Sigfrid och jag åtskiljdes år 1912, men det var året före, 1911, som min brors öde avgjordes: Han skulle själv ta hand om sitt liv. Han skulle bege sig ut i världen det året.

Vi var för många i hemmet: Vår lilla gård, en sextondedel av ett mantal, kunde inte föda oss alla, sju personer. Och eftersom Sigfrid var den äldste i barnkullen, skulle han bli den förste som förminskade den. Han var nu vuxen, han hade växt förbi far i kroppslängd, han var hela tre tum längre. Han var stolt över det och tyckte om att vi nämnde det. Min bror var längre än far, men far rådde över honom så länge han stannade i hemmet. Så länge du är kvar i mitt bröd så lyder du mig! sa far. Och ingen av oss tordes säga honom emot.

Sigfrid själv önskade ingenting högre än att få komma ut i världen. Han ville ifrån föräldrahemmet, det fick kosta honom vad som helst. Han ville inte vara hemmason. Han hatade själva ordet hemmason. Det låter som om man talade om något av husdjuren, sa han till mig. Han ville råda över sig själv.

Men vad skulle han företaga sig i livet? Han hade bara sin friska kropp, det var allt han ägde. Men med den kunde han försörja sig. Hans starka kropp dög till vilket hårt arbete som helst.

Men han var osäker, tveksam och villrådig. Jag var ännu ett barn och förstod inte den gången hur vilsen och famlande han var. Inför mig låtsades han vara säker. Men han hade knappast sett mer än hemsocknen och var okunnig om livet utanför hemmet. Efteråt förstår jag hur Sigfrid kände sig när han skulle ut i världen: En oerfaren, troskyldig, drömmande yngling, lämnad ensam åt sitt beslut: Här hemma kan jag inte stanna längre! Jag måste bort! Men vet jag nu hur jag ska använda mitt liv?

1911 var jag tretton år gammal. Sigfrid hade fyllt aderton på våren. Hans vuxna liv skulle börja.

År 1911 hade vi den torra sommaren, då vattnet tröt i brunnarna, källorna sinade och fisken dog i Bjurbäckens uttorkade hålor.

Det var en tid av besvärligt arbete och dryga mödor för oss på gården. Det var vattenbärningens sommar. Vi gick efter vatten långa vägar; vi letade efter gömda källor ute i markerna. Från höljorna i bäcken körde vi tunnor med vatten till kreaturen, och från en gammal källa långt nere i hagen hämtade vi dricks- och matvatten till oss själva. Sigfrid och jag hade fått vattenbärningen på vår lott. Vatten är tungt. Vi släpade på spannar och krukor, så att ryggarna kroknade och armarna förlängdes. Och vi måste gå sakta och försiktigt på den steniga stigen genom hagen, så att vi inte spillde ur de bräddfyllda kärlen.

Sigfrid orkade med stora spannar på sju kannor, han bar en i varje hand. För mig var trekannkrukorna tunga nog, en kruka i vardera handen. Vad vi stretade och svettades för vattnets skull den sommaren, min bror och jag.

Sigfrid var storvuxen och mycket stark. En kväll när vi var på hemväg från skogskällan med våra vattenkärl snubblade jag på en blank och hal granrot, föll och vrickade ena foten. Jag kunde inte flytta mig ur stället. Men Sigfrid tog mig på ryggen och bar mig hela långa vägen upp till gården. Jag hängde mig fast med armarna kring hans nacke, så att han fick händerna fria för sina båda spannar. Han bar mig på ryggen och de fyllda tunga vattenkärlen i händerna, och han orkade utan att anstränga sig.

Jag ville bli lika stark som min store bror, och göra allt vad han kunde göra. Jag övade mig; jag lyfte tyngder på rak arm, försökte komma underfund med knepen i brottning, sköt till måls med pilbössa. Jag lärde mig ”tämja stutar” – – – min bror och jag band ändarna av oxtömmen kring fotlederna och försökte i stående ställning rycka omkull varandra med fötterna. När jag lyckades dra omkull honom, fick jag beröm för det och kände mig stolt.

Sigfrid var min lärare och förebild och den enda människa i min lilla byvärld som jag anförtrodde mig åt. Mina systrar lekte andra lekar än vi pojkar och roade sig själva och för sig själva. Med far och mor fick jag bara tala om det som de själva ville tala med mig om. Mor kunde yppa vad hon innerst tänkte, men far var för mig en sluten och främmande människa under min uppväxt. Han rådde över mig, och jag var rädd för honom. Han höll mig till strängt arbete. När jag kom hem från skolan om eftermiddagen, satte han mig genast till någon syssla. Det hjälpte inte att jag skyllde på böckerna och läxorna: Skulle läsning av böcker gå före inbärgningen av brödsäden?

Så blev det min bror som betydde mest för mig under barndomen. När vi kom för oss själva under fisketurer och strövtåg i markerna, bytte vi hemligheter och drömmar. Då talade vi om allt det som vi i ord aldrig nämnde till någon annan.

Nästan varje söndag gick vi till Bjurbäcken. Vi följde den genom marker och mader, där den hade grävt sin fåra. Bäcken flöt fram genom snårig granskog, där vattnet blev svart som skrivbläck under trädens tunga skugga och luften kändes sval, vi följde fårans slingringar genom stora skärv, där spräckliga ålkusor stod och gapade under stenarna, förbi gamla kvarnfall, där strömmen föll brant och strid och över slåttermadernas gräs, där den rann långsamt och lugnt och bredde ut sig till flod. Vattendraget var vår vägvisare genom okända marker, vi kunde inte gå vilse. Och under sitt lopp bildade Bjurbäcken hålor där det bubblade av fisk, de största kallades höljor, och i dem gick det virvlar på vattnet efter gäddor på flera skålpund.

Om vintern slog vi gäddor med yxhammare under höljornas istäcke, om sommaren tog vi dem med rännsnaror av fin ståltråd, gulskinande siktetråd. Sigfrid gick före som spejare och letade rätt på dem där de stod gömda i bäckkanten under näckrosblad och vattengräs. I solsken glänste fiskens fjäll i ögonen, men i skuggat vatten och när solen gick i moln var det svårt att upptäcka bytet.

Så snart vi hade snärjt ett knippe gäddor slog vi läger på någon glänta invid bäcken och rastade. Vi tände upp eld, rensade fisken och stekte den på glöden och åt. I små askar hade vi lemonadpulver, hallon och citron, som vi hällde i vatten, så att vi fick ett friskt, fräsande dricka till den stekta fisken. Alltid fanns det i närheten någon bråne, där det växte smultron kring stubbarna; vi åt av bären så mycket vi orkade. Och mätta och förnöjda stannade vi på rastplatsen och sträckte ut oss raklånga på rygg, vilande på marken i den klara dagens ljus. Över oss flög sommarhimlens skyar, lätta som luften själv, och lämnade rörliga skuggor över marker och vatten. Vi låg och trallade och sjöng och kände oss fria som de vilda liven i skogen.

Under våra fiskeraster talade Sigfrid om sin framtid. Han visste vad han skulle göra med sitt liv. Han skulle inte låta någon eller något fördärva det för sig. Snart skulle han ensam ta hand om det. Han var orubblig och alldeles säker. Så säker, fast och orubblig kan endast den unga människa vara som är osäker, vilsen och villrådig inför kravet: Nu ska du själv…!

Sigfrid hade läst mycket, han läste alla romaner han kom över, det var bara i de böckerna han hade lärt känna världen och möjligheterna i världen. Han skulle nu pröva alla de möjligheterna. Det fanns så många sätt att använda livet, oräkneliga sätt att välja på. Helst skulle han vilja bli upptäcktsresande och befara länder, där ingen vit människa varit före honom. Sjöman eller ballongfarare ville han också gärna bli. Men det fanns annat som lockade honom: Hur vore det att bli skådespelare, detektiv, lejontämjare, karavanförare eller trollkarl på cirkus? Och uppfinnarens yrke frestade honom mycket – – – han kunde bli världsberömd bara med att uppfinna evighetsmaskinen, vilket ännu ingen hade kunnat. Och hur skulle det vara att lära sig till dykare och gå ner och titta i havens djup? Ingen visste ännu vad som gömde sig där nere. Och hur skulle det vara att bli pascha i Turkiet? Vad hade en pascha för sig i sitt harem, där han hade hundratals sköna kvinnor instängda? Det kunde vara ett roligt yrke, som borde prövas.

Många slags företag frestade Sigfrid, men det fanns ett yrke som han inte förstod att någon kunde ha: Slaktarens. Vi kände en gubbe, Slaktar-Jonas, som kom till oss med sitt knippe av knivar när något kreatur skulle avlivas. Sigfrid avskydde den gubben: Hur kunde någon ha till yrke att avliva? Hur kunde någon vara hantverkare åt Döden, leja ut sig som dräng åt Döden, livnära sig av att döda?

Min bror hade sagt det bestämt en gång vid Storhöljan: Han ville inte ha med Döden att göra.

– Och du? sa han till mig. Vad ämnar du bli?

Det skulle ännu dröja några år, innan jag var så vuxen att jag måste bestämma det. Men trettonåringen visste redan säkert vad han ville bli. Och jag sa det till Sigfrid: Jag skulle bli en lärd man. Vetenskapsman hette det visst. Medan jag läste svenska historien i skolan hade jag bestämt mig: Jag skulle ta reda på hur de som hade levat före mig på jorden hade haft det. Jag skulle läsa allt som fanns tryckt om det. Det skulle ta lång tid, många år kanske. Jag måste lära mig flera språk och läsa böcker, tjocka som Bibeln. Men livet var långt, jag skulle hinna med det.

Sigfrid undrade om jag begrep vad en vetenskapsman egentligen var för någonting, om jag visste hur länge han måste studera. Jag svarade: Jag skulle väl ta reda på det också så småningom.

Han sa:

– Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!

Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!

Så låg vi och rastade under de ljusa skyarna, som svävade över oss, över jorden under oss. Vi hade vår glädje i upplevelser, som vi ännu inte hade haft, som bara väntade. Vi manade fram oändliga möjligheter som världen bjöd oss. Vi drömde fram dem till oss på gläntan, det var bara att ta för sig: Allt det här finns för dig! Vad vill du ha? Säg bara ifrån! Här ser du alltsammans framför dig!

Vår lägereld brann ner, medan vi bytte drömmar. Vi bröt nya, torra grenar i skogen och lade dem på glöden. Vår eld blossade upp och flammade igen, och våra kinder brann åter av glädje.

Sigfrid och jag hade allt hos oss här, jorden och all vår tid på den, våra unga kroppar, vår förväntan, vår förvissning, vi ägde allt. Vi såg bara ett land av härlighet, som det återstod för oss att genomfara. Vi var ett par unga människoliv, som fanns en enda gång på jorden.

Vi låg länge kvar.

Bjurbäckens höljor hade uppkallats efter sin storlek eller form: Storhöljan, Lillhöljan, Långhöljan, Rundhöljan. Men namnet Käringhöljan kom därav att en gammal gumma hade dränkt sig i den när hon skulle skölja tvättkläder. Och störst och djupast var Svarthöljan, som skulle vara bottenlös och som hade svart vatten; det påstods vara färgat av blodiglarna eller hästiglarna som kryllade i det, men hade mörknat av barrskogens djupa skugga. Runtom var det bara gungande dyar. I den höljan gick de största gäddorna i hela bäcken; där var de nästan oåtkomliga för oss. På ytan kravlade det tjockt med vattenspindlar, skräddare. Om många skräddare hade samlat sig i en håla, fanns det också mycken fisk i den. Men när ytan var betäckt med en stelnad, skimrande hinna, som vi kallade blåsilver, visste vi att det inte rörde sig något liv inunder. Blåsilvret var som det kvävande locket på en likkista, därunder fanns det endast död. Vi kallade hålorna med den blåa hinnans täcke för gravar. Vi skyndade hastigt förbi dem, vi tittade aldrig i deras vatten. Bäckhålorna utan liv var ingenting för oss.

Under den torra sommaren 1911 tog vi mängder av fisk i de utsinade småhålorna. Det var mest småfisk, vi plockade upp skäppkorgar fulla med smågäddor. Far och mor var belåtna med detta tillskott av sovel i hushållet. Men Sigfrid sa: Att ta gäddor med händerna i fotsdjupt vatten var inget fiske. Den här fisken var för liten och lättfångad. Att ta upp småkrafs ur småhålor var något för småpojkar. Han var stor och vuxen nu.

Vattenbärningens sommar var varm. Allra varmast blev den i juli, slåtterns månad. Torkan tog mycket hö ifrån oss i gärdena det året, men det som var kvar blev väl bärgat.

Den sommaren var jag med i vår ängsslåtter i Nygärdet för första gången. Somrarna före hade jag bara dragit slipstenen åt slåtterkarlarna, när de vässade sina liar. Det var en småpojkssyssla; slipkryckans järn var väl insmort med stora fläsksvålar, att dra slipstenen var lätt, den gick runt av bara farten. Men nu hade far gjort i ordning en lie åt mig, nu var jag också slåtterkarl. Mitt lieblad var smalare än de andra karlarnas, och skaftet var kortare, men det var min egen lie. Stolt bar jag den på axeln: Jag var med i slåttern. Jag gick i ängen bredvid Sigfrid, och han visade mig hur jag med lieudden skulle komma åt gräset emellan stenarna. Att slå gräs i skärv utan att hugga sin lie i sten var en svår konst. Min bror lärde mig den.

Klockan fem om morgnarna gick vi ner till ängen. Medan gräset var uppmjukat av daggen föll det lättast för lien. Allteftersom solen steg under dagen och gräset torkade och hårdnade behövde vi allt vassare egg på liarna. Och det var gott att gå i skuggan i ängen och slå om morgonen, under de stora ekarna och asparna var det svalt som i en källare. Med hettan frampå dagen kom svetten och törsten. Ingen sommar förr hade vi burit så mycket dricksvatten åt slåtterfolket. Slåtterkarlar och räfserskor drack ur stora krukor och spannar. De ropade ständigt på friska drycker; brunnsvattnet blev snart ljummet i kärlen och släckte inte törsten längre.

Men ljuvliga var de svala morgnarna med lukten från daggblöta blommor och gräs och asparnas stilla lövrassel över oss, och i svalkan efter slåtterdagens slut om kvällen kändes det lätt att andas.

Så skulle en sommar vara, som denna, inte blåsig som våren brukar vara, inte regnig och kylig som hösten kan vara. Det var en varaktigt varm årstid som den gången sträckte sig emellan vår och höst.

Det var en välsignat lång sommar, 1911, den sista då Sigfrid och jag fiskade samman i Bjurbäcken. Jag var med i slåttern för första gången och han var med för den sista.

Nästa sommar skulle han dö.

En söndag i augusti gick vi med våra snärjor runt Svarthöljan, den bottenlösa, som far och mor varskodde oss för. Det var klart solsken. Sigfrid gick först, som han alltid gjorde. Vi gungade på dyarna. Vi gick barfota och hade våra byxor uppkavlade till låren. Stranden kring höljan var ett gungfly, den var så mjuk att vi vid varje steg kunde trampa igenom och sjunka ned till halsen i gyttjan. Vi klafsade oss fram, dyarna under våra fötter kändes som bröddeg. När jag gick över gungande dyar brukade jag tänka på flickan som trampade på brödet och med sin brödkaka sjönk ner i underjorden: Att kvävas av gyttja var den rysligaste död som kunde tänkas.

Tyst, tyst smög vi oss fram, för att inte skrämma gäddorna som stod i gräset. Men hur vi än bar oss åt hördes klafset i gyttjan.

Plötsligt stannade Sigfrid till, vände sig emot mig och satte handen för munnen: Akta! Jag stannade ögonblickligen.

Nu hade det hänt: Sigfrid hade fått syn! Och hans uppflängda ögon sade mig, att han hade upptäckt en stor fisk i höljkanten. Nu måste jag stå stilla och stum.

Sigfrid tog ett par steg tillbaka, varsamt och långsamt, medan han mätte med handen på sin långa stake, där snärjan var fäst i änden. Han mätte ut minst en och en halv aln. Så stor! Ungefär en och en halv aln lång! Tre fot! En gädda på tre fot! Jag höll andan.

Vad som sedan skedde, det skedde på tio sekunder, och under dem tog jag intet andetag.

Sigfrid ordnade sin rännsnara till en ring så stor, att den kunde omsluta en timmerstock. Så gick han ett par steg fram igen och började sänka den glänsande siktetråden i vattnet, försiktigt, sakta rörde han snärjan. Medan jag försökte låta bli att andas följde jag min brors rörelser: Nu hade han fått snarans ring om gäddans nos, nu började han dra staken bakåt, nu skulle ståltråden glida över fenorna utan att röra vid dem. Fiskarens händer höll hårt om snärjstaken, hans läppar var fast sammanbitna, ansiktet blekt, ögonen som såg fisken nere i vattnet var stora. Sakta smög sig snaran kring bytet nere i djupet, som jag inte såg.

Så hände det – och så snabbt, att jag inte hann följa med: Den vita buken på en stor fisk glittrade till ett par alnar över vattnet. Men bara något enda ögonblick lyste den i luften. Sedan såg jag ingenting mer. Jag bara hörde – – – ett kraftigt plumsande och plaskande ljud, som om en stor sten hade kommit susande uppifrån himlen och fallit ner i höljans vatten.

Plums, plums! Det lät dovt och tungt, stentungt. Sedan blev det tyst. Tills jag hörde förfärliga ljud från Sigfrids mun, grova ord, svärord.

Min bror svor, och han svor så att det skulle ha förfärat far och mor, om de hade fått höra det: Anamma! Anamma! Djävulen anamma mej! Han åkallade Den onde själv; han ropade på Djävulen, att denne skulle komma och ta honom. Jag började darra av rädsla. Vad kom det åt Sigfrid? Vad hade hänt?

Han kom fram till mig med sin snärjstake, och jag förstod: Staken var tom. Där satt ingen snärja mer. Siktetråden av stål hade gått av! Fisken hade tagit fiskarens redskap med sig ner i djupet.

Det rörde sig ännu i vattnet, det gick ringar efter Den store som hade försvunnit med Sigfrids snärja.

Under resten av dagen och flera dagar efteråt talade han bara om jättegäddan, som han hade tappat i Svarthöljan. Till sin snärja hade han köpt den starkaste ståltråden i handelsboden. Men den höll inte, den brast under tyngden. Vi behövde inte veta mer om fiskens storlek.

Men var det en gädda, som hade tagit snärjan? Sigfrid var långtifrån säker på det. När han först upptäckte fisken i gräset trodde han att det var ett stycke av en trädstam som låg där och ruttnade i vattnet. Han fick titta närmare innan han fick se fiskens huvud. Men den var så bred över ryggen och rund till hela sin skapnad – – – den liknade inte en gädda. Nu hade vi i Bjurbäcken aldrig sett någon annan fisk än gädda och lake. Men vem visste vilka sällsamma vattenliv som kunde gömma sig i den bottenlösa Svarthöljan? Det fanns en jättefisk, malen, som kunde bli hundra kilo stor.

Han var tvungen att lösa gåtan med denna fisk. Redan dagen därpå gick han ensam tillbaka till Svarthöljan. Nu hade han försett sig med en snärja av dubbel siktetråd, av två ihoptvinnade trådar, som var dubbelt så stark som den förlorade. Den skulle hålla för en timmerstock.

Han kom tillbaka utan byte, men ivrig och upphetsad: Han hade återsett den stora fisken! Den var lätt att känna igen, för den hade fått ett märke som var synligt på långt håll, och det hade den tagit från honom: Sigfrids snärja hade fastnat i ryggfenan! Kring fisken, som var grov som en trädstam, satt nu siktetråden som en gyllene ring. Snärjan blänkte genom vattnet och sken i ögonen. Därför hade han fått syn på den. Men fisken som bar den glänsande ringen simmade omkring hela tiden, han kom inte åt den med sin nya snärja. Men nu visste han att det bytet inte skulle undgå honom. En fisk som gick omkring med en blänkande tråd på sin ryggfena skilde sig från alla andra fiskar: Ett vattendjur omslutet av en gyllene ring var lätt att upptäcka. Denna fisk kunde inte gömma sig i gräset, den skulle han lätt lura.

Men Sigfrid ville vara ensam, när han fångade fisken med den gyllene ringen.

Sommaren led mot sitt slut. Kvällarna mörknade, men han gick med sin snärja till bäcken nästan varje kväll. Varje gång kom han tillbaka tomhänt – – – men lika ivrig och förväntansfull: Varje gång hade han sett fisken som simmade omkring med den skinande snärjan i djupet.

Nu hade han blivit säker på att det inte var någon gädda. Men han kunde inte säga vad för sorts fisk han sett. Det kunde vara vilken som helst av de mångahanda slag av fiskar, som Gud en gång skapade och släppte ut i vattnen som omvärvde jorden. Och därför blev detta vattendjur som stulit hans gäddsnärja för honom en gåtfull upplevelse. Han måste hålla denna fisk i sina händer, han var tvungen att lösa dess gåta.

Men min store bror förblev fiskaren utan fångst. Han kom fortfarande hem från Bjurbäcken med tomma händer. Och far blev förargad: Vad skulle detta springande till bäcken tjäna till, när han inte längre fångade den minsta fiskstjärt? Med ett fiske utan fisk spillde han sin tid till ingen nytta.

Sigfrid kunde ha kommit hem med en kruka full med smågäddor och ålakusor, om han hade velat. Men det brydde han sig inte längre om. Det var fisken med den gyllene ringen han ville fånga.

Han såg den varje gång. Den simmade omkring därnere bland andra fiskar som ett vandrande ljus. Den rörde sig som en tänd lampa i det mörka djupet. Och det var som om den hade kråmat sig, stolt över sin skinande prydnad. Den öppnade sitt stora, breda gap som om den hade skrattat. Den hånade honom när han försökte sänka sin snärja i vattnet: Den skrattade åt fiskaren: Försök och tag mig!

Och fisken slog med sina väldiga stjärtfenor, rörde upp stora virvlar i vattnet och var borta. Det var bestämt fråga om trolldom. Sigfrid började tro, att fisken han sökte fånga var ett av de förtrollade vattendjur som gamla människor talade om: Det fanns liv i somliga vatten, som ingen kunde ta, fiskar som egentligen inte fanns, som bara glittrade och glänste och lockade. De visade sig för fiskarens ögon, men bara för att blända honom, lura honom. Ingen förmådde fånga dem med sina händer, därför att de hörde till en annan värld än denna.

Sigfrid blev så småningom säker på, att det i Svarthöljan levde en fisk som inte tillhörde denna världen, som kunde visa sig och försvinna som den ville. Och den fisken kunde endast leva i ett vatten som var utan botten.

Men han skulle fånga den, till slut skulle han hålla den i sina händer.

Men även 1911 års sommar tog slut och det blev höst. Svarthöljans vatten steg av höstregnen och översvämmade maderna, men fisken med den gyllene ringen levde fortfarande i frihet i höljans djup.

Innan det här årets slut skulle Sigfrid bege sig ut i världen. Men vart? Han måste skaffa sig ett arbete så att han kunde försörja sig. Och denna höst talades det ofta i vårt hem om Sigfrids framtid: Vad skulle han bli? Far och mor menade, att det inte fanns många yrken att välja emellan för honom, om han inte ville städsla sig som bonddräng eller ta arbete på något av glasbruken. Han kunde fara till Amerika, där vi hade många släktingar, men det ville inte mor: Alla hennes syskon utom hennes äldste bror hade rest ditöver, och hon hade aldrig fått se dem igen. Vad återstod honom?

Om Sigfrid hade lärarinnan i byskolan sagt till far och mor: Han är så begåvad, att han till och med skulle kunna läsa till präst. Och själv ville han allra helst få komma i skola och lära sig till någonting. Men far och mor hade en liten skuldsatt gård, de fick sträva hårt för att få ihop hundra kronor till gårdsräntan två gånger om året. De var för fattiga att hålla en son i skola i stan. De fick vara nöjda med att ha fött en son, som hade kunnat bli präst. Och de var litet stolta över det; jag hörde mor berätta för andra vad lärarinnan hade sagt.

Men Sigfrid hade läst annonser i tidningen om en skola som man fick gratis, Volontärskolan vid Regementet i Jönköping. Den sökte efter volontärer emellan aderton och tjugufyra år. Ynglingar i den åldern som tog anställning hos Kronan utlovades en god utbildning. Om de värvade sig på tre år fick de utan kostnad sådana skolor, att de efter tjänstetidens slut kunde få fina platser i det civila: Efter de tre åren hade de sin framtid tryggad.

Sigfrid läste Volontärskolans annonser för mig: Kanske denna gratisskola var något för honom, han som inte kunde betala för sig i andra skolor? Men de hade också exercis med vapen vid Regementet, och det bjöd honom emot att hantera vapen.

Nu efteråt tror jag inte att han av sig själv hade sökt volontäranställning. Men far tyckte att han kunde göra det. Och farbror Nyström, fars kusin, som var korpral ingrep denna höst i Sigfrids liv. Nyström var en betrodd man i vår socken. Han innehade den allra högsta korpralsgraden, distinktionskorpralens. Han var fjärdingsman och drev in skatter och böter och hjälpte länsman att häkta folk. Han hade respekt med sig. Far talade gärna om sin släkting: Min kusin, distinktionskorpralen.

Nyström värvade också volontärer åt kronan. Han hade värvat sin ende son, som hade stigit så raskt i graderna, att han redan var sergeant vid Regementet. Unge Artur Nyström kom hem på permission och gick omkring i bygden och visade sig i sin prydliga uniform. Han avundades av pojkarna och beundrades av flickorna. Artur hade kommit sig fram i världen. Det rörde oss också: Vi var släkt med sergeant Nyström. Han kom och hälsade på oss, klädd i sin granna permissionsuniform. Artur var säker och överlägsen, han hade varit ute i världen. Inför honom blev Sigfrid och jag tysta och blyga, vi var bara ett par tafatta och okunniga bondpojkar. Men när vi råkade sergeant Nyström fick vi se vad en fattig yngling kunde göra av sitt liv.

Och när hans far korpralen övertalade ynglingar att ta tjänst hos Kronan nyttjade han sin son som exemplet att efterfölja: Se på min pojke! Se på Artur! Han började som volontär! Han skrev bara på ett värvningskontrakt! Och nu är han befäl. Han går vid Regementet och befaller över beväringar. Han är underofficer, min Artur!

Mor sa att Nyström var en girigbuk som samlade pengar på kistbottnen. Fars släkting var inte riktigt omtyckt av mor.

Farbror Nyström som vi kallade honom kom till Sigfrid med värvningsplanen: Volontärskolan passade honom precis, den var skolan för medellösa ynglingar. Den hade passat hans son Artur så väl. Och om Sigfrid efter de tre åren tröttnade på tjänsten, kunde han få platser utanför det militära, där han inte behövde släpa och slita: Han kunde bli polis, förman eller förvaltare eller komma in som skrivare vid järnvägen! Hans framtid var tryggad.

Far tyckte detsamma som kusinen. Distinktionskorpral Nyströms ord gällde för honom mer än någon annans: Det här tillfället var precis som hittat åt hans äldste son, när han skulle ut i världen. Fri kost, fritt logi, kronans kläder och kronans fria skola.

Sigfrid lockades av den goda gratisskolan. Men han frågade farbror Nyström om exercisen och vapenövningarna vid Regementet. Han fick till svar: Du ska exercera om några år i alla fall. Du slipper inte ifrån det: En gång måste du lära dig att hantera vapen.

Det var sant. Men min bror tvekade länge: Skulle han – eller skulle han inte…? Efteråt har jag förstått att det var mycket svårt för honom att bestämma sig. Han lät mig inte veta, när han slutligen gjorde det. Kanske därför att han visste vad jag ville: Att han skulle stanna hemma.

Avgörandet kom helt oväntat för mig.

Det var en söndag strax före jul. Farbror Nyström kom till vår gård tidigt på förmiddagen. Det såg ut som om han var bjuden. Mor satte fram kaffe och nybakta bullar, och far ställde brännvinsflaskan på bordet. Och distinktionskorpral Nyström betedde sig som en gäst på ett julkalas, han var fryntlig och pratsam, skämtade och skrattade.

Sigfrid skulle sitta med vid bordet, jag var för liten för det, jag kröp in i ett hörn och tittade på de andra. Jag hade en förkänsla av att något ovanligt skulle hända.

Ur fickan på sin tröja tog farbror Nyström fram ett stort papper som han bredde ut bredvid kaffebrickan på bordet. Det var stora stämplar på papperet, och far tummade det respektfullt. Jag visste att det hände något viktigt, när papper kom fram och det skulle skrivas. Men jag förstod ju inte vad som skedde vid vårt bord den gången:

Det var ett människoliv som avgjordes. Den söndagen var min brors ödesdag.

Ett stort papper låg utbrett på bordet: Värvningskontraktet. Far hällde i brännvin i gästens och sin egen kaffekopp, och på farbror Nyströms uppmaning fick Sigfrid också ett halvt glas i sin kopp: En kronans karl skulle tåla starkt! sa korpralen. Och Sigfrid var ju stora långa karlen.

Distinktionskorpralen bar inte sin uniform med de tre gula strecken på armen i dag, men befälet och respekten hade han med sig. Han var alltid befallningsmannen; han talade nästan hela tiden. Hans händer tvinnade de stora, ljusa mustascherna, vred och snurrade på stråna, ryckte i spetsarna som om han ville dra upp dem ända till öronsnibbarna. När han smakade på kasken doppades överläppens skäggstrå i koppen och blöttes. Så kröp tungan ut ur munnen och sög fuktigheten ur mustaschen.

Min bror satt med vid bordet, men han sa inte många ord. Han svarade på farbror Nyströms frågor, och denne skrev och satte svaren på det stora papperet. Det var som om man höll ett katekesförhör. Den som ville ha fast anställning vid krigsmakten måste själv skriva sin ansökan, sa korpralen. Nu skulle han hjälpa Sigfrid med det.

Sigfrids kroppslängd skulle också sättas in i kontraktet. Han fick ställa upp sig så lång han var nere vid dörrposten, och korpralen tog fram ett måttband och mätte honom. Sex fot och fyra tum. En berömlig längd. Den uppmättes inte varje dag på rekryter till Volontärskolan.

Distinktionskorpral Nyström tog min bror över skuldrorna, kände på dem, trevade med händerna över musklerna på hans armar:

– Prima alltihop! En prima volontär! Du är makalös, pojk!

– Sigfre har allri vatt sjuk, sa far. Allri har han legat över en da!

– Dä ä berömligt, sa hans kusin. Präktiare än din pojk kan ingen va. Grannaste rekryt som jag har värvat, tror jag.

Mor satt inte med vid bordet, hon hällde upp kaffe åt manfolken och bjöd kakor på fatet. Hon sa ingenting om värvningskontraktet, men såg lite ängslig ut när Sigfrid mättes och mönstrades, som om någonting farligt hade pågått.

Men allting hos min bror befanns prima och berömligt. Han skulle godtagas med uppräckta händer vid Regementet i Jönköping, sa farbror Nyström. Regementsdoktorn behövde bara titta på honom när han inmönstrades: Han skulle genast se det: Här fanns det gott om hälsa och krafter.

Värvaren skrev och fyllde i papperet på bordet med ord och siffror. Och far talade ivrigt och hjälpte till med upplysningar, när Sigfrid var osäker.

Jag tyckte att far och korpral Nyström ensamma gjorde upp om värvningen, det var som Sigfrid själv knappast hade något att säga till om. Men i den stunden bestämdes hans liv.

Ännu var det inte avgjort. Sigfrids namnteckning på papperet återstod. Till slut var det han själv som skulle skriva. Det sista skulle han själv göra. När kontraktet var ifyllt på alla ställen skulle han sätta sitt namn under det. Han skulle till sist bestämma själv över sin levnadsbana.

Farbror Nyström doppade pennan i bläckmåttet och räckte honom den: Skriv ditt namn, pojke! Sätt dit alla dina dopnamn, för säkerhets skull!

– Sigfre fick bara två namn ve kristningen, sa mor.

Sigfrid tog emot bläckpennan och höll den stilla i handen under några ögonblick. Det var som om han ännu hade betänkt sig. Han tittade på mor, hon såg allvarsam ut, men sa ingenting. Han tittade på far. Han såg otålig ut, han sa: Skriv nu bara! Det är bara att sätta dit namnet!

Och min bror tog till sig det stora papperet och skrev underst på det: Axel Sigfrid Karlsson.

Han hade värvat sig på tre år.

Farbror Nyström tittade på namnteckningen:

– Skriver fint! Makalöst! Han har gåvor, pojken! Han blir snart befäl! Inom ett år är han vicekorpral, sanna mina ord!

Snart skulle Sigfrid bli befäl, han skulle gå omkring och befalla, liksom min Artur gjorde.

Värvaren myste av belåtenhet, far var nöjd och belåten, hällde upp mer brännvin i kaffekopparna och tackade sin kusin för hjälpen. Mor sa ingenting, hon verkade undrande och spörjande.

Efteråt, när korpral Nyström hade gått och Sigfrid och jag var ensamma, sa han:

– Nu får jag komma ut i världen. Därför skrev jag på. För att jag inte vill vara hemmason längre.

Och jag hade aldrig sett honom så glad.

Sigfrid for till Volontärskolan i Jönköping nyårsdagen 1912. Han kom tillbaka till föräldrahemmet på våren samma år, i maj månad. Han hade fått avsked från Regementet. Han hade tagit värvning på tre år, men han fick sitt avsked efter fyra månader.

Han hade varit sjuk på Volontärskolan, det var allt vad han sa till mig. Han var ännu inte kry. Han vistades uppe som vi andra, och han var med oss i arbetet, men bara i lättare sysslor. När han ansträngde sig blev han fort trött och fick ont i ryggen. Jag vänjde mig snart vid det, jag visste att han lätt blev trött.

Han orkade inte gå med i slåttern den sommaren, och jag fick hans lie. Sigfrid drog slipstenen åt oss slåtterkarlar, när vi vässade våra liar. Det var småpojksgöra, ett lätt göra; han satt på marken och vevade slipstenens krycka runt. Jag var fem år yngre än han, men jag slog med hans lie, och han drog slipet åt mig när jag vässade den.

Min bror hade återvänt, men han var förändrad, han var avmagrad, trött och klen. Det skulle säkert gå över, trodde han. Han skulle bara äta mycken mjölkmat och annan strävig kost. Han skulle bli kry igen.

Inte förrän långt senare fick jag veta, vad han hade lämnat kvar vid Regementet: Allt vad han ägde, sin unga, friska kropp.

Det kom en ny sommar. Men under den sommaren hade Sigfrid ingenting mer i behåll.

Jag var med honom vid Bjurbäcken några gånger. Vi gick till Svarthöljan, där de största fiskarna fanns. Sigfrid hade sin gäddsnärja med sig, men han fiskade inte längre. Han var trött av vandringen ner till bäcken; han satte sig på en sten vid höljans kant. Han lade snärjan tvärs över knäna, han gick inte med den kring vattnet. Han satt stilla på stenen, medan han såg ner i höljans djup.

Sigfrid fångade aldrig fisken med den gyllene ringen.