Hösten 1912 fortsatte jag att utfråga mor om Sigfrids sjukdom, men hon sa bara att hon hade talat om allt vad far och hon visste. Men jag undrade varför de inte hade skickat efter någon doktor till min bror, när han var så illa sjuk?

– Dä tjänte inget te att söka nåen mer än regementsdoktorn, sa han. För han va obotli.

Men på fredagskvällen, när Sigfrid gick och lade sig tidigare än vi andra och inte vaknade morgonen efter – då skulle de ha skickat efter en doktor, menade jag.

– Vi visste ju att dä int fanns nåen hjälp, sa mor. Å när han miste sansen begrep vi att han snart skulle tryta.

Vid den tiden hade det ännu aldrig varit någon läkare i mitt föräldrahem. Och jag fick bara det beskedet, att ingen doktor hade kunnat hjälpa Sigfrid. Men jag fick nu veta att morbror Johannes hade varit hos oss natten till söndagen medan jag sov: De hade sökt honom i stället för en doktor.

Mor blev tung i rösten när hon tillade:

– Men efteråt har jag ångrat att vi int skeckade efter prästen.

– Kunde prästen ha botat honom?

– Du begriper: Jag grunnar så möcke över nået: Om Sigfre kom väl härifrå?

Så kom det fram: Det slapp ur henne liksom mot hennes vilja:

– Jag kan int släppa’at… Om han kom väl härifrå, tro?

Sigfrid hade gått bort, men mor oroade sig fortfarande för honom. Hon var rädd att han hade dött osalig, att han kommit till helvetet.

Jag blev djupt förorättad för hans skull: Vad hade Sigfrid gjort för ont i livet, så att han skulle straffas i evig eld?

Mor sa: För mina bröder som dött i späda år hade hon aldrig oroat sig. De var hos Gud. För de hade inte hunnit synda medan de levde. Men Sigfrid var vuxen när han gick bort. Han var nitton år. Han hade hunnit med att synda. Han behövde förlåtelse för sina synder. Men nu visste hon inte: Fick han förlåtelsen innan han dog?

Jag kunde inte tro att han hade gjort något illa, som måste förlåtas.

Och jag tyckte att mor nu själv syndade emot Sigfrid. Hon gjorde honom stor orätt när hon talade på det här sättet.

Jag ville att hon skulle sluta med att bekymra sig för min bror. Men vad kunde jag göra åt det? Vad skulle jag säga? Sigfrid själv hade inte trott på helvetet längre; han tröstade mig när andra människor ville skrämma mig med det. För han trodde inte på någon Fader Vår i himmelen som lönade de snälla och straffade de elaka. Men om jag sagt henne det skulle jag alldeles ha förskräckt henne. Då hade hon blivit säker på att han var bland de fördömda i helvetet.

Jag kunde inte trösta min mor på sådant sätt, att jag oroade henne ännu mer.

– Sigfre va snäll å lydi som barn, sa mor. Han lydde oss för dä allra mesta.

Då påminde jag min mor om löftet i katekesens fjärde bud: Den som hedrade och vördade och lydde sina föräldrar skulle få länge leva på jorden. Sigfrid hade hållit fjärde budet. Men han fick inte leva länge. Han hade varit lydig, men fick leva bara i nitton år. Gud hade brutit budets löfte till honom.

Mor blev strängt förebrående:

– Du ska int lägga dej i Guds rådslag, pojk!

Men hon ångrade att de inte hade skickat efter prästen till Sigfrids dödsbädd. Det skulle de ha gjort på fredagskvällen, innan han förlorade sin sans. Prästen kunde ha gett honom nattvarden och talat med honom om Jesus, medlaren mellan Gud och alla syndare. När han inte vaknade på lördagsmorgonen var det redan för sent. Då visste han inte om sig längre. Prästen skulle väl bara ha läst något vid hans säng. Men på fredagskvällen…

Nu hade de haft så mycket gärningar de där dagarna. De höll på att bärga det sista höet, medan torkvädret varade. De hade tänkt för mycket på det jordiska. Efteråt hade far och hon förebrått sig för att Sigfrid inte fick nattvarden. Det var en försummelse som Gud kunde ställa dem till ansvar för.

– En gång frågte jag Sigfre, om han tänkte nået för sej, sa mor. Tänkte på dä sista.

– Frågte mor om han va beredd att dö?

– Dä gjorde jag. Vi satt i soffan i köket och talades ve. Då frågte jag honom. Han bara glodde på mej, glodde stort. Men han sa ingenting. Han svarade mej inget. Han steg opp och gick ut. Jag feck allri nået besked.

Jag trodde mig förstå varför han hade stigit upp och gått sin väg.

– Så jag feck allri veta, om han tänkte nået för sej. Men en försöker tänka dä bästa. En får lita på Guds nåd å barmhärtighet.

Mor undrade vad som hade skett med Sigfrid efteråt, sedan han gick bort ifrån oss. Jag ville veta vad som hade hänt honom innan, medan han ännu levde – under de fyra månader han hade varit hemifrån.

Jag tog fram breven, som han skrivit till mig från Volontärskolan och som jag ännu har kvar och läste igenom dem på nytt. Varje brev var på ett ark eller mer. Men bara i några korta meningar berättade han om det dagliga livet i militärtjänsten: ”I går hade vi en lång fältmarsch, och vi var uppe på ett högt berg, där vi kunde se oss omkring öfver fyra mil åt hvart håll… Det var lustigt… I dag har vi haft Kyrkparad, och det var en ny präst som predikade… Öfversten är kommen hit också i dag, så flaggorna är oppe allmänt och musiken spelar. Den spelar rätt ofta… Vi volontärer på Skolan skall snart förflyttas och förläggas på våra respektive stamkompanier… Jag har råkat flera känningar hemifrån bland de nyinryckta beväringarna… Det är trefligt att träffa känningar… Det börjar bli bättre med maten… Jag har hälsan och mår bra…”

Varje brev var undertecknat: ”Din uniformerade och numrerade broder Sigfrid.”

Jag ville veta hur han fick sin kropp fördärvad vid Regementet. Någon eller något måste vara skuld till det. Men i sina brev nämnde han aldrig ett ord om något ont som han varit utsatt för i tjänsten. Han skrev bara att han hade hälsan och mådde bra. Och i varje brev var han angelägen om att spörja nytt från hemmet och hembygden. Han vistades borta, och vi ville veta hur han hade det, men han skrev mest om oss som var hemma.

Men kanske hade han lämnat efter sig någonting, som kunde ge bättre besked än breven? Jag kom att tänka på hans koffert: Vad fanns det i den?

När Sigfrid skulle fara till Volontärskolan hade bysnickaren gjort en liten gulmålad träkoffert åt honom. I den hade han förvarat sina tillhörigheter. Han hade haft kofferten med sig hem, och nu var den undanställd på vinden. Där hade ingen brytt sig om den efter hans bortgång.

Jag hade inte varit på vinden sedan Sigfrid låg där uppe på sofflocket. Nu gick jag dit för att titta i hans koffert. Den stod olåst, jag öppnade locket och började leta. Jag hittade böcker och papper, brev, skriv- och räknehäften från Volontärskolan. Och det dröjde inte länge förrän jag fick tag i en bok, där jag gjorde upptäckter om min bror.

Det var en liten bok med blåa pärmar och gul skinnrygg, Sigfrids lärobok från Regementet: Undervisning för Infanteristen. Han hade visat den för mig en gång och sagt att det var den viktigaste bok, som han haft i tjänsten: Det var Soldatens Bibel. Beväringarna som tvingades att exercera hade döpt den till Kanin-Bibeln: Den passade för de dumma, värvade volontärerna, som gav sig in i det militära frivilligt och som därför kallades bondkaniner. Jag blev förargad: Kalla Sigfrid, bästa läshuvudet i skolan, dum som en bondkanin!

Jag lade på locket till kofferten och satte mig på vinden och läste i den blågula boken. På insidan av pärmen till Undervisning för Infanteristen hade Sigfrid skrivit in sitt namn och nummer.

I skolan hade han haft Med beröm godkänd i välskrivning; hans handstil med de stora, kraftigt rundade bokstäverna kände jag så väl igen:

Denna bok tillhör

Volontären N:r 112 på 8:e Kompaniet af Kongl.

Kalmar Regemente

Axel Sigfrid Karlsson.

Men under sitt namn och volontärnummer hade han skrivit någonting. Han hade lagt till en rad, och det hade han gjort efteråt, för den raden var skriven med annat bläck, med svartare bläck:

Dåren som förskref sig åt Djefvulen.

Så fick jag veta vad min bror hade gjort den söndagen i fjol, då han tveksamt satte sitt namn under värvningskontraktet. Han hade själv skrivit och talat om det, han hade skrivit ner det med egen hand i Soldatens Bibel. Det stod att läsa här i stora, klara tydliga bokstäver med hans handstil på insidan av pärmen till Undervisning för Infanteristen.

Denna lilla blågula bok hade varit herre över min brors liv. Han hade sagt: Det här var min viktigaste bok på Volontärskolan. Min Bibel.

På nästa blad kunde jag läsa: Kongl. Maj:t har funnit godt i nåder fastställa denna förnyade Undervisning för Infanteristen på Stockholms Slott den 2 maj 1900. Och statsrådet och chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet hade satt sitt namn därunder, i läroboken som Kongl. Maj:t funnit för gott att i nåder fastställa, att efterlevas av volontären nummer 112 Karlsson.

Jag gick igenom Soldatens Bibel från pärm till pärm och vände bladen med ivriga fingrar. Jag läste inte den tryckta texten, den bläddrade jag förbi, men jag letade efter handskrivna ställen med min brors stil. Han hade antecknat på många sidor. Han hade skrivit i kanten på sidorna, bredvid de tryckta styckena eller i tomrum emellan dem: Det var min döde bror, som talade till mig här. Och han talade om sig själv. Här hittade jag vad jag hade sökt: Volontären Sigfrid Karlsson på åttonde kompaniet av Kongl. Kalmar Regemente.

Här kom han emot mig i sin egen skrift. Jag behövde inte bläddra längre än till bokens kapitel om Infanteristens vapen:

Knifbajonetten fästes på geväret för att göra det användbart som stötvapen. Dess delar äro klingan och fästet.

Där bredvid var tre meningar skrivna:

”Bajonetten liknar stickkniven som Slaktar-Jonas därhemma stöter in i halsen på kreaturen. Men Jonas bedöfvar kräken först, jag lär mig sticka kniven i människor utan att bedöfva dem.

Jag kunde hellre ha stannat hemma och gått i lära hos Slaktar-Jonas.”

Och på många ställen i Soldatens Bibel skrev Sigfrid om de dödsverktyg som han varje dag hanterade. Här gav han klart besked om sitt liv i tjänsten: ”Efter Kanin-Bibelns bud skall min oaflåtliga sträfvan vara att väl bereda mig till krigets värf – jag ska lära mig att bereda andra människors fördärf.”

Det var två ord som återkom, två ord, som var skrivna på olika sätt, med små bokstäver och stora bokstäver, med och utan bindestreck, med mellanrum och utan: Tre år. TRE ÅR. T-r-e å-r. T R E Å R. I slutet av boken förvandlades åren till dagar, med en avräkning: ”1095 för volontären Karlsson. 63 dagar har gått, 1032 igen. Bara!”

När jag hade gått igenom Undervisning för Infanteristen från pärm till pärm kände jag Sigfrids liv i militärtjänsten.

På bokens allra sista sida var ingenting tryckt, men någonting var skrivet. En kort anteckning var gjord:

”15 maj. Ska fara hem i dag. Men hvarför ska jag tvunget dö, jag som så gärna vill lefva?”

Boken med de blå pärmarna och den gula ryggen blev ett bud till mig från den som inte mer fanns. Jag tog den väl till vara och har den ännu kvar. Undervisning för Infanteristen är det dyrbaraste minne jag äger av Sigfrid.

Hans fråga på sista sidan har följt mig genom länderna och flyttningarna under femtio år.

Jag kände att min bror hade gjort sina anteckningar i boken bara för mig, att läsas när han var borta. Han hade menat att ingen annan skulle få se dem. För ingen annan skulle rätt förstå dem. Om nu mor hade fått se vad han hade skrivit! Mor som var rädd att han hade kommit till helvetet – – – om hon fått läsa hans egna ord: Han hade förskrivit sig åt Djävulen!

Nu måste jag ta hand om hans efterlämnade budskap till mig, så att ingen annan fick tag i det. Var hitta ett säkert gömställe? Till slut gömde jag Soldatens Bibel uppe på vinden, där jag hittat den i den gula kofferten. Jag stack in den lilla boken under torvtaket på vår stuga, emellan torven och björknävern. Där måste den vara i säkert förvar, där skulle ingen hitta den. Och då och då tittade jag efter om mitt fynd låg kvar, för säkerhets skull.

Jag tar ännu fram min brors Undervisning för Infanteristen ibland. Jag läser inte den tryckta texten, bara de handskrivna anteckningarna.

Där är Sigfrid och dödsverktygen – – – hans jämförelse emellan bajonetten som han skulle lära sig fäkta med och Slaktar-Jonas stickkniv återför en händelse i mitt minne. Den inträffade när jag var helt liten, samma år vi kom till gården.

Vår far ägde den handens kunskap, som bönderna hade i min barndom. Han hanterade hammare och hyvel, såg och stämjärn. Han snickrade, timrade och slöjdade. Han tillverkade själv många av sina redskap och lagade dem när de gick sönder. Men det fanns ett hantverk, som han inte hade lärt: Slaktarens. Han lejde för den sysslan. När något djur skulle avlivas på vår gård skickade han efter Slaktar-Jonas.

Jonas var vandringsslaktare, han gick runt i bygden och stack och flådde kreatur åt bönderna. När det blev slaktdag kom han till oss tidigt om morgonen. Han satte sig i köket och brynte sina knivar; han kom med ett helt knippe av stora knivar, stickkniv, stockkniv, flåkniv, skärkniv och allt vad de hette. Han spottade på sin brynsten och gned eggen på knivarna så vass, att den kunde skära av ett huvudhår.

Slaktar-Jonas var pratsam och vänlig. Han skrattade högt och ljudligt och böjde sig dubbel när han skrattade. Han tyckte om barn, han ville nojsa och leka med oss. Han kittlade oss under armarna, han gjorde grimaser, han ville roa oss. Alltid skulle han skoja med Sigfrid och mig. Han sa att han skulle lära oss till slaktare. Det var ett bra yrke, det var inte alls svårt. Vi skulle börja med att slakta får och kalvar och andra småkreatur. De var lättast att ta dö på. Dessa djur kunde vi slakta redan nu. Och när vi hade övat oss på de små djuren kunde vi börja med de stora, oxar och kor.

Men vi tittade skyggt på Jonas och de långa knivarna som han brynte. Vi undvek den lekfulle slaktaren.

Vår svartbrokiga kviga gick ner sig i ett skärv i hagen och bröt det ena frambenet. Hon kunde inte själv gå hem till lagårn. Det avbrutna benet hängde slappt ner på kvigan, och hon förmådde inte förflytta sig på de tre andra benen. Vi fick köra henne hem i en höhäck.

Inget att göra åt kräket, sa far. Vi kan inte ha en ko med bara tre ben. Vi måste skicka efter Slaktar-Jonas.

Och han kom tidigt om morgonen och satte sig i köket och brynte sina knivar. Far hällde brännvin i hans kaffekopp, flera gånger. Och slaktarn drack kask och blev högröstad. Han skrattade högt och böjde sig dubbel när han skrattade. Som alltid ville han skoja med min bror och mig: Vi skulle gå i slaktarlära hos honom.

Vid slakten i dag skulle Sigfrid hjälpa mor att ta emot blodet. Jag var för liten att vara med, men Sigfrid var stor nog att göra nytta vid slakt.

Far ledde ut den svartbrokiga kvigan ur lagårn. Ena frambenet på djuret hängde ner och dinglade, klöven släpade utefter marken. På tre ben haltade sig kvigan sakta fram till den plats vid lagårdsgaveln, där Slaktar-Jonas väntade med yxa och knivar. Höstrån stack ut ur munnen, vår kviga tuggade på gott klöverhö, som mor hade gett henne när hon morgonfodrade korna i dag. Den allra sista gevan skulle vara av det bästa höet. Kvigan stod och åt ännu på den plats där hon skulle dö.

Mor kom med en spann, där hon hade mjöl på botten. I det kärlet skulle blodet rinna ner och blandas med mjölet. Sigfrid skulle hjälpa henne att ta emot det och röra i spannen. Han stod bredvid mor, blek och tafatt. Han hade sagt till mig: Det här ville han inte vara med om. Jag ställde mig ett stycke ifrån.

Slaktar-Jonas drämde till kvigan i pannan med en stor bålyxa, en tung yxhammare. Det andra frambenet, det friska, vek sig också. Jonas slog igen, kvigan vrålade till och framkroppen sjönk ner med båda benen under sig. Far ryckte i repet som var knutet kring klövarna på bakbenen, så att slaktdjuret föll omkull, på sidan. Därpå stack Jonas en lång stor kniv i halsen, en mörkröd stråle sprutade fram över handen som höll kniven.

Jag stod och tittade på avstånd. Kvigan vrålade svagt ännu. Jag kunde inte stå kvar längre, jag sprang därifrån.

Men Sigfrid måste stanna vid lagårdsgaveln. Han skulle lära sig att ta emot blodet vid slakt, hade far sagt. Han var gammal nog för det.

Men jag kunde inte se på. Jag stannade inne i stugan medan de slaktade den svartbrokiga kvigan. Det dröjde ett par timmar innan de var färdiga borta vid lagårn. Det tog tid att sticka, flå, öppna och stycka ett så stort kreatur som vår kviga.

När jag gick ut igen kom Sigfrid gående från slakten och han bar spannen med blodet i handen. Nu var han ännu blekare, han svalde hårt och tog sig över magen. Han mådde mycket illa.

Han sa:

– Jag har spytt. Jag ä vesst tvungen att spy igen.

Han satte blodspannen ifrån sig och gick bakom stugknuten. När han kom tillbaka sa han:

– Såg du int? Kvian försökte sti opp igen! Hon reste sej lite på bakbenen! När di hade börjat flå. Di hade flått halve magen.

Och han tittade ner i spannen han hade i handen:

– Här sir du maten vi ska ha! Men jag äter int! Nää! Allri! Å allri mer hjälper jag te ve slakt!

När det blev slaktdags härnäst lade han sig sjuk.

Av blodet från vår kviga kokade nu mor en kittel full med korv och palt, som sattes fram på matbordet åt oss. Sigfrid nekade att äta. Och jag ville inte heller äta blodmaten från vår kviga. För jag hörde ännu djurets vrål i öronen. Och hon försökte stiga opp.

Far och mor kunde inte begripa vad det hade kommit åt oss: Den här palten och korven var ju så smaklig och god mat som smälte på tungan. Det tyckte de själva, det tyckte våra systrar, det tyckte alla i huset – – – alla andra åt gärna av blodmaten. Men Sigfrid och jag åt bara bröd det målet. Och far sa: Vi borde inte få någonting alls att äta förrän vi höll till godo med det som var framsatt på bordet. Vi skulle lära oss att sätta värde på födan.

Och Slaktar-Jonas ville lära oss sitt hantverk. Det hade han sagt till oss i dag igen, när han satt i köket och brynte sina knivar. Sigfrid hade viskat till mig: Den dumme gubbtjyven! Jag vämjes vid honom.

Men när han som volontär hade övat sig i bajonettfäktning på Volontärskolan skrev han i Soldatens Bibel: Jag kunde hellre ha stannat hemma och gått i lära hos Slaktar-Jonas.

Sigfrid ville pröva på olika sysslor, han lockades av många yrken, av många slag av liv, han ville vara med om allting här på jorden. Men det fanns en syssla som han inte ville förrätta, ett slags verktyg som han inte ville hantera – – – ett liv som han inte kunde föreställa sig som sitt.

I det livet kom han i lära, och det blev hans öde.