När jag i somras besökte hemsocknen gick jag flera gånger till kyrkogården. Den är omgrävd sedan min bror jordades. Hans grav finns inte kvar, den är borta sedan många år. Men jag känner platsen där den låg; det var under en ung alm alldeles invid kyrkogårdsmuren. Almen står kvar, den är nu gammal, och under trädet är rest en gravsten med ett främmande namn: Namnet på en man som föddes femton år före min bror och dog och begravdes fyrtiotvå år efter honom.

Här försvann min brors kropp efter nitton års liv på jorden, blandades med andra kroppar och blev en beståndsdel av mullen. Men när jag ännu efter femtio år sörjer över det – – – är det bara för hans skull? Är det inte också för min egen?

Inte heller jag har fångat fisken med den gyllene ringen.

Jag åtnöjde mig med de andra fiskarna, de smärre, som jag kunde ta med händerna. Jag tog småfisk, matnyttig och god, men inte rolig att fånga. Jag valde det bekvämaste bytet, det som krävde den minsta ansträngningen. Nu är fisketiden förbi, och det återstår mig endast att betrakta fångsten som den blev.

När jag nu kan överblicka händelserna på ett avstånd av ett halvt sekel, ser jag vilka som blev avgörande för min brors liv. Jag kan sätta in dem på deras platser, som orsaker och verkningar. Jag kan sätta samman en händelsekedja som räcker fram till hans sista dag.

Sigfrid miste sitt liv just när han skulle börja det. Och jag känner drömmarna som fyllde hans själ, allt vad han sträckte sig efter på jorden och som han kände bara i föreställningen. Min brors förmåga av förväntan, hans kraft att önska och begära, var utan mått. Han ville pröva många liv, men blev inte förunnad ett enda. Han såg fram emot, var förvissad, han förväntade, han frågade – – – men han fick inte något annat svar än förintelsen.

Jag fick behålla mitt liv. Jag har det ännu kvar. Hur har jag tagit det till vara? Jag skulle utreda det för mig själv, om det tjänade någonting till. Men om jag hade levat mitt liv annorlunda än jag gjort skulle jag vara en annan människa än den jag är.

I dag är jag en gammal man, men min bror Sigfrid är lika ung. Han förblir för mig nitton år. Han skulle ha varit nära sjuttio år i dag, men inte för ett enda ögonblick kan jag föreställa mig honom som sjuttioåring, som en åldrad och grånad man. För mig kan han inte åldras. Han är och förblir den människa som jag har känt: En yngling, lång, rak, stark och vig. Jag ser för mig en smärt, ung kropp, ett finhyllt ansikte med bred panna, stora ögon under kraftiga bryn och tjockt, ljust hår. Ett par slingor av hans hår faller ner över pannan, han kastar dem alltid tillbaka med en knyck på nacken. På näsan sitter några fräknar, som nästan försvinner vintertid, men som kommer igen och blommar sommartid. Han ler ett förläget pojkleende, som ofta får komma i stället för ord, när han är osäker och inte vet vad han skall säga. Och när han ler syns det att han saknar en tand i munnen, på vänstra sidan av överkäken. Sigfrid blev och är nitton år.

I dag är vi ett sällsamt brödrapar, han och jag. I vår barndom var han fem år äldre än jag, nu är jag nära fyrtiofem år äldre än han. I dag har vi en hel mansålder emellan oss. Han är den unge, jag är den gamle. Och Sigfrid kan aldrig bli gubbe.

Far och mor är döda, våra syskon är döda. Av våra jämnåriga finns det några personer kvar i livet, men de har för längesedan glömt min bror som gick bort i början av århundradet. Jag är den ende som ännu minns Sigfrid, den enda människa på jorden som känner hans liv och som har bilden av honom kvar. Det är endast hos mig han lever.

Och när han återuppstår i mitt minne med sina nitton år på jorden krymper min egen levnad samman till en försvinnande kort tidrymd. Vad är min egen existens? Den är någonting som förminskas varje gång jag drar in andan i bröstet. Den är en tillfällighet, ett kort avbrott i det varaktiga, en episod i det bestående, en mellankommande tilldragelse, efter vilkens slut ingenting har tilldragit sig. När jag ser tillbaka på Sigfrids liv ser jag också var jag själv befinner mig: Jag lever och andas i ett rum, som är beläget emellan den tid som fanns före mig och den som skall komma efter mig. Här tillbringar jag den tid som flyr bort med min andedräkt. Här har jag min stund på jorden.

Ett halvt sekel försvinner som om jag inte hade varit med om det, som om jag aldrig hade upplevat det. Vad blir det nu av alla dessa år, som har gått sedan vi skiljdes från varandra, Sigfrid och jag? Vad är de åren när jag jämför dem med den tid, under vilken vi båda skall vara döda?