Mitt uppvaknande i morse i rummet på Eden skiljde sig från andra morgnars. Jag tyckte att jag hörde knackningar på dörren. Ännu till hälften kvar i sömnen ropade jag: Stig in! Jag ropade två gånger.

Men dörren till nummer 20 öppnades inte. Ingen kom in. Och det var alldeles tyst ute i hotellkorridoren. Jag satte mig upp i sängen och förstod att knackningarna kom inifrån rummet: En av mina stolar stötte mot golvet med sina framfötter, och den lilla byrån nära min huvudgärd vaggade fram och åter och bankade mot väggen. Möblerna i mitt rum hade kommit i rörelse.

Jag rusade upp ur bädden. Jag förstod genast vad som hade hänt eller höll på att hända. Jag hade varit med om det här förr. Någon gång varje år får vi en påminnelse om vår bosättning inom ett seismiskt område av jorden.

Möblerna blev strax stilla igen. Men stötarna brukade komma i serier, med längre eller kortare mellanrum. Så länge stolarna i mitt rum stod kvar på sina fötter hade ingenting hänt. Men nästa stöt kunde bli tio eller tjugo gånger kraftigare.

När de döda tingen i ett rum börjar röra på sig och väcker en människa bör hon skyndsamt lämna rummet. Och jag gjorde det första man gör när man väcks av en jordstöt: Jag klädde mig snabbt och sprang trapporna ner till hotellhallen. Hissen hade tagit längre tid.

Klockan i hallen visade fem minuter i åtta. I receptionen rådde ett förvånande lugn. Portieren stod i telefon; jag hörde att han talade med en glasmästare. Ett av de franska fönstren i hallen hade gått sönder och vinden svepte in. Glasskärvorna knastrade under mina skor när jag skyndade över golvet. Portieren tog telefonluren från örat och ropade varnande åt mig: Take it easy, mister Carlson!

En äldre kvinna kom rusande efter mig nedför trappan, högt skrikande. Hon hade inte gett sig tid att knäppa igen morgonrocken över barmen: Nattduksbordet med frukostbrickan hade vält och rullat i väg över golvet i hennes rum. Både män och kvinnor kan gripas av hysteri för mindre. Men portieren var fattad och yrkesmässigt lugn: Den upprörda kvinnan utlovades en ny frukost, om hon återvände upp till sitt rum. Ingenting hade hänt som gav hotellets gäster den minsta anledning till oro. A little earthshock only. Absolut ingenting att vara rädd för.

Den hysteriska gästen lugnade sig. The bellboy öppnade hissdörren åt henne och hon åkte tillbaka till rummet. Inne i frukostserveringen bredvid hallen satt en ensam man vid sitt morgonkaffe, helt upptagen av en tidning. Han oroade sig inte. På golvet låg några krossade dricksglas, ur vilka en annan morgondryck, apelsinsaft, flöt gyllengul över golvet. I hallen började en städerska sopa bort skärvorna från det sönderslagna fönstret. Portieren sa: Glasmästaren kommer strax.

Jag gick ut i det fria. När jorden börjar bli orolig skall man söka sig under den bara himlen. Denna morgon ville jag inte ha något annat tak över huvudet än den höga skyn. Eden Hotel är en byggnad i flera våningar. Men den öde och tomma himlen där Gud inte längre bor, kan inte falla ner och begrava mig.

Jag gick Cleo norrut. Affärer och kontor hade ännu inte öppnat, och bilarnas rad var gles. En stor vagn från renhållningsverket kom körande förbi och vattnade gatan från långa, tjocka slangar, så att det porlade i rännstenen. Gatan erbjöd inget ovanligt, det var en morgon som andra morgnar i Laguna. Jag såg inga oroliga människor. Jordstöten hade varat bara några ögonblick och kanske gått de flesta förbi. Då behövde de inte heller frukta att den kunde vara den första i en serie.

Jag fortsatte längs Ocean Avenue och Victor Hugo Street. På Victor Hugo föreställer jag mig alltid att jag här på gatan kan möta Jean Valjean, mannen från Samhällets Olycksbarn. I en byggnad i gammalspansk stil vid gatan såg jag ett par män i arbete med söndersprängda fönster. En liten jordstöt ger främst sysselsättning åt glasmästarna.

När Victor Hugo slutar vidtar the highway, som här går fram genom en skog av eucalyptusträd med avskalade stammar. Staden är nära granne med urskogen. Jag går ett stycke i de väldiga trädens morgonsvala skugga innan jag vänder om.

När jag är tillbaka på Cleo har mrs. Boles just öppnat sin drugstore. Jag går in och hon räcker mig Los Angeles Times:

– Vad kommer nu att hända, mister Carlson?

Det är en darrning i hennes stämma; hon är djupt ängslig i dag.

Jag tittar mig omkring i drugstoren, men kan inte se några spår av jordstöten, inte ens en spräckt fönsterruta.

– Men inga skador har ju vållats hos er, missis Boles?

Hon stirrar på mig, helt oförstående:

– Jag talar ju om Kuba. Vet ni inte ännu? Titta! Läs!

Och hon pekar på de svarta jätterubrikerna som möter mig på min tidnings första sida: En ny världskris! Ryska raketbaser på Kuba! Kärnvapenhot mot oss! I oktober i fjol sprängde ryssarna sina domedagsbomber. Vilka bomber skall sprängas i år? Vad skall hända denna oktober månad?

– Tror ni att det är färdigt nu, mister Carlson?

Jag svarade:

– I morse när jag vaknade trodde jag att det var färdigt.

Jag köper ett par morgontidningar till och går tillbaka till Eden. Portieren lämnar mig morgonposten. Men brevet är inte med i dag heller. Jag skrev till honom i juli, nu är det oktober månad, och han har inte svarat mig.

Varje morgon är det ett brev som inte kommer. Det är någon i världen jag vill närma mig, och honom kan jag inte nå.

Grunden under mitt hem i Universum rörde litet på sig inom ett obetydligt område. Den darrade till under några få sekunder. Det var ingen jordbävning, inget jordskalv, bara en liten stöt. En stol stod och vaggade, ett bord föll omkull, fönster gick sönder. Det var allt.

Men det kan vara en första varning. En spricka i jordskorpan vidgar sig litet, marken remnar och öppnar sig. Att vakna om natten liggande under ett sammanstörtat hus, att vakna av smärta, inklämd emellan bjälkar, oförmögen att förflytta sig, att röra sig. Att vakna djupt nere i ett svart hål med kroppen sönderbruten. Ingen stråle från dagsljuset når dig, inte minsta ljud från människor. Du ropar på hjälp, men räcker ingen med din röst. Du ligger kvar dygn efter dygn, ensam med din smärta, ur stånd att lindra den, att göra ett slut på den.

Byrån vid min säng knackade i väggen i morse och väckte mig. Jag får svårt att sova i natt.

Jag är inte rädd för döden, men för det som kan ske med mig innan den kommer. Efteråt förskräcker mig inte, men det som kan hända mig före.

Ur min fruktan för detta innan härleder jag min upplevelse häromnatten. Den var inte en dröm; jag kände, jag förnam, jag levde med alltigenom. Det var verklighet.

Jag låg i min säng, och det var nattmörkt i rummet. Med ens blev det ljusan dag, solen sken mig i ögonen. Och i solskenet fick jag se en man som stod uppe på en hög kulle, över vilken en klar himmel välvde sig. Han stod orörlig med ryggen vänd emot mig, hans lemmar var bundna. Om armar och ben hade virats starka, breda läderremmar, hårt åtdragna. Han kunde varken röra händer eller fötter. På vardera sidan om mannen stod en poliskonstapel och höll honom i armbågen. Han stod inklämd som i ett skruvstäd emellan två cops, som bar stora revolvrar i sina läderhölster.

På kullen var ett kors upprest, och på korset hängde min skandinaviske landsman Jesus-Jensen. Han var barhuvad och barfota och klädd i sin långa mantelrock, och han hängde med armarna utbredda på tvärbjälken. Hans stora, yviga hår avtecknade sig som en taggig törnekrona mot himlen bortom.

Dansken hängde på korset, men han var inte korsfäst. Inga spikar var slagna i hans kropp. Hans handflator var utbredda på tvärbjälken, men det fanns inga spikar i dem och inte några i de bara fötterna vid korsets nedre ända.

Hur kunde Jesus-Jensen hänga kvar däruppe? På vad sätt var han fäst?

Han såg ner från korsets höjd, skrattade högt – – – hans skratt ekade över kullen. Han ropade till männen nedanför: Titta! Det gör inte ont! Varför skulle det göra ont? Jag är inte fastspikad. De kan inte slå några spikar i mig. Ingen spik går in. För jag är Guds son! Det begriper ingen, men det är jag. Och de kan inte spika i kroppen på Guds son! Så jag känner ingenting. Varför skulle jag ha ont?

Jesus-Jensen på korset hånskrattade åt dem som stod nedanför det: Ingen kan ta livet ifrån mig.

Två män i overalls, som liknade arbetare man ser i närheten av skylten Men at work hade var sin spade i handen och höll på att gräva en grop vid sidan av korset. Med sina spadar kastade de upp en liten jordhög. När gropen var färdig tog de fram en lång påle och en kort tvärbjälke.

Männen satte upp ett kors till.

Mannen emellan de två kraftiga poliskonstaplarna som var bunden till händer och fötter hade varit stum hittills. Nu öppnade han munnen och ropade:

Det andra!…? Vem…?

De båda poliserna svarade inte sin fånge. Det var som om de inte hade hört honom. Revolverhölstren dinglade vid deras kraftiga lår, deras händer smekte vapnen vällustigt. Den bundne mannen skrek högre: Det andra där…? Vem…? Vem…? Men ingen svarade honom.

De båda männen i overalls fortsatte sitt arbete. De gjorde gropen i ordning. De spikade fast tvärbjälken på pålen, rätade upp den och satte ner den i gropen.

På kullen stod nu två kors bredvid varandra, det ena var tomt.

Mannen emellan poliskonstaplarna skrek högre och upprepade åter sin fråga: Vem…?

Då fick han svar. Jesus-Jensen talade till honom från korset: Du är inte Guds son! Du är bara en människa, så det kommer att göra… Hör på vad jag säger: Det kommer att…

Och han gav upp ett hånskratt så att pålen skakade.

De båda poliserna tog kraftigare grepp i sin fånges armbågar och började släpa honom framåt. Han gjorde motstånd, jag såg honom kasta sin kropp emellan två stora starka cops, han slet i remmarna och försökte befria sina händer, han spjärnade emot med sina fötter. Han stretade emot allt vad han orkade. Men den bundne var hjälplös emot de båda konstaplarna. De släpade honom med sig och drog honom uppåt kullen.

Vägen till målet var inte lång. Vid målet stod två män och väntade med nya verktyg i sina händer.

Då sjönk med ens kullen med de båda korsen ner i underjorden. Det blev bara ett stort mörker kvar. Allt jag såg försvann: Jesus-Jensen, poliskonstaplarna, arbetarna i overalls – – – och den fängslade mannen.

Jag såg aldrig ansiktet på den bundne. Han hade hela tiden vänt ryggen åt mig. Men jag visste hela tiden vem han var.

Och jag sjönk tillbaka till mitt hotellrum och låg där åter i trygghet i min säng. Ingen fara hotade mig, ingen i min närhet ville göra mig illa. Men jag hade inte drömt, jag återvände inte från det overkliga: Jag kom från en verklighet till en annan. I ett rum i min hjärna hade händelsen inträffat. Därinne lever den nämligen, min fruktan för detta: Innan.

Innan jag är tillbaka där jag fanns före. Innan jag åter blir oåtkomlig. Innan allt är över och förvandlat och har blivit vad gårdagen är i dag. I dag blir strax i går, i morgon blir i dag och i går, i morgon blir snart femtio gångna år.

Om den tid som fanns före mig kan det kanske sägas, att den var lika lång som den blir som kommer efter. Då befann jag mig i samma oåtkomlighetens rum som väntar mig igen. Från min vistelse i det rummet har jag inga onda minnen. Där intet är, där kan det icke vara ont att vistas.

Ännu är jag kvar på otrygghetens lilla darrande landremsa. Och för att fördriva min fruktan för det framtida innan, som förmörkar det närvarande, återkallar jag det förflutna.