Från almanackan på väggen i mitt hotellrum river jag ett blad och ett nytt framträder: 30 september 1962.

Här är den varmaste tiden på året snart över. Semesterfirarna lämnar Laguna Beach, stranden avfolkas. Vinden från havet frisknar till, morgonens dimmor tjocknar alltmer. Men växtligheten på bergen lyser lika rödbränd: Den långa torkans tid varar ännu. Det stora regnet kommer inte förrän i december.

Men ett och annat skyfall kan redan nu svalka jorden. I går afton hade Den stilla ett våldsamt vredesutbrott.

Jag satt i hallen på Eden när vi överraskades av en regnstorm utifrån havet. Den kom instörtande genom de öppna franska fönstren. Det var som om alla himmelens fönster också hade öppnat sig. Vattnet hällde ner som ur omkullstjälpta tunnor. Innan portieren och the bellboy med förenade krafter lyckats stänga fönstren forsade en flod över hotellhallens golv.

I morse låg stranden överhöljd av växter ur havsdjupet, som ryckts upp med sina rötter och sköljts i land. Sanddynerna var översållade av tång och sjögräs. De tjocka slingorna av the giant kelp ringlade sig som jätteormar, blänkande och hala, fyra, fem meter långa. De låg där som döda djupvattensreptiler, uppvräkta på land. Inom jätteormarnas ringar låg döda sjöfåglar, benrangel av stora fiskar, stockar och bräder som slitits loss från fartyg. På ett rödmålat trästycke var ett människoansikte utskuret. Kanske en gudabild, en gudom i träskepnad, en hälsning från en på motsatta stranden bosatt folkstam med primitiv religion – – – ett budskap från Kina, Australien eller Indien? Kanske fann jag en gud liggande uppvräkt och hjälplös vid mina fötter?

När Den stilla har haft ett vredesutbrott kan vandraren hitta sällsamma ting på stränderna.

Och när havet skulle ge mig morgonens översköljning var det fortfarande ursinnigt: Muren av fräsande vatten kom emot mig, hävde sig brakande mot strandklipporna, och plötsligt var jag döden nära.

Under sin väg mot stranden växte en våg plötsligt hög framför mig, och när den studsade tillbaka från klipporna drogs jag med av det övermäktiga suget. På några sekunder fördes jag långt ut. När jag såg avståndet till stranden slog hjärtat häftiga slag: Det är för långt! Du kan inte ta dig tillbaka! Du är färdig!

Om jag hade hållit mina lemmar stilla, hade det strax varit över. Det hade tagit några få sekunder bara. Om jag under några sekunder upphört att röra mina lemmar, så hade jag upphört att vara till.

Men i de ögonblicken fick livsviljan allena makten över min kropp. Förnuftet saktade ner hjärtats förskräckta slag: Lugn! Endast lugn kan rädda dig! Och armar och ben fortsatte sina rörelser, de fungerade – – – de rörde sig av alla krafter jag hade. Händer och fötter spjärnade emot vattnet, vattnet blev mitt stöd. Jag andades sakta, rörde mina lemmar lugnt. Jag passade vågorna, dök igenom dem och kom upp igen, sögs tillbaka, men stretade emot suget och tog igen vad jag förlorat. Det gick sakta, mycket sakta, men jag förflyttade mig. Jag spjärnade mig fram genom havet.

Jag blev andtruten och fick ett hårt tryck över hjärtat. Men jag såg att avståndet till stranden blev kortare. En klippa kom närmare – – – jag hade den som ögonmärke. Åsynen av klippan skänkte mig nya krafter. När jag hade ett kort stycke kvar var jag också nära yrseln. Lemmarna slaknade, armar och ben stelnade till. Jag lät benen sjunka – – – jag sökte bottnen. Ännu inget stöd för fötterna, ännu för djupt. Och en ny stor våg kom rullande efter mig.

Under några ögonblick var jag borta i yrsel. Men när huvudet klarnade igen hade jag fast grund under min kropp. Jag fann mig liggande framstupa i en skreva emellan två klippblock; jag höll mig krampaktigt fast i stenen med båda händerna. Jag hade hunnit fram till ett fäste.

Jag kröp upp ett par steg, vände mig på ryggen, sträckte ut mig och låg kvar en stund på stranden. När jag reste mig igen vacklade jag på benen. Ännu har jag kvardröjande förnimmelser av svindel.

När vattenmuren reste sig framför mig var den nära att inträffa, den tilldragelse efter vilken intet mer kan hända mig. Men det var inte den vågen som skulle föra mig tillbaka.

Jag väntar ett brev från min son Albert. Det kom inte i morse. I morgon – kanhända?

Under timmen närmast före skymningen, den stora trafikbullertimmen, står jag vid österfönstret i mitt rum och ser nedåt gatan. Bilarna trängs på Cleo Street, raderna av vagnar står långa stunder alldeles stilla, här ovanifrån syns gatan som en enda stor parkeringsplats. Och ännu är inte människorna på hemväg från dagens arbete. Jag kan se in genom fönstren till mrs. Jeffers realestate-office, där kvinnorna sitter kvar vid sina skrivmaskiner. Mrs. Jeffers själv har farit till Mexico på semester; hon gästar en väninna i Cuernavaca. Samma dag hon for talade hon med mig om sin man: Han är upptagen av affärer i Montana och kan inte komma till Laguna Beach i år. Men han kommer säkert till våren.

Mrs. Jeffers tillade: När hon kommer tillbaka från sin semester vill hon tala med mig om någonting mycket viktigt. Jag undrar vad det kan vara? Varför är hon så hemlighetsfull?

Utanför entrén till Lobster House sätter mr. Collins upp matsedeln till dagens middag. Varje gång jag möter honom förstår jag av hans stela och spända ögon, att han går med en kraftig dosis alkohol i kroppen. Hans blick är nersövd och saknar uttryck; det är livets stråle som fattas. Värden på fiskrestaurangen har själv ögon som en död, kokt fisk. I min barndoms Småland skulle man ha sagt om honom: Han glor på vitan!

Mister Collins hatar sin konkurrent Cabrillo som har restaurang längre ner på Cleo. Han har berättat för mig om en vild fest som en kväll nyligen hölls på Mexican Food. Cabrillo har äntligen fått sitt amerikanska medborgarskap, och han hade inbjudit sina vänner till sin restaurang för att fira händelsen. Berusningen blev allmän. En av de mest berusade, en landsman till Cabrillo, skulle hålla ett tal för värden och råkade därvid avslöja, att han inte hade rätt till det namn som han använde sig av i Laguna: Han hade tagit sig namnet efter Kaliforniens Kolumbus när han flyttade in. Cabrillo kastade ut sin gäst, varefter festen på Mexican Food, där Cabrillo skulle avfiras som amerikan, upplöstes i allmänt slagsmål.

Och irländaren på Lobster House frågade: Cabrillo hade tydligen fått sitt amerikanska medborgarskap under falskt namn, på falska papper. Borde inte polisen ingripa och stänga hans restaurang?

Kanske mister Collins nu kan bli kvitt en svår konkurrent vid sin gata.

Juan Rodriquez Cabrillo är av praktiska skäl angelägen om sitt amerikanska medborgarskap, men den mannen håller starkare på sitt ursprung än någon annan invandrare jag råkat i Amerika. Hans stolthet över att vara mexikan är pyramidal. Han är ett offer för en vitt spridd vanföreställning: Att vara mexikan, amerikan, irländare eller svensk skulle vara ett värde i sig självt. I dödsrunor läser jag om framstående män: Han var främst amerikan, han var främst svensk. En människas födelse inom ett visst område av jorden skulle alltså garantera henne någon särskild, positiv egenskap?

Men min nye vän mister Jensen har aldrig på något sätt framhävt att han är dansk. Sist jag mötte honom sa han: I dag vill jag byta huvud med någon. Jag har svår huvudvärk. Vad människan är fattig: Bara ett enda huvud! Och det värker. Hur ska en människa kunna fly från sitt huvud?

Från mitt fönster ser jag danskens resliga gestalt i gatukorsningen till San Pedro. Det är hans vakttimme, han står på sin post. Under en timme varje dag omsätter han i handling sin kärlekslära och försöker rädda människor undan bildöden: Stop driving! Vad gör han under dygnets övriga tjugotre timmar? Hur blev han Jesus-Jensen? Jag vet att han varit med i kriget i Korea. Han blev chockskadad i kriget, och efter hemkomsten vårdades han under flera år på ett hem för nervsjuka i Los Angeles. Jag vet inte om han av läkare betraktas som återställd. I Laguna Beach bor han hos en gift syster. Han lär vara väl omhändertagen av henne.

Jesus-Jensen sysselsätter mig, därför att han är en människa som har satt in sitt liv på ett visst bestämt företag. Han är inte som jag, av rymmarnas släkte.

Så kommer nu vad jag står och väntar på: En klockas ljusa ringande skär igenom gatans motorskrän. Den vita vagnen är här.

I dag är det inte the icecream-boy som kör, det är en flicka som stiger ner från bilens förarsäte. Hon är också klädd i vitt. Glassynglingen brukar ha en toppig tomtemössa på huvudet, flickan är barhuvad. Klockan ringer, bilen stannar, the icecream-girl är här, barnen kommer springande. Stojande flockas de kring den vita vagnen. De knuffas och trängs med varandra, medan flickan i den vita rocken delar ut glasstrutar åt dem så fort hon kan hinna med. Hon skrattar, av ung, frisk glädje. De bråkiga ungarna tränger sig tätt inpå henne, de river och sliter i hennes kläder. Barnen beter sig som om de ville äta upp henne själv. Men the icecream-girl bara skrattar, hon gläds åt trängseln, skriken, glammandet, knuffandet. Solgnistor brinner kring hennes bara hår.

Den vita vagnen har kommit med glädjen till Cleo Street.

En pojke tränger sig fram och råkar knuffa omkull en liten flicka. The icecream-girl tar honom i kalufsen och ropar någonting. Vad säger hon? Jag ska… Hon håller sin hand kvar i pojkens hår. Vad ska hon göra?

Jag sluter ögonen och känner igen dem, flickan och pojken nere på gatan. Hennes hand griper tag i honom och fattar i håret över hjässan. In i min näsa strömmar doften av blommande balsampoppel på skolgården en morgon i maj.

Klockan ringer igen, den vita vagnen försvinner nedåt Cleo. Men doften av balsampoppel stannar hos mig.

Jag flyttar till det andra fönstret. Det stora havet därutanför breder sig lugnt och ljust blått som en liten insjö. I går hävde sig Oceanen och hotade med vredens vågor och spydde ut rotryckta växter ur sitt djup, i dag ligger den blid och fredlig och smeker stranden med mjuka böljor från dyningen.

Ännu står solen över horisonten bakom Catalina Island, ännu reser sig klippfästningen i väster. Men skymningen visar sina första tecken. Solglimret över havet börjar slockna, vattnet byter sin ljusa blånad mot en mörkare. Böljeryggarnas skum bryter sig mot blånaden, stilla sorlande med mjölkvitt svall.

Och jordens klot slungar sig fram genom rymderna, bärande sin börda av tre milliarder levande mänskliga varelser, bland dem en ensam man på ett hotellrum. Det har också burit alla dem som har återvänt till stoftet. Snart skall jorden vända sin andra sida mot solen, som under dygnet delar sitt ljus emellan två klothalvor. Här i apelsinträdets land är den ljusa dagen strax till ända. Men när jag om några timmar söker mig till sömnen skall den bortgående solen skina över en ny dag i enbuskens land.

Där lever en gammal emigrant som vore han ung.