Sigfrid återvände till oss i maj 1912, i juli var han borta. Under mellantiden var han mycket trött. Jag undrade väl över det ibland. Men säkert hade jag oroat mig mer över min bror, om jag inte under denna tid hade gått och drömt om en annan människa. Sigfrid hade en hemlighet för mig, jag hade också en hemlighet för honom. Hans hemlighet rörde döden, min hörde till livet: Jag hade blivit förälskad. Just då upplevde jag mitt livs första kärlek.

Jag var fjorton år, och flickan som jag älskade var jämngammal med mig. Och det var den enda gången i mitt liv, då jag var och förblev ostört lycklig i min kärlek.

Vi gick i skolan sista året, Katrin och jag. I sin kropp var Katrin redan som ung kvinna, hon verkade fullvuxen, hon var nästan lika lång som jag. Min kärlek till henne grep tag i mig bara, och jag överlämnade mig hjälplöst åt den. Jag tror att den uppväcktes under våra raster på skolgården, där det växte höga balsampopplar runt om. I minnet hör den oskiljaktigt samman med doften från blommande poppel. Jag ser Katrin under de stora träden, som går i blom innan de lövas och som luktar så starkt i blomningen: En flickas kropp rör sig vidjemjukt i springlekarna på skolgården, av själva glädjen över att få röra sig: Min älskade springer med slängande flätor på ryggen under balsampopplarnas gröna hängen.

Flickan som jag älskade har blivit syn-, hörsel- och doftminnen från vårmorgnar på skolgården. Katrin – – – en ljusrutig kjol som stramar över höfternas båge och fladdrar kring långa flickben, lukten från bomullstyg, av nystärkt klänning. Katrin – – – gräsen och blomstren utefter skolvägen, hundkäxens stjälkar, maskrosens blad och hästhovarnas nytända ljus i vägkanten. Hon är ett kurrande skratt, som känns som ljuvlighet och sveda, som smekning och piskrapp. Katrin – – – det klingar från namnet som av sorlet från rinnande smältvatten. Min första kärlek – – – hon är doften från popplarnas hängen en morgon i vårens början.

Aldrig hörde jag någon av kamraterna i skolan säga om Katrin att hon var grann. Det behövdes inte: Deras beteende emot henne sade det, pojkarna med sina efterhängsna ögon, flickorna med sin avundsjuka.

Inför min kärlek var jag som yrvaken en tidig morgon, förvirrad, famlande och rädd, framförallt rädd: Hur skulle jag bära mig åt, så att ingen fick veta…? Om hon själv genomskådade mig – – – vad skulle jag ta mig till? Kunde jag överleva det?

Jag var nära att röja mig för Katrin själv en gång, när jag såg henne lida: Hon skulle ”sitta efter” och läsa på sin katekesläxa, och när vi andra gick hem satt hon kvar i sin bänk och grät. Då greps jag av en stark lust att dela hennes straff, jag ville gå och sätta mig bredvid henne i bänken. Det skulle kännas gott att få lida tillsammans med min älskade. Men då hade jag yppat min hemlighet för henne. Och hon skulle aldrig få veta…

För hon skulle säkert göra narr av mig, skratta åt mig. Och jag skulle inte uthärda det retfulla leendet kring Katrins mun, denna min älskades mun: Hon hade redan en ung kvinnas läppar, de var blod och kött och röd fyllighet, halvöppna, spotska och förargliga.

Katrin var enda barnet till en välbärgad bonde. Hennes far var ägare till ett halvt hemman, vi hade bara ett sextondedels hemman. Hon hade sitt hem på en gård som var åtta gånger större än vår. Hon var en storbondes enda barn, jag var ett av en småbondes många barn. Och ett giftermål emellan oss båda hade jag aldrig en tanke på. Lika litet som jag tänkte fria till en dotter till kejsar Wilhelm av Tyskland, Europas mäktigaste man vid denna tid.

Jag tänkte mig aldrig Katrin som min hustru när jag blev stor. Med henne kunde jag inte vara samman på det sätt som gifta människor var samman. Jag föreställde mig inte, att vi kunde ligga i samma säng, hon och jag. Jag varken fick eller ville göra med henne vad en gift man gjorde med sin kvinna.

Av sexualdriften hade jag bara obehagliga upplevelser, regelbundna nattliga pollutioner i samband med drömmar, som jag skämdes för när jag vaknade. Jag drömde att jag närmade mig skötet hos stora fylliga kvinnor med kraftiga ron och stora bröst. Jag minns inte att de hade några ansikten, jag kände dem inte – – – utom en gång, då jag blev mycket förskräckt efteråt: Kvinnan liknade Jenny, min stora syster. Njutningen av utlösningen var alltid starkt blandad med äckel. Men ur mina rent sexuella fantasier var Katrin utesluten. Hon var i hög grad av kvinnohull, hon hade bröst, höfter, armar och ben, hon var kött och blod, allt det som kan oroa en pojke. Men hon omvärvdes av mina drömmar: Hon var en jordisk flicka, men jag ville inte att hon skulle vara det.

Vad ville jag henne? Hon var föremålet för pubertetsynglingens nyvaknade drift, vilket jag undertryckte och förnekade för mig själv.

Hur jag åtrådde henne! Det kändes svårast under skoltimmarna, när jag hade henne i min närhet. Hon satt på flicksidan i skolsalen, men i samma bänkrad som jag. Det stod en bänk med två flickor emellan oss. Under sju timmar om dagen satt vi bara två eller tre steg från varandra. Så nära min älskade satt jag timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, hela sista skolåret. Och jag njöt och jag pinades.

Jag såg på henne så ofta jag vågade, jag fick inte bli ertappad med att titta. Jag passade på när hon själv såg åt annat håll. När hennes blick riktades åt mitt håll vände jag bort min egen: Hon skulle inte få se in i mina ögon – – – de kunde förråda mig.

När Katrin satt i sin bänk, lutad över skrivboken eller räknehäftet, kunde jag långa stunder betrakta hennes ansikte: Kinderna med mjäll, klar hy, skenet av ljusrött blod genom huden, flick-hud med en glans av röda kottar på en unggran. Katrins ansikte ans – – – den halvöppna, fuktiga munnen och de små hårstråna på överläppen, lena som fjunet på en nykläckt kyckling. Hennes fasta läppar bet om blyertspennan, hon förde in den i munhålan och blötte spetsen. Blyertsen i hennes hand fick kyssa henne. Svartsjukt tittade jag på denna penna, som fick komma in emellan min älskades läppar, detta döda ting, som hon fuktade med sin mun, som fick kyssa hennes levande mun.

Och ögonen – – – vilken färg hade min älskades ögon? Jag kunde inte komma underfund med det. Jag vet det ännu inte. Fjortonåringen älskade en flicka över allt förstånd och bortom allt vett, men han kunde aldrig säga vad det var för färg på hennes ögon. De skiftade: Jag såg dem som mörkgröna och ljusbruna, som svartblå och ljusgröna. De gnistrade argt den ena stunden och strålade milt den andra. Blicken var hånfull, blicken var öm.

Både pojkar och flickor sade om Katrin: Hon är högfärdig och dum. Hon är högfärdig över att hennes far är rik, över sitt granna ansikte, sina fina klänningar och skor. Och hon är dum – – – för hon har svårt med läxorna. Hon redde sig illa vid förhören och lärarinnans frågor, som hon försökte slippa undan: Först när någon annan hade fått frågan räckte hon upp handen och låtsades att hon kunde svara.

Jag teg när mina kamrater talade illa om min älskade. Om jag hade motsagt dem och försvarat henne, så kunde man ha förstått, hur det var fatt med mig. Men i sitt beteende emot Katrin motsade pojkarna sig själva: De gjorde sig till för henne, de valde henne i lekarna före någon annan flicka, fast de kallade henne högfärdig och dum.

Pojkar och flickor lekte ”Flickan går i ringen” på skolgården:

”Och flickan hon går i ringen med röda gullband, så knyter hon om sin kärastes arm…”

Gullbandet var en näsduk, som flickan knöt om armen på en pojke. Varje gång Katrin gick i ringen med den bultade mitt hjärta hårt: Skulle hon komma och fästa näsduken på min arm? Om hon valde mig – hur skulle jag stå ut med det? Vi lekte bara en lek, men för mig kunde leken bli det största allvar: Om Katrin kom och band näsduken på mig, medan hon sjöng ”så knyter hon om sin kärastes arm”, så betydde det att hon ville ha mig till sin käraste. Och vad skulle jag då ta mig till?

Men min älskade fäste aldrig gullbandet om min arm i ”Flickan går i ringen”. Och själv valde jag henne aldrig i någon av våra lekar. Jag gjorde det inte – – – därför att jag så gärna ville det! Jag ville röra vid Katrin, ta i henne! Därför måste jag hålla mig borta från henne. Om jag ofrivilligt snuddade vid Katrin, brände det till i mig: Jag knöt mina händer för att hindra dem att vidröra henne. Jag var ursinnig på mina händer för att de ville ta i min älskade. För jag ville inte medge den inför mig själv, min innersta önskan: Jag ville smeka Katrin, jag ville föra min hand över hennes panna, över hennes kind, hennes arm. Jag ville stryka över hennes panna och hår. Jag ville gripa hennes hand med min och hålla den kvar.

Mina händer var heta av lust att röra vid Katrins kropp, och jag knöt dem hårt för att hålla dem tillbaka: En enda smekning med mina händer – – – och jag var förlorad.

Och en gång var de nära att störta mig i olycka.

Vid en gymnastikstund som vi hade ute på skolgården råkade jag stå i ledet bakom Katrin, tätt intill henne. Alldeles framför mina ögon hade jag den mjuka, fjuniga gropen i hennes nacke, mina händer hade hennes rygg med tjocka hårflätorna inom närmaste räckhåll. Och hennes doft svepte över mig: Huden, klänningen, håret – – – allt som var Katrin störtade sig in i mina näsborrar, trängde in i min hjärna. Solgnistor brann över flickans hår och bländade mina ögon. Besinningen togs ifrån mig. Jag rådde inte mer över mina händer. Jag visste inte vad de gjorde. De grep tag i hennes hårflätor och ryckte till ett par gånger, ryckte kraftigt.

Jag rörde vid henne, men inte mjukt och ömt, utan hårdhänt. Det var en plötslig klumpig rörelse, som gjorde henne illa. Vad hade mina händer gjort?

Sekunden efter ville jag sjunka ner genom skolgårdens grus. Katrin vände sig häftigt om, i hennes ögon flammade det till:

– Din drummel! Låt bli mej!

Hon fräste, saliven sprutade ur hennes mungipor. Hon skulle fortsätta, men lärarinnans befallande röst avbröt:

– Tyst i ledet, Katrin!

Hon lydde, hon vände sig om igen. Jag tittade ner i marken, spelade oskyldig och kände stor lättnad: Jag hade fått utlopp för min lust att röra vid Katrin utan att röja min kärlek. Jag hade inte smekt henne, jag hade gjort henne ont. Hon måste tro att jag tyckte illa om henne. Och kamraterna bredvid oss i ledet hade hört henne fräsa åt mig och kalla mig drummel. Det gjorde mig till freds: Min hemlighet var nu i säkert förvar.

Hädanefter skulle jag se till att jag inte kom så nära Katrin, att mina händer räckte henne. Efter detta litade jag inte på dem. De sträckte sig efter min älskade alldeles av sig själva, utan att jag ville det.

Men redan morgonen dagen efter var allt förändrat emellan Katrin och mig. Vi hade katekes första timmen. Innan vi började kom hon till mig i min bänk: Ville jag vara snäll och förhöra henne på katekesläxan? För det stycke som vi hade fått i läxa tills i dag var ju det otäckaste och hemskaste som fanns i boken. Hon begrep inte orden, hon kunde inte lära sig de långa, krångliga meningarna utantill. Ville jag – och hon bad med ett par milda, ljusbruna ögon, som såg in i mina.

Jag blev alldeles överrumplad och stammade ett förvirrat svar: Naturligtvis ville jag… Jag förhörde henne, och hon tackade mig. Därefter förstod jag att jag kunde vänta mig vad som helst från min älskade. Hon var allt ombytligt och oberäkneligt som fanns i en flickas gestalt.

Någonting hade skett när jag tog det kraftiga taget i Katrins hårfläta. Det var som om en spänning oss emellan hade lösts. Jag hade gjort henne ett närmande och hon hade svarat med att be mig förhöra henne på katekesläxan.

Det var på våren detta hände. I maj månad skickades vi skolbarn ut att plantera skog på kalhuggna ställen i byns hagar. Vi förflyttades från vårt trånga rum till de vida, vilda skogarna, och vi betedde oss som djur, utsläppta ur sina bås på årets första bete. Under några dagar var vi fria från läxor och bänksittande, katekes och biblisk historia sköljdes ut ur våra huvuden. Vi blev yra av skogens frihet och av vårdagens ljus över markerna.

Vi gjorde nytta dessutom: Vi sådde frön till gran och tall och hackade ner dem i hålor med bestämda, jämna avstånd emellan. En ung man i grön jägarrock och benlindor, som kallades plantör, ledde arbetet. Vår lärarinna var också med, för ordningens skull, men hon ägnade sig mer åt plantören än åt oss och höll sig gärna i hans närhet. I skogen brydde hon sig inte om vad vi gjorde.

Under en middagsrast lekte vi ”slå datten” på en bråne. Det var en omtyckt barnlek: Vi gav varandra ”datten” med ett slag med handen och sprang efter varandra för att ge den tillbaka.

Katrin hade fått ”datten” och skulle ge den åt mig. Jag satte till alla krafter, när jag sprang undan. Hon blev ett långt stycke efter. Jag ville visa min älskade, att jag var snabbare än hon, att jag själv bestämde om hon fick hinna upp mig.

Jag sprang in i skogskanten innan jag stannade till och väntade. Nu kunde hon få komma. Jag ställde mig under en gran. Och Katrin kom rusande efter mig, andtruten efter ansträngningen, med blodet i kinderna. Hon kom med en sådan fart att hon slungades emot mig. Hon hade inte väntat att jag skulle stanna och stå orörlig.

Plötsligt stod vi tätt inpå varandra, utom synhåll för de andra. Hon hade sprungit så fort hon orkade; hon andades genom öppen mun, svettpärlor glänste i överläppens lena fjun. Jag var upphunnen, men jag hade själv låtit mig upphinnas. Det måste reta henne. Nu skulle hon slå till mig, ge mig ”datten”.

Men det gjorde hon inte. Hon stod kvar intill mig, hon höll händerna stilla.

Jag sa:

– Ska du inte…?

Då tog hon tag i mitt hår med båda händerna, hårt. Hon skulle lugga mig, ge mig igen för vad jag gjort henne. Och jag kände andedräkten från hennes mun som var nära min, hennes tunga kom ut över läpparna:

– Nää. Men jag ska…!

Hon hade gripit tag i mitt hår och ryckt till. Men plötsligt slappnade händernas grepp, de ryckte inte mer, de luggade inte. De hade lagt sig över min hjässa och de låg kvar, varma och mjuka. Hon hade kommit så nära mig, att brösten i hennes blus trycktes emot min överarm.

Hon hade sagt: Men jag ska… Vad hon skulle göra fick jag aldrig veta. Orden slöt med ett djupt, kurrande skratt, och tungan gömde sig åter inne i munhålan. Men hennes händer som jag kände över hjässan var stilla.

Min älskade rörde vid mig, jag kände hennes bröst ge efter mot min arm, hennes mun var öppen framför min – – – och jag försökte inte tala, stammade inte ens. För några ögonblick var jag borta i svindel, jag tror att jag var nära att svimma. En gång hade jag slagit mig hårt i huvudet, jag hade klättrat upp i en björk och föll ner, jag slog mig så att jag en stund låg sanslös: Jag visste hur det var att svimma, att sväva bort, att ingenting känna, att icke veta om sig.

Det varade kanske fem eller tio sekunder, men jag upplevde dem nära sanslösheten. Det var det ljuvligaste jag hitintills hade varit med om.

Men Katrin tog bort händerna från min hjässa, förde dem ner över min panna, tog dem tillbaka. Det var slut.

– Datten!

Så sprang hon. Hon gav mig ”datten” och sprang ifrån mig. Jag stod kvar under granen någon minut, innan jag fortsatte med leken. Jag stod där och stirrade som en fåne efter flickan, som sprang bort igen. Vad hade hon menat? Vad ville hon mig? Hennes händer hade ju smekt, jag hade känt det så. Var det bara av leklust hon hade rört vid mig? Och jag hade bara stått stel som en träbock. Hur var det fatt med mina händer, som jag hade knutit så hårt för att de inte skulle röra vid henne? Varför grep de nu inte efter min älskade?

Hur många gånger har jag inte frågat mig: Vad skulle ha hänt, om de hade gjort det? Vad hade hänt, om jag hade dragit henne till mig? Skulle hon ha lagt sina armar om min hals? Våra munnar var redan varandra så nära – – – skulle de ha berört varandra? Skulle Katrins läppar ha öppnats för mina, som de i skolbänken öppnade sig för hennes blyertspenna?

Jag ser två fjortonåringar stå famn i famn under en gran i skogen och försöka kyssa varandra, pröva en första smekning, tafatt, klumpigt, skyggt. Och vad skulle sedan ha hänt oss emellan? Ingen vet – – – jag vet bara vad som inte skulle ha hänt: Vi hade inte tagit ifrån varandra vad man kallar oskulden. I den miljö vi levde no och med den uppfostran vi fått skulle vi inte ha gjort det. Och min känsla för Katrin skyggade för den kroppsliga erfarenheten. Den skulle inte ha tålt den sexuella samvarons realiteter.

”Men jag ska…” Nu fick jag aldrig veta, vad hon ville mig när hon sa de orden. Drogs hon till mig, drömde hon om mig på samma sätt som jag om henne? Men efteråt betedde hon sig mot mig som förut, som om alldeles ingenting hänt. Och jag begrep: Det hade ingenting hänt – – – för henne. Hon menade inte något allvar med mig.

Men min kärlek under sista året av min barndom var dödligt allvar. Min älskades händer rörde en gång vid min hjässa – – – och ännu efter femtio år kan jag återuppleva glädjen i dessa mina sekunder på jorden.

Det blev aldrig mer något närmande emellan Katrin och mig. Min kärlek till henne närde sig av drömmar, fantasier och föreställningar. Den fick ingenting kroppsligt att leva av. Och därför lever den ännu.

Den blev allvarligare än förut för mig efter vår lek, då vi planterade skog.

Katrin hade sitt hem nära en halv mil från vår gård, och efter skolans slut såg jag henne sällan. Under den påföljande vintern konfirmerades vi, men pojkar och flickor läste sig fram för prästen var för sig. Konfirmationen var för oss inträdesprovet till ungdomens nöjen. När vi första gången hade begått Herrens nattvard fick vi komma ut och roa oss. Vi fick gå på danstillställningar.

Katrin var så försigkommen, att hon hade lärt sig dansa redan när hon gick i skolan, och hon smög sig ut på dans långt innan hon konfirmerades. Hon gjorde det utan föräldrarnas lov, och det in sades att de var bekymrade för sin olydiga dotter. De försökte låsa in henne om lördagskvällarna, men hon hoppade ut genom fönstret. De kunde inte hålla henne ifrån dansen. Katrins föräldrar var mycket gudfruktiga, och de trodde att hon var besatt av en ond ande – dansens ande.

På sommaren samlades ungdomen om lördagskvällarna vid dansbanan i Bokhultet, en vacker dunge av stora bokar som låg en fjärdingsväg från vår gård. Jag visste att Katrin var med, därför gick jag till dansbanan, utan mina föräldrars lov. Jag kunde inte ta ett danssteg, jag stod bland småpojkarna och tittade på. Och varje gång det spelades ett nytt stycke fick jag se Katrin uppe på banans bräder. Varenda dans blev hon uppbjuden. Hon dansade med pojkar som var mycket äldre än jag, de kunde vara tjugo år gamla, ja, till och med ännu äldre. De höll Katrin i sin famn, de grep henne om livet, fast, kraftigt, med en självklar säkerhet. Och hon följde med dem i dansen, villig, glad och leende. Hon hade deras händer kring sin midja och lät sig eftergivet omslutas av deras armar. Och hon log mot varje pojke, mot varje pojke strålade hennes ögon.

Jag fick åse hur min älskade gick ur den ena pojkfamnen i den andra. Knappt hade en kavaljers händer släppt hennes midja förrän en annans grep om den. Om hon nu bara helt oberörd hade funnit sig i det – – – men hon tyckte om det! Ja, hon var förtjust, hon njöt stort av det. Hon ville känna pojkarnas händer om sitt liv. Ögonen lyste, munnen log, kinderna blommade. Hon sprudlade av liv i dansen: Hennes fötter svävade över banans bräder, höfterna rörde sig mjukt som vattnets böljor, kroppen svängde som om den burits upp av vingar: Som en fågel flög hon runt dans efter dans, alltid uppbjuden, alltid omfamnad av pojkars händer.

Mellan danserna gick jag undan, så att hon inte skulle se mig. Men så snart musiken spelade upp var jag tillbaka. Hur kunde jag stå där? Hur härdade jag ut med att se min älskade hanteras på detta sätt av andra pojkar? Varför gick jag inte min väg? Katrin var ju lika ouppnåelig för mig som om hon hade dansat på någon av himmelens stjärnor.

När jag gick hem efter en kvälls plåga vid dansbanan önskade jag mig döden. Jag led – – – och jag led av en sorg som inte gick över. Andra sorger gick över, men för denna fanns det ingen tröst. Den kunde inte få något slut förrän mitt liv tog slut.

Men jag hade inte kunnat bära min kärleks plåga ensam i längden: Jag hade till slut anförtrott mig åt den enda människa, som jag litade på, som kunde gömma min hemlighet lika säkert som jag själv.

Vi satt på bänken under den stora kastanjen en ljum sommarkväll, Sigfrid och jag. Slåttern hade börjat, med min lie hade jag följt far på klövern hela den långa, heta dagen. Min bror hade bara dragit slipstenen åt oss, sittande på marken. Det var ett par veckor före hans död.

Jag anförtrodde min hemlighet åt Sigfrid, lät honom veta vad som hänt mig i skolan i år, berättade om min kärlek till Katrin, om den stora pina som den vållade mig. Jag lät honom veta hur jag kände det, när jag såg henne i famnen på andra pojkar på dansbanan.

Andra vuxna människor skulle ha skrattat åt fjortonåringen, men jag visste att Sigfrid skulle känna med mig.

Han hörde på, tyst och allvarsamt. Han begrep. Han sa:

– Varför har du int sagt nåenting te flickan själv?

– Jag är rädd att hon ska göra narr av mej.

– Du törs int säja nået?

– Nää. Allri.

– Då ä dä väl ohjälpligt.

– Jag ä rädd att hon ska tala om alltihop för annra flickor och pojkar. Då blir dä utspritt. Jag blir utskämd.

– Dä kan tänkas. Hon ä int att lita på, kanhända.

Sigfrid förstod mig: Det fanns någonting, som jag inte skulle kunna uthärda.

Han sa:

– Kan du int lita på flickan, så ä dä väl inget att göra.

– Men jag ville tala om’at för dej. Dä känns gott efteråt.

Jag var glad att jag hade förtrott mig åt honom.

Sigfrid flyttade sig närmare mig på bänken:

– Nu ska jag också tala om nåenting för dej. Dä här har ingen annan fått höra.

Han gjorde ett litet uppehåll, så fortsatte han: Han älskade också en flicka. Han hade älskat henne i flera år. Han ville inte säga vem hon var, och hennes namn behövde ju inte nämnas. Jag kände henne inte förresten, hon bodde nära en mil härifrån. Och det gjorde ju detsamma, om jag visste vem hon var eller inte. Han hade råkat henne flera gånger, innan han for till Volontärskolan, och de hade skrivit till varandra, medan han var borta. Och hon hade nog förstått vad han kände för henne, även om han inte hade skrivit det rentut.

Men det hade inte hänt mer emellan dem än emellan Katrin och mig.

Jag blev överraskad. Jag hade trott att Sigfrid inte brydde sig om flickor. Mina systrar brukade skämta med honom om hans blyghet för dem.

– Vet du om flickan ä fäst ve dej? undrade jag.

– Jag tror att hon har brytt sej om mej. Nu vet jag int längre.

– Träffas ni int mer, hon och du?

– Int sen jag kom tebaka. Sen dess har vi int råkats nåen gång.

– Varföre dä?

Sigfrid drog en djup suck. Han såg bort och satt ett slag som om han hade lyssnat till ljud bortifrån syrenbuskarna:

– Nää. Vi råkas int mer.

– Men varföre? Ä hon gift – hon som…?

– Nää.

– Har hon fått nåen annan fästman?

– Int som jag vet om.

– Men då kan dä int va för sent?

– Dä ä dä i alla fall.

– Måste dä va så?

– Jaa. Men nu ska vi int tala om’at mer.

Närmare besked gav han inte.

Sigfrid tystnade, han ryckte till sig ett blad från den stora gårdskastanjen, som sträckte sina lummiga grenar över våra huvuden. Klöveråkern invid byggningen låg nyslagen och höet spred sin lukt av torkande blommor till våra näsor. Far och mor hade lagt sig, slåtterfolket vilade. Våra liar hängde i plommonträdet över slipbänken, höräfsorna var uppställda mot husväggen, mäns och kvinnors redskap vilade.

Det var på aftonen av veckans sista söckendag, den sjätte av de dagar, då människan skulle arbeta. I morgon var det veckans sjunde dag, då skulle hon inte arbeta. En pojke i granngården spelade på sitt dragspel den vals, som pojkarna visslade och flickorna sjöng den sommaren. Jag lyddes till den och såg Katrin dansa bort ifrån mig, allt längre bort: Flickan som rörde vid mig och sedan sprang – – – henne som jag inte grep efter när jag kunde ha gjort det.

Men kanske skulle hon ha sprungit ifrån mig ändå.

Sigfrid hade suttit bortvänd från mig en stund, som i angelägna tankar. Nu kom han tillbaka. Han sa:

– Jag unnrar hur dä ä. Hur dä kan va?

– Vilket? Va menar du?

– Om dä här: Att va hos en flicka?

– Du menar…?

– Att va hos henne riktigt. Jag unnrar?

Hans röst var låg, och jag lyssnade spänt, för att inte gå miste om en stavelse. Om detta hade vi aldrig förr talat med varandra, min bror och jag.

– En pojk och en flicka. När di ä hos varann som närmast. Hur kan dä va?

– Jag begriper va du menar. Ivrig var min försäkran.

– Hur kan dä kännas?

– Jag vet int.

– Nää. Du kan int heller veta. Men jag har unnrat.

Hur mycket hade jag inte själv undrat!

– Va tror du om’at?

Vad skulle jag svara på det? Vad skulle jag tro? Vad visste jag? Vad skulle jag säga?

Jag teg.

– Jag försöker ju tänka mej. Men när en int…

Sigfrid avbröt sig, förläget. Han letade efter ord, som han inte hittade.

Nittonåringen visste lika litet som fjortonåringen. Han hade aldrig smekt en flickas kropp, aldrig rört vid hennes mun med sin. Han undrade över ett närmande – – – han hade inte ens varit med om början på det. Han var ännu kvar i sin fråga: Hur kunde det vara?

Han sa:

– Jag försöker ju föreställa mej. Men jag skulle gärna vilja veta…

Slåtterdagens kväll mörknade över vår gård. Från åkern bredvid oss, där jag hade gått fram med min lie under dagen, kom en mäktig doft av torkande klöverhö. Dagen hade varit sträng och hettan svår, men kvällen var sval.

Två ynglingar satt på en bänk under ett träd utanför en bondstuga en kväll i juli månad 1912: Jag hade mitt sista förtroliga samtal med Sigfrid och han ville veta.