Det är september 1962, det är mitt i semestertiden, människoanhopningen på stranden i Laguna är som störst. Stilla havet breder ut sig som kraftförnyare åt ett myller av trötta människor. Men det har redan svalnat något i luften, och dimman som väller in från havet om morgnarna tjocknar alltmer. Somliga dagar stannar den kvar ett stycke in på förmiddagen. Här i Laguna känns den inte råkall och blöt som längre norrut på västkusten; under de år då jag bodde i San Francisco fick jag ont i halsen vår och höst av havsdimman och fuktigheten i luften.

I morgontidningen läste jag nyss om en jordstöt i Bakersfield som ägde rum i går kväll. Ingen människa blev skadad, men en hel del materiell förödelse anställdes. Jag låg i natt och tänkte på den tunna och sköra jordskorpa, som är våra fötters fäste, våra dagars trygghet.

Med morgonposten i dag fick jag ett brev från Andrew, min yngre son. Han har fått sitt namn efter sin morfar, Andrew J. Johnson, en gång i tiden min svärfar. På hans realestate-office satt jag i många år som affärernas fånge.

Andrews brev är kort och konventionellt. Han och hans familj mår fint. Hans affär går bra; han har mycket att göra. Det har han skrivit i varje brev, han har ingenting nytt att omtala. Jag hade frågat efter hans mor, som jag aldrig hör något ifrån. Andrew svarar bara: Mamma i Gladstone mår också fint. Mer får jag inte veta om Esther – ingen hälsning från min första hustru genom vår son.

Andrew är bosatt i Chicago, där han driver en manufakturaffär vid Clark Street. Han är framgångsrik i sin bransch. Han har alltid mycket att göra: Hans mål i livet är affärsmannens. En affärsman är alltid tvungen att öka sin omsättning. Annars blir han mördad av sina konkurrenter.

Min yngre son har ärvt sin morfars affärsbegåvning. Han betraktar mig överlägset därför att jag är en dålig affärsman. Men min äldre son – han är döpt till Albert efter mig – känner närmast förakt för mig därför att han betraktar mig som en alltför god affärsman. Så olika skapade är mina båda söner. Deras skilda syn på sin far säger mycket om dem.

Själv har jag nu slutfört avvecklingen av mitt sista företag, apelsinodlingen. Jag har skickat det sista firmabrevet, skrivit under det sista papperet, gjort upp det sista avtalet. Jag har haft det sista affärssamtalet, drivit in min sista fordran och betalt min sista skuld. Papper, siffror, kontrakt, bankstatements, checker, räkningar – – – papper, papper, papper har fyllt mitt liv. Det livet är nu över.

Hur har jag inte de sista åren sett fram emot den här dagen. Jag lät affärsbekymren ta nattsömnen ifrån mig: Det snöade på min apelsinskörd, jag kunde inte få lastbilar för mina transporter när jag behövde, jag fick inte ihop veckolönen åt mina plockare. När jag köpte området i San Fernando föreställde jag mig inte fruktodlarens liv i apelsinträdets land på detta sätt.

Fyra år räckte mitt livs sista affärsföretag.

De tillgångar som återstår mig efter avvecklingen är mycket mindre än jag hade beräknat. Hur länge kommer de att räcka till mitt uppehälle?

Jag sitter och gör en kalkyl: Kroppen skall ha sin dagliga näring och sin bädd om natten. Vad kostar det att hålla den utanför hunger och köld? Priset på mitt lilla rum på Eden – hotellets billigaste – med frukost är för en långtidsgäst som jag 7 dollars om dagen, 210 i månaden. Två andra dagliga måltider: På de billigaste matställena i Laguna får jag lunch och middag för tillsammans 4 dollars, vilket för en månad blir 120 – rum och mat tillsammans 330 dollars i månaden. Övriga nödtvungna utgifter: Böcker, tvätt, underhåll av kläder, halvsulning av skor, hårklippning, rakcream och annat för personlig vård, tidningar i mrs. Boles drugstore, bussresor (jag far någon gång in till Los Angeles) och oförutsedda utgifter – vad kan det gå till? Kontorskostnader har jag inga längre, när mina affärer har upphört; det är bara frimärken, men jag skriver få brev numera, bara till mina båda söner och till Annie, min andra frånskilda hustru. Men för övriga utgifter får jag nog beräkna minst 3 dollars om dagen eller ungefär 100 dollars i månaden. Ungefär 430 dollars i månaden behöver jag om jag skall kunna bo kvar på Eden.

Endast en kort tid kan jag stanna kvar i mitt hotellhem emellan staden och havet.

I dag var jag hos Cabrillo på Mexican Food och åt lunch. Jag har upptäckt att den grillade fårkotletten på hans matsedel är 25 cents billigare än på andra mindre matserveringar i Laguna. Och han roar mig, denne gode bluffmakare Cabrillo, som gör reklam för sin restaurang genom att utge sig som ättling till Kaliforniens Kolumbus. Han får lögnen om sin börd att blomma för gästerna.

I dag bad jag honom öka mina kunskaper i Kaliforniens historia. Namnet California fanns ju på tryck redan i spanjoren Ordonez de Monde Montalvos roman Las Sangas de Esplandian. I den boken berättas det om de äventyr som upplevdes av sonen till den Amadis, som blev förebilden till Don Quijote. I romanen beskrives California som en överjordiskt underbar ö, belägen till höger om Indien, alldeles vid gränsen till Paradiset. Ön var en Edens lustgård. Innevånarna hade tama björnar och lejon som husdjur och riddjur, och alla deras vapen var gjorda av guld. De kände ingen annan metall än guld. Namnet guldstaten kom kanske inte från guldrushen för hundra år sedan? Kunde det vara tre hundra år äldre?

Cabrillo svarade mig undervisande, han talade som läraren till en skolgosse: Så här förhöll det sig: Under den spanska kronan var Kalifornien ett välsignat land, närapå en Edens lustgård. Och under första hälften av 1800-talet, då landet hörde till Mexico, kunde det säkert förliknas vid det jordiska paradiset. Men så kom amerikanerna och rövade det från Mexico, och nu när hundra år förgått av amerikanskt herravälde hade guldstaten förvandlats så att den mest liknade helvetet.

Jag godtog inte denna historieskrivning. Jag trodde inte att Kalifornien under någon tid hade varit ett paradis, inte ens under den okända, historielösa tiden före Amerikas upptäckt. Det oskuldsfulla naturtillståndet hos urinnevånarna, indianerna, var inte något lyckotillstånd, sett ur vår synpunkt. Det skulle inte locka oss att leva de gamla indianstammarnas liv. Deras föda till exempel bestod huvudsakligen av osmakliga djur, som de förtärde i rått tillstånd: Skunk, råttor, insekter, ödlor, ormar och andra reptiler. Gräshoppor och skalbaggar var stora läckerheter för dem.

– Vad skulle ni säga om att äta insekter och ormar i rått tillstånd, mister Cabrillo?

Mexikanen visade sina blänkande tandrader: Indianernas kosthåll var visserligen primitivt, men spanjorerna införde civiliserade matvanor här i landet. Det var folk av hans egen stam som kom med kulturen till Kalifornien.

– Ni har förstås aldrig hört talas om Fader Serra, som planterade Korset här på kusten?

Jag förklarade: Självklart kände jag till Fader Serra, Nya Världens Franciskus av Assisi. När han kom till Kalifornien var han så sjuk, att han inte kunde gå i land på egna ben. Mannen som kom hit med Korset blev buren i land på en bår. Men han grundade nitton kloster här. Han var säkert en mycket duktig karl inom sitt fack.

– Fader Serra är en av världshistoriens största män, menade Cabrillo. Han började kristna indianerna och räddade otaliga själar från evig fördömelse. Vem kan göra en större gärning?

Värden på Mexican Food är en rättrogen katolik, som regelbundet går i mässan.

– Fader Serra försökte också göra slut på den fruktansvärda polygamin hos indianerna. Det känner ni naturligtvis till, mister Cabrillo?

– Naturligtvis! Skulle inte jag göra det?

Men den här gången lät han osäker, och jag fortsatte: Vad ansåg han om urinnevånarnas sexuella sedvänjor? Indianernas kvinnor behandlades som kreatur, de köptes och såldes som andra handelsvaror. Så snart en man tröttnat på sin hustru gjorde han sig av med henne och köpte sig en ny. Och antalet hustrur begränsades endast av mannens tillgångar. Rika gamla män köpte de unga vackra kvinnorna och hade monopol på dem, medan unga fattiga män inte hade råd att hålla sig med en enda hustru.

Det gnistrade till i ungkarlen Cabrillos mörka ögon. Han lär själv vara en stor kvinnoförbrukare; det har hörts en del rykten om hans närmanden till den kvinnliga personalen på Mexican Food.

Han stryker sakta med handen över sitt tjocka, välskötta hår: Polygamien är en mänsklig företeelse, som alltid har intresserat honom, i princip så att säga. För vitala, kraftfulla män utgör den en radikal lösning på problemet, när deras sexuella behov inte kan tillfredsställas av en enda kvinna. I många fall är den kanske till och med den enda möjliga lösningen.

Av hans tonfall fick jag det intrycket, att han hade djupgående erfarenheter av något fall, där polygamien utgjorde den möjliga lösningen.

– Jag talar förstås endast om verkligt kraftfulla män, lade han till.

– Men här var det ju de kraftlösa gubbarna, som köpte sig de många kvinnorna?

Tandblänket kom igen, leendet blev bredare:

– Javisst. Och ändå påstår ni, mister Carlson, att det aldrig har rått något lyckotillstånd här i staten?

Juan Rodriquez Cabrillo hade alldeles rätt: För äldre manliga urinnevånare bör Kalifornien en gång ha tett sig som Paradiset.

Det dagliga livet i Laguna Beach präglas starkt av havet. Innevånarna bär med sig dess brus i sina öron. För dem har ordet Oceanen en mycket stor begynnelsebokstav. När de säger the Ocean så vet man att de inte kan mena Atlanten eller Indiska havet. För folket i Laguna finns det inget annat hav än deras eget, som häver sig invid deras husknutar. Och de har tagit dess namn och givit det åt sina gator, byggnader, planteringar: Ocean Avenue, Ocean House, Ocean Park.

I dag var jag uppe tidigt och företog min vandring på stranden medan ebben ännu varade. Under min återväg över dynerna började den byta om till flod. När jag närmade mig hotellet mötte jag en man som kom gående ensam. Han höll sig nära den sandmur som vågorna byggt. Det var en lång gestalt med yvigt hår och stort skägg, och han var klädd i en vid, mantelliknande rock, blågrön som havet. Han gick barfota i sanden, flikarna på hans mantel flaxade som fågelvingar kring de nakna, magra benen.

På sin vaktpost vid gatukorsningen Cleo-San Pedro är Jesus-Jensen en sällsam, avvikande figur. Men i gryningen härute på den folktomma stranden med havsvidden, klipporna och de mörka cypresserna som bakgrund hör han ihop med omgivningen: Här liknar han kristendomens upphovsman, vandrande längs stranden av sjön Genesaret.

Vi var två tidiga morgonvandrare. Vi stannade under en jättecypress med grova, krokiga, lågt nerhängande grenar och samtalade.

Havet hade börjat återvända och kom oss allt närmare. Med ett stilla sus välvde dyningarna mot stranden. Oceanen andades med lugna andetag efter natten, som i dröjande sömn.

Jesus-Jensen sa: Han hade aldrig sett mig på gatan i bil. Hade jag inte någon bil? Nej, sa jag, jag hade just sålt min sista vagn och ämnade inte köpa någon ny.

– Klokt! Jag säger varje dag åt bilisterna: Stop driving! Skrota ner vagnarna! Stoppa dödsmaskinen!

– Dödsmaskinen…?

– Ja. Jag vill rädda människorna! Jag vill rädda fyrtio tusen människor som annars kommer att dödas nästa år!

Och Jesus-Jensen grep tag i kragen på min kavaj, fast, hårt, som om han därmed ville hjälpa mig att förstå:

Statistiken för de sista tio åren utvisade, att över fyrtio tusen människor i genomsnitt förlorade sina liv vid bilolyckor inom Förenta Staterna varje år. Bilmotorn tog livet av mer än hundra personer om dagen. Mer än hundra sargade, krossade, sönderslitna, blodiga människokroppar blev liggande på våra vägar varje dag som gick. Varje timme slaktade bilen fyra människor. Varje kvart slukade Dödsmaskinen en levande varelse. Att tänka sig det: Varje kvart – nu i denna timme, denna dag – och så i morgon, i övermorgon, hela veckan, nästa vecka, nästa månad, hela året ut – och så nästa år – och året därpå: Fyrtio tusen liv som mat åt Dödsmaskinen! Människorna i en medelstor amerikansk stad mördade under ett år!

För Jesus-Jensen var landets bilvägar ett slagfält, betäckt med döda. Kropparna skaffades undan, men det kom nya i stället. Dessa hundra människolik skulle ligga där varje dag. De hörde till biltrafiken.

Talarens hårtestar fladdrade för vindfläktarna från Stilla havet, han vände sig utåt vattnet och höjde rösten:

– Vad väljer en människa, livet eller bilmotorn? Vilket är mest värt? Vilket vill hon helst umbära? Kan alla bilar i världen ersätta en enda levande människa? Kan hela världens bilbestånd ge hustrun den dödade maken tillbaka? Kan det ge föräldrarna det dödade barnet tillbaka? Vad väljer du själv: Att dö – eller att leva i en värld utan bilar? Svara mej: Vilket vill du: Offra dej själv eller bilen?

Vinden tar med sig den talandes ord. Havet nalkas oss och tar stranden tillbaka, floden kommer allt närmare våra fötter, där vi står under cypressen. Där jag nyss har gått fram sköljer vågsvallet bort mina fotspår, fyller igen hålorna i sanden, jämnar till och utslätar stranden. Strax skall intet öga se märkena efter de steg, som jag tog alldeles nyss.

Svara mig! Jag svarar Jesus-Jensen, att jag mycket väl kan tänka mig att leva mitt liv i en värld utan bilar. Jag har inget färdmål, som jag måste uppnå med ett visst antal kilometer i timmen. Men jag förklarade:

– Femtio millioner personer kör bil i Förenta Staterna. Inte någon enda av dem räknar på allvar med att bli ett av de fyrtio tusen blodiga lik som vart år blir liggande på vägarna. Därför fortsätter de att köra sina bilar. Alldeles som soldater som kallas ut i krig: Var och en av dem tror innerst inne, att han skall överleva. Därför blir krigen möjliga.

Dansken hör inte på mig, han blir ivrigare: Nu har han utarbetat ett stort projekt, som han skall lägga fram inför offentligheten, i press, radio och television: Man skall tillvarata kropparna av de bildödade och samla dem på ett ställe inne i den kaliforniska öknen. Death Valley vore en passande plats.

Jesus-Jensen skall föreslå att man lägger de fyrtio tusen offren för Dödsmaskinen-Bilmotorn i öknen i en enda stor hög, att man staplar dem ovanpå varandra. Det skulle timras en byggnad av kroppar, uppföras en pyramid av lik, som sedan skulle växa med fyrtio tusen nya döda varje år. Den komme snart att sträcka sig hundratals meter i höjden; den skulle bli högre än någon av Egyptens pyramider. Och den skulle sedan förevisas för alla bilägare i Förenta Staterna: De måste komma och bese den byggnaden, de mångtusende dödas stapel i öknen. De skulle åläggas att göra det, alla måste besöka de bilmördades dal i Kalifornien. Och när de beskådat Dödsmaskinens verk och hade sett likpyramiden som sträcker sig uppåt himlen, så skulle de återvända hem för att skicka sina vagnar till bilarnas kyrkogård.

Min skandinaviske landsman frågar efter min mening om projektet: Skulle det inte göra verkan?

– Det skulle säkert göra verkan, svarar jag. Om det kunde genomföras.

Jesus-Jensen borrar sin blick i min:

– Ni tror inte att det kan genomföras?

– Uppriktigt sagt: Nej!

– Ni ska få se! Jag kommer att lyckas! Jag har satt in mitt liv på företaget! Mitt livs stora uppgift är denna: Stop driving!

Stilla havet närmar sig oss, vattensuset ökar med flodens ankomst och stiger till ett brus ur djupet. Från Cleo Street hörs enstaka ljud, motorskrän, bilbuller. Det är snart morgon, trafiken i Laguna Beach börjar komma i gång, inom kort skall stadens stämma överrösta Oceanen.

Jesus-Jensen säger: Vi har stått här i en kvart nu. Under den tiden har en människa matats in i Dödsmaskinen. Kanske en ung människa, en adertonåring som just börjat livet.

Jag säger Jesus-Jensen att hans idé om byggandet av en likpyramid av bilmördade i den kaliforniska öknen torde vara omöjlig att förverkliga i vårt nuvarande samhälle.

Har jag sårat honom med min misstro till hans stora projekt?

Men han säger bara:

– Ni känner öknamnet som jag har fått i Laguna?

Jag nickar. Hans skägg klyvs i två delar och blottar en mungrop med breda, kraftiga tänder i överkäken:

– Jesus-Jensen! Yes! And I know, of course, that in Laguna Beach I look a freak!

Därpå räcker han mig sin hand, trycker kraftigt min egen, säger god morgon och fortsätter sin väg på stranden med långa, raska steg. Hans bara fötter sjunker ner i sanden, rocken flaxar kring de nakna, magra smalbenen som en vingskjuten fågel. Men efter honom kommer strax havet och sköljer bort märkena från hans steg.

Jag har mött stadens dåre: Han påstår att all världens bilar är av lägre värde än en enda människas liv.

Jag har mött den ofarligaste innevånaren i Laguna Beach, en vis man.

En dag i sänder går, en dag har åter gått. Jag sträcker ut mig i min säng och väntar på sömnen.

… än en enda människas liv… Kanske en adertonårig eller en nittonårig. Denna enda gång på jorden!

Det tunga havsbruset återvänder till mina öronsnäckor. Där blandar det sig med ett lättare och ljusare ljud: Sorlet från ett strömmande vatten, en bäckfåra. Sakta drar jag andan och lyssnar: Hör jag rätt? Kan jag höra denna ström här från andra sidan jorden? Min hörsel är något nedsatt numera men den förnyas och skärps om natten. Jag hör nya, egna ljud.

Ljudet från två vatten förenar sig i natt i mina öron. Det ena dånar utanför min vägg, det andra sorlar tusen mil borta.

Jag hittar åter stället, mötestället, rastestället. Vår stekeld har slocknat, men jag samlar ihop ris och torra grenar och lägger på och tänder den igen. Den flammar upp och brinner som förr, och jag lägger mig raklång på rygg på mossmarken, som förr.

Du har varit länge borta.

Jag svarar honom: Jag har varit borta endast en kort stund. Nu är jag tillbaka.