Med Sigfrids död förvandlades min ställning i hemmet: Jag blev ende sonen.

Det fanns fyra kvinnfolk på gården, men vi var bara två manfolk, far och jag. Mina tre systrar fick förrätta manssysslor, jag behövde aldrig göra kvinnosysslor. Jag var nu den ende i livet av fem söner, far och mor hade bara mig kvar, och därför blev jag viktigare för dem än någon av döttrarna. Mina systrar kände sig undanskjutna. Mor var så rädd om mig, så snart jag sa att jag hade ont någonstans blev hon ängslig. Jag fick ständigt höra av systrarna att jag hade medhåll av henne; de kallade mig morspojken, och det förargade mig. Kunde de aldrig tiga med detta öknamn? Jag led av det och försökte bli det kvitt genom att vara avog emot mor.

Emma, min äldsta syster, var tio år äldre än jag och Linnea, min yngsta, tio år yngre. Emma hade sedan späda år lidit av en svår öronsjukdom. Hon hade ofta vad vi kallade öronsprång om nätterna, och det rann vätska ur hennes öron, så att hennes kudde var gulfläckad om morgnarna. Med åren blev hon alltmer lomhörd. Det blev svårt för oss att tala med Emma. Vi fick skrika om vi skulle göra oss hörda av henne eller säga om flera gånger. När hon inte hörde vad jag sa, tröttnade jag på att upprepa det. Själv hade jag god hörsel och begrep inte hur Emma kände sig. Jag hade inte tålamod nog med min lomhörda syster, och vi kom aldrig varandra nära.

För Linnea var jag storebror. Hon var lillan, hon var näpen och rolig, tyckte jag. Men när hon blev vuxen var jag inte längre kvar i hemmet. Jag lärde aldrig känna Linnea.

Men Jenny, min mellansyster, var närmast jämnårig med mig, och sedan Sigfrid var borta sökte jag mig till henne. Pojkar skämdes för att leka med flickor och gjorde det bara när ingen såg det. Jag lekte med min syster Jenny även när andra såg på, vi höll ihop och delade förtroenden. Men jag ville inte åsamka mig öknamnet flickpojke också, det räckte med morspojken.

Jenny var min granna syster. Hon hade en klar, fin ansiktshy, stora öppna ögon och ett vackert hår med en färg som det mogna kornets ax. Hon var välskapt i kroppen, högbröstad och smal om midjan. Hon blev snart sökt och eftertraktad av pojkar, och hon började tidigt vara ute med dem om kvällarna. Till lynnet var Jenny den gladaste i vårt hem.

Jag tror knappast att jag under uppväxten kände någon kärlek till mina föräldrar. Jag var på något sätt fäst vid mor och den känslan blev starkare med åren. Det var mycken medömkan i den. Hon var dock hårdare än far och hade en starkare vilja än han; han kunde övertalas att ändra sig, men det gick inte med mor. Far var häftig till sinnet, han förgick sig lätt, men ångrade sig fort. Han var starkare än jag, han kunde slå mig om jag inte lydde honom. Jag hade respekt för far, men några ömmare känslor för honom var jag inte mäktig. När jag agades kände jag mig överlägsen far som bara med kroppsstyrkan kunde skaffa sig rätt gentemot mig.

Jag hade blivit mina föräldrars ende son, men ännu förstod jag inte vad det betydde för mitt liv. Det skulle till slut avgöra det.

Efter min brors död hade jag blivit dyrbarare för far och mor. Men jag fattade inte att de hade en bestämd avsikt med mig. Jag började förstå först när de en dag talade om framtiden. Far sa: När Albert ska överta gården efter oss…

Men när jag i början hörde det tog jag det inte på allvar. Jag fattade inte att jag hade gjort en fruktansvärd upptäckt: Det var i förväg beslutat vad det skulle bli av mitt liv. De som hade fött mig ville bestämma hur jag skulle leva det.

Sigfrids fråga på sista sidan i ”Undervisning för Infanteristen” uppfattade jag som ställd till mig: Varför ska jag tvunget dö…? Jag måste skaffa ett svar på det. Jag måste få veta vad som hade hänt honom, innan han den sista dagen i tjänsten skrev ner de orden.

Nu efteråt vet jag att far och mor inte längre undanhöll mig något.

Mor sa:

– Jag tror att Sigfre sörjde sej te sin sjukdom.

Men ingen kunde sörja sig till svår ryggvärk och blod och äggvita i urinen, så mycket begrep jag.

I ett litet häfte, ”Sjukdomar och sjukdomsbehandling”, som vi fått som bilaga till Aftonbladets halvveckoupplaga, läste jag om alla sjukdomar i njurarna. Sigfrid skulle ha dött av en av dem – – – men av vilken? Det kunde jag inte läsa mig till i boken. Och namnet på sjukdomen gjorde också detsamma. Jag ville veta hur han fick den.

I den lilla blågula bok han efterlämnat fanns det en hel sida med ”Helsovårdsföreskrifter”, där soldaten ålades att ”sorgfälligt” sköta sin kropp, så att han inte blev sjuk. Också små sår och åkommor, skoskav och sådant, skulle ”sorgfälligt vårdas”. Soldaten skulle se till att han icke blev för varm och icke för kall, och han skulle utan dröjsmål hos befälet anmäla, då han kände sig illamående eller sjuk. Kronan och Krigsmakten, Sigfrids husbönder, hade visat mycken omtanke om hans hälsa. Men efter bara fyra månaders tjänst hade Döden kommit in i hans kropp.

Hur hade Sigfrid förlorat sin friska kropp vid Regementet? Om någon hade tagit den ifrån honom, så var det ett mord. Och jag måste uppdaga min brors mördare.

Vid den tiden läste jag Sherlock Holmes Äventyr i tjugofemöresvolymer och levde starkt med i berättelserna. Jag fantiserade: Jag skulle fara till Regementet som detektiv för att ta reda på vad som hade hänt Sigfrid. Jag skulle förkläda mig, lista mig in i Volontärskolans kasern och bli en spårhund som Holmes, som nosade rätt på sanningen. Om ett mord var begånget på Sigfrid, så skulle jag finna den skyldige.

Själv hade han inte velat röja någonting för att inte oroa mig och fördärva den tid vi hade kvar samman. Jag föresatte mig nu att hämnas hans död.

Men jag var bara fjorton år ännu, jag begrep snart att jag var för ung att fara till Regementet som detektiv. Jag skulle inte bli insläppt. Jag beslöt uppskjuta mitt detektivarbete så länge. Jag kunde vänta tills jag själv som beväring tvingades in i militärtjänsten. Då behövde jag ingen förklädnad för att komma in i kasernerna, då blev det lättare att komma sanningen om min brors död på spåren.

Under en natt i hemmet under hösten 1912 trodde jag mig ha uppdagat en del av den sanningen. Det var en regnnatt; far och mor steg upp och satte kärl under hålen i det gamla torvtaket, där det droppade och strilade. Jag hade också vaknat, men låg kvar. När kärlen var utsatta och regnet hade avstannat gick mina föräldrar och lade sig igen.

De låg i sin säng och talade högt med varandra; de trodde att jag sov. Men jag låg vaken och lyssnade.

Redan vid de första orden lyfte jag huvudet från kudden. Far och mor talade om mig.

Far:

– Gott att Allbet ä fresk och kry. När vi bara har honom igen.

Mor:

– Om Sigfre int hade värvat sej.

Far:

– Dä kan en önska efteråt.

Mor:

– Men jag va rädd för’at innan. Han va för ung.

Far:

– Han va gammel nock. Volontärer ska va arton fyllda.

Mor:

– Men han hade bara vatt hemma. Han visste inget om världen. Å han va godtroen.

Far:

– Han ville själv komma ut. Dä minns du väl.

Mor:

– Din kusin korpralen målade ut skolorna som va gratis.

Far:

– Han feck samma skolor som Nyströms egen pojk. Han Artur som ä befäl nu. Vår son kunne också ha blett befäl.

Mor:

– Men Sigfre ångrade på sin värvning.

Far:

– Dä sa han allri själv. Men en har ju gissat.

Mor:

– Å du själv? Ångrar int du nåenting?

Far:

– Va då för nåenting?

Mor:

– Va du gjorde, förstås.

Far (med ny röst):

– Va gjorde jag?

Mor:

– Du rådde honom te’at. Du tryggade Sigfre att värva sej.

Nu lyfte jag huvudet högre från kudden, jag spände öronen, uppsnappade varje ord och tog det tillvara:

Far:

– Men jag gjorde’at för hans bästa, förstås.

Mor:

– Pojken va ohågad från början. Du och korpralen hjälptes åt att övertala honom.

Far:

– Jag trodde bara att jag ställde’at gott för hans framti.

Mor:

– Sigfre va lydi. Han lydde dej och Nyström. Du hjälpte korpralen att locka pojken.

Far:

– Nää! Int lockade jag Sigfre. Ville ju bara hans bästa.

Mor:

– Men du hjälpte en annan i stället. Dä ble te de bästa för din kusin. Han tjänade värvningspengar på Sigfre.

Far:

– Dä ä sant. Han feck sjuttifem kronor.

Mor:

– Di pengarna tjänte han på vår pojk. Di feck han för vår Sigfre, den girigbuken.

Far:

– Dä har jag nock tänkt på. Nyström ä en girigbuk.

Mor:

– Nu känns dä som om Sigfre såldes. Just precis dä – – – såldes…

När mor hade sagt det sista, satte jag händerna för öronen, kröp ner så djupt i sängen jag förmådde och drog fällen över huvudet. Jag vet inte vad far och mor vidare sa till varandra; jag stoppade till mina öron, jag ville inte höra mer, kunde inte höra mer.

Jag låg i min varma bädd under den tjocka fårskinnsfällen tills jag började frysa. Mitt inne i min goda sängvärme frös jag den natten så att mina lemmar skälvde.

Såldes – – – såldes – – – SÅLDES – – –.

Jag hade hört nog.

När jag frågar mig varför jag blev emigrant går jag tillbaka till regnnatten för femtio år sedan, då mina föräldrar talade om Sigfrid. Varje ord jag uppsnappade av deras samtal tog jag noga tillvara i mitt minne.

Min bror lydde far och farbror Nyström när han tog värvning. Han såldes till Regementet. Farbror Nyström fick betalning för hans unga friska kropp, sjuttiofem kronor. Sigfrid fick aldrig den kroppen tillbaka, men farbror Nyström behöll sina pengar.

Sigfrid hade varit en lydig son. Därför fick han leva bara i nitton år. Men hans öde skulle inte bli mitt. Man skulle inte få göra med mig som man hade gjort med Sigfrid. Inom mig reste sig en kraft emot: Nej! Nej! Nej! Det skulle de inte få göra! Du är här på jorden bara denna enda gång! Tag väl vara på ditt liv! Akta det! Låt inte någon ta det ifrån dig!

Jag skulle inte lyda någon, varken far eller mor eller någon annan, varken föräldrar eller släktingar. Jag skulle akta mig, inte låta mig övertalas av någon, inte rätta mig efter någon. Jag skulle inte bry mig om fjärde budet, inte lyda något bud, inte lyssna till någon människa. Ingen skulle få dra nytta av mig. Jag skulle bara råda mig själv.

Nyss hade jag blivit mina föräldrars ende son, nu blev jag också deras olydige. Jag gjorde far och mor emot. Nästan varje dag gjorde jag dem någonting emot. Jag gjorde dem slutligen så mycket emot, att jag emigrerade till Amerika. Jag lämnade dem, jag lämnade hem, hembygd och fosterland. Jag övergav enbuskens land för apelsinträdets – – – därför att jag ville länge leva på jorden.