nattvarden varje månad, men till skillnad från henne hade han inte den kristna lärans bud och befallningar med sig under söckendagarna: Han gick inte som mor i ständig fruktan för att han skulle synda. Han var lättrörd och kunde gripas till tårar av en predikan, men han glömde den snart, och när det blev vardag igen levde han helt i detta livet och ängslades inte för det kommande.

Jag lät aldrig min mor veta, att jag inte mer trodde på Gud. Om jag hade sagt henne det, skulle jag ha gjort henne mycket ont. Åt far kunde jag ha sagt hur det var; han skulle ha tillrättavisat mig, men länge skulle han inte ha varit upprörd över min förvillelse.

I tioårsåldern hade Sigfrid en gång brutit både mot fjärde och sjunde budet, men far hade varit fördragsam. Min bror var med far och mor i kyrkan, det skulle upptagas kollekt till hednamissionen, och han hade fått en femöring att lägga i håven. Han stack ner handen i håven, men höll kvar pengen. På hemvägen från kyrkan gick han in i stugan hos Sockerpinna-Lisa och fick en stor strut karameller för den sparade slanten. Han var oförsiktig med struten, och mor fick se den: Hur hade han fått pengar att köpa sockerpinnar för? Sigfrid måste bekänna: För pengar som far och mor hade skänkt till den kristna missionen, till utbredningen av evangelium, hade han köpt karameller. Han hade både stulit och varit olydig mot sina föräldrar. Om han för hungerns skull hade använt pengen till bröd, så kunde de ha haft överseende och låtit udda vara jämnt, sa mor. Nu tyckte hon att han skulle ha pisk med björkslyan. Men far dömde mildare och han lät det räcka med förmaningar och pojkens löfte att inte göra så mer.

Mor hade en äldre bror, Johannes i Bogesjö, som var en berömd bygdepredikant. Han hörde till vad man kallade gammalläsarna. En söndag vid sommartiden, när jag själv var i tioårsåldern, skulle morbror Johannes hålla bibelförklaring på vår gård. Den skulle bli ute i det fria, på planen utanför huset. Vi bar ut alla våra stolar på gården och lade plankor emellan dem, så att folket skulle få sitta. Nästan alla byborna kom till oss för att höra på Johannes. Det samlade sig så många människor, att en del fick sitta i gräset på marken. Vi barn i huset var befallda att vara med, vi var tvättade och kammade och hade våra bästa kläder.

Den söndagen hade Sigfrid hittat ett fågelbo i den gamla ihåliga oxeln nere på vallgatan. Fågelhonan som låg på ägg inne i hålet var röd på ryggen och hade en lång vass näbb. Han visste inte vad det var för en fågel. Den väste som en orm, när han tittade ner i boet. Sigfrid var ivrig att visa sin upptäckt för mig; vi hade nu gärna velat slippa ifrån predikan, men var tvungna att sitta med och höra på morbror Johannes.

Sigfrid och jag satt litet avsides från de andra, bakom stickelbärsbuskarna. Marken sluttade ner från farstubron, där predikanten stod, upphöjd över oss. Johannes i Bogesjö var en jättelik, bredaxlad karl med ett stort uppstruket hår. Hans kraftiga stämma dånade över gårdsplanen och återkastades från stugväggen bakom honom; orden upprepades i ekot från väggarna på vår lagård ett par skotthåll bort. Han predikade över texten i Mattei evangelium, kapitel 25, vers nummer 41: ”Då skall han ock säga till dem på vänstra sidan: Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den evinnerliga elden som är tillredd åt Djävulen och hans änglar.”

Morbror Johannes berättade för oss om helvetet. Han beskrev noga de plågor som väntade dem som på den yttersta dagen skulle ställas på vänstra sidan om Jesus – – – dem som han visade bort för att de skulle brinna i den evinnerliga elden.

Att brinna eller bli bränd var det förfärligaste jag kunde tänka mig. Jag visste hur det kändes, för en gång hade en eldbrand ramlat ur spisen och fallit på min bara fot. Det blev svidande brännsår med ömmande blåsor på foten. Men plågan gick över på några dagar. Nu talade morbror Johannes om en eldens sveda som inte tog slut. Om vi stack in handen i lågorna när det brann i spisen så fick vi en liten försmak av det som väntade de förbannade, som Jesus drev bort. Vi kunde dra tillbaka handen och bli plågan kvitt, men det kunde inte de fördömda. Och detta skulle vi betänka: Hur det skulle kännas att ligga kvar i en eld, som vi aldrig kunde slippa, som aldrig slocknade – – – hur de plågor var som inte hade någon ände.

Predikantens stämma skallade över gårdsplanen och ekade emellan husen: På vilken sida om Jesus ville vi stå på yttersta dagen? Den som inte ville ställas på vänstra sidan måste bättra sig i denna stund. Utan slut, utan slut, minns plågan utan slut – – – folket på sittplankorna, våra grannar och bybor, lyssnade i bävan, med återhållen andedräkt.

Det var en klar junidag, midsommarens blomster var utslagna kring oss. Syrenbuskarna stod vita, fruktträdens löv blänkte i solen, humlorna surrade i gräset. Det var ljus över jorden. Men det började gå rysningar igenom mig, där jag satt mitt i denna härlighet, bland blommor och gräs. En evinnerlig eld tändes upp över alltsammans. Jag kände åter svedan från eldbranden som hade fallit över min bara fot. Och det mörknade över marken, grönskan falnade, gräset vissnade ner, blommorna försvann och doftade inte mer. Johannes i Bogesjö drev bort den ljusa sommardagen från vår gård och manade fram helvetet i stället, hans röst hördes som från svarta moln i skyn – – – han förvandlade vår klara junidag till svart domedag.

Åhörarna satt gripna av stum, undergiven andakt. De blev så tysta, de var skrämda, de tordes inte ge ljud ifrån sig: Utan slut – – – det var som om människorna på plankorna hade slutat att andas. Allas ögon var fästa på predikanten, orörliga. Tårar rann ur många ögonpar. Men snyftningarna var dämpade, hulkande, det var en tyst, förskräckt gråt. Far och mor grät, far torkade bort tårarna med avigsidan av handen, mor med förklädet.

Mina ögon förblev torra, men jag vred mig som om jag hade ont. Jag tittade på predikantens mun. Jag visste att morbror Johannes snusade; att snusa var tillåtet för en kristen, att röka var synd. När han nu talade blottades överkäkens tandrad på honom, och jag kunde se de svarta snusfläckarna på hans tänder. Åsynen av dem förde mig bort från predikan.

Min bror Sigfrid grät inte heller, han gjorde grimaser i stället. Han skydde morbror Johannes, han brukade göra sig lustig över honom och härma hans predikoröst.

Han viskade:

– Kom! Vi sniker oss härifrå!

– Törs vi?

– Ingen ser’at. Följ mä mej bara!

Och Sigfrid började sakta krypa baklänges, bort från stickelbärsbuskarna. Jag följde efter. Vi kröp baklänges i det långa oslagna gräset. Ingen såg på oss, alla tittade på predikanten. När vi doldes bakom en stor syrenbuske, reste vi oss och började springa. Strax var vi bakom lagårn. Ingen hade sett när vi snek oss ifrån predikan.

Det var den röda fågeln i den ihåliga oxeln som lockade oss, och vi sprang ner till vallgatan. Fågelboet var högt uppe i stammen på trädet; vi klättrade upp i det och försökte titta ner i det djupa svarta hålet, där fågeln låg. Vi kunde bara se eldröda ryggfjädrar och en lång, vass, svart näbb och höra ett ilsket, väsande ljud. Det lät som en orm som gaddade, sa Sigfrid. Vad var det för en underlig fågel, som hade byggt bo i den gamla oxeln?

I tur och ordning tittade vi ner i hålet, men kunde inte känna igen fågelhonan som hade lagt sina ägg där. Och snart lämnade vi henne i fred.

Vi hade sprungit bort från domedagen på gårdsplanen, och för fågelboet i oxeln glömde vi strax bibelförklaringen, predikanten och allt vad han sagt om de eviga kvalen. Barnets lyckliga glömska. Vi gick ner till den stora brånen i hagen och såg att smultronen kring stubbarna var omogna och inte skulle bli röda på någon vecka ännu. Vi ämnade inte gå tillbaka förrän predikan var över.

Efter väl en timmes bortavaro var vi på återväg. Jag undrade om morbror Johannes kunde vara kvar.

Sigfrid sa:

– Dä finns inget helvete. Dä ä bara nåenting som prästerna pratar om.

Han var femton år, han hade redan läst många böcker, alla sade att han hade ett gott huvud. Jag brukade tro på allt vad han sade.

Men litet ängslig hade jag blivit under bibelförklaringen i dag:

– Helvetet är nået påhittat, menar du?

– Ja. Du kan va säker. För ingen kan peka ut var dä ligger.

– Dä ska va unner oss.

– Men var nåenstans? Och dä skulle stiga opp rök från ellen! Nää! Helvetet finns int!

Jag litade på min store bror: Hans försäkran lugnade mig.

När vi kom tillbaka till vårt hus igen var predikan slut och gårdsplanen folktom. Men på farstubron stod far och mor och morbror Johannes. Det klack till i mig: Det såg ut som om de väntade på oss.

Johannes i Bogesjö såg på oss, hans ögonbryn drogs strängt samman:

– Kommer era gossar nu? Har di int hört på min förklaring?

– Di va befallda att göra’at, sa far.

Vår morbror vände sig till mor, han lät sorgsen och djupt bekymrad:

– Du ä min kära söster! Därföre vill jag säja dej detta: På den yttersta dagen ska du stå te svars för dina minderåriga barns själar!

Mor stod djupt skamsen och skuldmedveten bredvid sin bror, den berömde predikanten.

– Minns va jag har sagt dej, kära söster!

Vi hade varit saknade. I fars och mors ansikten såg vi vad som väntade oss. Vi såg vad morbror Johannes krävde av våra föräldrar. Och vi hade helst velat springa vår väg igen.

Först befallde oss far att bära tillbaka stolarna in i huset och sittplankorna i vedboden. Under tiden lagade mor mat åt predikanten; hon dukade åt sin bror i stora rummet, där han fick äta ensam. Och när han hade gått fick Sigfrid och jag gå in var för sig och utstå straffet för vår olydnad mot Guds fjärde bud, som sade att vi skulle hedra fader och moder på det att det skulle oss väl gå och vi skulle länge leva på jorden.

Liggande raklång på magen på golvet med nerdragna byxor och blottad ända fick jag smaka björkslyan. Därpå fick min bror i samma ställning smaka rottingen. Jag skrek, Sigfrid skrek inte.

Efteråt hade min store bror några tröstens ord åt mig: Vi skulle inte stanna som hemmasöner hela livet!

Men jag minns bara några få gånger då Sigfrid blev agad för olydnad. Han var sina föräldrars lydige son.

Bibelförklaringen som morbror Johannes höll på vår gårdsplan skulle jag väl komma ihåg; den levde upp igen ett par år senare, när min mor svårt insjuknade och Johannes kom tillbaka till oss.

Det stod illa till med mor. Hon yrade stundtals. Det skulle vara lunginflammation, troddes det. Det hade aldrig varit någon doktor i vårt hem, och inte heller nu efterskickades någon fastän det talades om det. I stället kom Johannes i Bogesjö till mor och stannade inne hos den sjuka långa stunder. Han kom i doktorns ställe.

Sigfrid och jag var ute med far på arbete om dagarna, våra systrar skötte mor.

En kväll när jag kom in gick jag bort till hennes säng. Hon var röd och blank om kinderna, av feber och svett, hårtestarna kletade sig fast i pannan. Men hon var redig i talet; hon ville att jag skulle stå kvar vid sängen.

Mor såg på mig med klara ögon och sa:

– Allbet! Be te Gud för mej!

Det var ett enträget rop i den sjukas svaga röst. Mors röst lät som ett barns, och hon talade till ett barn, sin yngste son:

– Snälle Allbet! Be te Gud för mor din!

Hon låg illa sjuk, sonen som hon framfött stod bredvid hennes säng, frisk och sund. Mor var stor och vuxen, jag var liten ännu, men hon bad mig hjälpa sig.

Jag sa: Jag skulle be Gud att han gjorde henne kry igen.

– Går väl an mä min sjuka… Men min själ… Snälle Allbet…

Och mor hade sagt mig det många gånger: Människan skulle inte bry sig om vad som hände henne i denna världen. Och nu ängslades hon inte för kroppens onda: Det hörde till det världsliga, och allt världsligt gick över. Men hon var rädd för det som kunde hända henne i en annan värld. Mor ville att jag skulle be för hennes själ.

Hon gick till nattvarden varje månad, hon läste syndabekännelsen, hon bad dagligen Gud om förlåtelse för sina synder, hon gjorde allt som fordrades av en kristen. Men hon kände sig inte säker om saligheten efter döden: Hon fruktade de eviga straffen – – – den eld som brann och brann men aldrig förtärde. Jag visste att morbror Johannes nu hade varit hos henne.

Jag förnam mors ångest, såg den i hennes ögon, hörde den i hennes stämma, kände den i hennes feberheta hand, när den grep efter min.

Hon tog mig i handen och sa: Mina böner skulle hjälpa henne mer än någon stor människas. För jag var ett barn. Jag hade väl inte hunnit åsamka mig någon synd utöver arvsynden. Barnet var oskyldigare än en vuxen människa, och därför öppnade Gud sina öron för böner ur barnamun. Han lyddes till de bönerna: Jag skulle bli bönhörd, om jag bad för henne.

Och jag gjorde det samma kväll, efter min vanliga aftonbön. Jag bad Gud att mor skulle få komma till himmelen, om hon dog. För hon hade haft det så svårt i sitt liv på jorden, att det inte var mer än rätt att hon skulle få det gott efteråt. Tre barn, mina tre små bröder, hade dött och var nu hos Gud. Och jag slöt min bön så: En mor borde få komma efter till den himmel, där hennes barn fanns före henne.

Men min mor tillfrisknade från sin sjukdom.

Hon sa till mig, när hon hade stigit upp från sjukbädden: Jag hade blivit bönhörd – – –men på det sätt som Gud ansåg vara bäst för mig. Han hade menat att det var lyckligast för mig, att jag fick behålla min mor.

Mor levde i ännu trettio år, men hon blev aldrig kvitt sin fruktan för de eviga kvalen. Den plågade henne även under återstoden av livet. I ett brev till mig i Amerika under en sjukdom många år efteråt upprepade hon i skrift till den vuxne mannen vad hon hade sagt till barnet: Snälle Albert! Be till Gud för mig!

Om helvetet kan det sägas: Tron på det är tillräcklig. Den tron rövade livets glädje från min mor.