I ett stort kuvert med påskriften Släktpapper förvarar jag en bunt handlingar, som jag tog vara på vid min fars död, kontrakt, auktionslängder, testamenten. Upplysningar om människor som har levat före mig är här satta på pränt. Ting som de har efterlämnat talar till mig och berättar om dem och deras vardag. Här finns inga historier eller legender, endast saklighet: Jag får veta.

I kuvertet ligger också bouppteckningen efter min bror Sigfrid. Då han vid sin död hade fyllt aderton år föreskrev lagen att en förteckning över hans ägodelar skulle göras och att arvsskifte skulle ske. Levande människor är mycket noggranna, när de tillvaratager dödas egendom.

Vid häradsrätten har papperet blivit granskat och godkänt och prytt med stora stämplar:

BOUPPTECKNING

efter framlidne hemmasonen Axel Sigfrid Karlsson, boende 1/16 mantal Källebäcks by, Sjöhults socken, vilken denna dags datum har blivit på uppdrag förrättad av undertecknade:

	Gångkläder. . . . . . . . . . . . . . .	kronor	15:–
	1 Par Stöflar. . . . . . . . . . . . . .	”	10:–
	Dito känger. . . . . . . . . . . . . .	”	6:–
	1 Koffert.. . . . . . . . . . . . . . . .	”	12:–
	Diverse Böckor. . . . . . . . . . .	”	25:–
	1 Portmonnä. . . . . . . . . . . . .	”	1:–
	Kontant behållning. . . . . . . .	”	2:55
		Summa kronor	71:55.

Kostymen som byskräddaren sydde åt Sigfrid när han skulle fara bort var för stor åt mig. Men far tog den på sig och provade den en söndagsmorgon när han skulle till kyrkan. Kläderna var nästan lagom åt honom, det var bara byxorna som var litet för långa. Far nyttjade min brors gångkläder tills de blev utslitna. Men hans stövlar ställdes undan åt mig tills mina fötter hade vuxit i dem; sedan gick jag i dem i flera år tills de också var utslitna. Kofferten fick min äldsta syster Emma, när hon flyttade hemifrån. ”Diverse Böckor” övertog jag med glädje; det fanns ingen annan i mitt föräldrahem som brydde sig om dem. Men de hade värderats på tok för lågt, tjugofem kronor för allesammans. Sigfrid skickade efter stora paket med lästa tjugofemöresböcker som han fick för tio öre stycket, men han hade också köpt många enkronasvolymer och dyrare böcker. Han hade offrat hundratals kronor på de ”Diverse Böckor”, som ansågs vara värda tjugofem. Att det enda stavfelet i bouppteckningen uppstod i ordet böcker säger något väsentligt om männen som förrättade den.

Något av den levande Sigfrid hade stannat kvar i vårt hem genom de döda ting som han lämnade efter sig. Han fanns med i gångkläderna som far bar, i skodonen som jag gick med, i böckerna som jag läste. Jag undrade om han hade velat vara kvar hos oss på det sättet.

Men i bouppteckningen fattas Sigfrids klocka, som far hade överlämnat till mig. Om lagen skulle ha följts och efterlevats till punkt och pricka, så borde far ha åtalats för förskingring av sin sons dödsbo.

Och på det stämplade papperet saknas något som kanske skulle ha värderats högst av den dödes ägodelar: Hans bössa. Jaktgeväret som han fick av far är inte medtaget. På förteckningen skulle också ha stått: ”Bössa, gammal Mynningsladdare… kronor…”

Vad som här fattas säger mig mer om Sigfrid än allt det som finns. Och under min minnesvandring samman med honom leder det mig fram till en morkullkväll, som vi upplevde våren 1910.

I ungdomen var vår far en ivrig jägare. Han jagade hare och skogsfågel. Men när vår stövare åt ihjäl sig på rävgift skaffade han ingen ny; efter Jäger stod vår hundkoja tom. Därmed var det slut på harjakten som inte kunde bedrivas utan hund. Far sköt fortfarande en och annan tjäder eller orre, men allra helst gick han ut på morkullskyttet om vårarna. Det försummade han inte något år: Man stod på morkullpass om kvällen i halvmörker, de snabbvingade morkullorna skymtade bara ett par ögonblick – – – det var ett jämnare spel emellan jägare och villebråd än vid jakten på hare.

Fars bössa, en präktig mynningsladdare, hade tillhört farfar. Den våren Sigfrid fyllde sjutton år fick han bössan av far på sin födelsedag. Det gamla släktgeväret skulle gå i arv till äldste sonen, som nu var gammal nog att handskas med det. Och så skulle far gå ut med Sigfrid på morkullskytte och visa honom hur man hanterade mynningsladdaren. De skulle gå första kvällen morkullorna var lovliga.

Sigfrid hade aldrig visat någon lust för jakt och skjutvapen och gjorde det inte nu heller, fast han hade fått egen bössa. Förut hade han bara en pilbössa, den kunde man inte skjuta djur med, men det vapnet hade varit nog för honom. Jag var ivrigare på morkullskyttet än min bror och tiggde och bad far att få följa med. Småpojkar var bara i vägen på jakt, sa han. Men jag skulle få gå med, om jag knep käft och höll tyst på morkullpasset.

Och vi gick, far med båda sina söner, ner till vår hage, där vi ställde oss på en långsträckt glänta, bevuxen med granbuskar. Det var bästa morkullpasset, sa far. I kväll skulle han själv skjuta, Sigfrid skulle lära sig att ladda. Det fordrade vana att ladda en bössa genom mynningen. Man skulle hantera laddstake, kruthorn, hagelpung, knallhattar och mynningspluggar. I en tändsticksask hade far knallhattar och i lommarna gamla tidningar till pluggar. Han visade Sigfrid – – – han hällde krutet och hageln i bösspipan, stötte ner pluggarna med staken och satte knallhatt under bösshanen: Kom ihåg att hanen är lättspänd! Så sköt han av skottet i luften, och Sigfrid fick ladda om.

Min bror spillde krut på marken, när han skulle hälla ur hornet, han fumlade med papperspluggarna, han bar sig tafatt åt. Det gick inte undan fort nog, sa far. En skytt måste vara kvick i fingrarna. Flera morkullor kunde ha flugit förbi medan han laddade om bössan.

Ännu är det för tidigt för draget, menar far. Det är för ljust. Men en skytt ska stå på pass i god tid.

Vi står under en ung gran, far med pekfingret på avtryckaren och tummen på den lättspända hanen, Sigfrid och jag på var sin sida om honom. Vi är beredda.

– Hjälp mej att lyss, pojka, säger far.

Han har blivit lite lomhörd. Därför är han inte längre någon god morkullskytt, säger han.

Vi står alldeles stilla. Tre ansikten är vända uppåt luften, vi lyssnar spänt. Vi väntar på skymningsfågeln.

– Om ni hör nået ljud knorr-knips-knarr, så varsko mej!

Skytten spänner hanen på sin bössa när han hör morkullans knorrande och knipsande. Skymningsfågelns läte kostar den livet.

Ännu är det litet för ljust, tror far. Solen har gått bort bakom grantopparna, men är kvar på jorden med sitt sken, och över våra huvuden har vi majkvällens ljusa rymd. I kväll har jord och himmel kommit nära varandra. På gläntans granar lyser röda blommor, de färska kottarna. Späda björkar står med grenarna i knopp och skall snart slå ut sina löv. Marken är ljusfläckig av vitsippor, som öppnar sina blad under buskarna. En liten regnskur har nyss fallit, det glindrar och gnistrar av droppar på blad och barr. Regnet har sköljt över mark och växter och löst dofterna: Det luktar harts, av rinnande kåda från granens stam, sav som jäser i barken, av björkknopp i sprickning.

Vi står under en unggran, mitt ibland färger, dofter och ljus. Det är så stilla på vår glänta. Vi tiger, vi skall inte tala, bara lyssna. Från marken runtom oss hörs ett enda ljud: Inne i busksnåren har smältvattnet samlat sig till avrinning i en fåra, som plaskar och sorlar.

Men rymden över oss är fylld av ljud och liv. Det är maj, det är morkullkväll och många fåglars kväll. När solen har försvunnit bryter sången fram ur skogen. Taltrasten klingar på sin flöjt, borta i en grantopp sitter en gök och hoar och guckar och hostar till dessemellan som om han har satt någonting i halsen. Det är en västergök, den bäste av alla, men det är inte den första gök vi hör i vår, varför vi inte fäster oss vid väderstrecket, det betyder ingenting. Längre bort i fjärran uppger en fågel som jag inte vet namnet på ett skrattande läte. Han skrattar oavbrutet. Vad skrattar den fågeln åt?

En orre spelar ihållande, den fågeln har som en porlande bäck i sin hals. Orren sitter i en trädtopp långt borta. Men från busksnåren invid oss kommer ett kvävt, väsande läte. Jag viskar till Sigfrid: Ligger det en orm därinne? Han svarar: Det är bara koltrasten.

Det smäller ett skott från vår grannhage, flykten har börjat. Spänningen är kommen: Detta är jakt. I mina näsborrar stiger grankådans friska lukt. Fjolårets bruna, slokande bräken kletar sig fast vid mina träskor. Jag väntar, jag lyss, jag glor och jag spanar.

Med alla mina sinnen på helspänn upplever jag en morkullkväll, en kväll av glädje. Jag är med bland allt som lever, jag är själv ett av markens liv. Och jag glömmer vårt ärende här.

Jag skulle hjälpa far att lyssna. Men det finns så många fåglar i skogen, rymdens alla ljud förvillar mig, jag kan inte skilja morkullans knorr-knisp från andra fåglars ljud.

– Om di annre kunne tia en stunn, säger far. Di väsnas så jag int kan höra.

Det smäller flera skott. Årets första morkullkväll står många gömda skyttar på sina pass, med tummen på bösshanen, lyssnande och väntande som vi.

– Dä knorrar, viskar Sigfrid åt far.

Jag hör ingenting, far inte heller. Han spänner upp hanen på bössan, svänger runt, tittar i luften åt alla håll, men skjuter inte.

– Jag varsnade kullan bak topparna. För långt håll.

I detsamma händer det något. Det prasslar i gläntans kant, och ett fyrfota djur kommer sakta framkrypande ur buskarna. Det är ett pälsdjur, till storleken som en liten gris, och det liknar en gris i skapnaden. Huvudet är svart- och vitrandigt, ryggen är gråspräcklig och slutar med en kort rumpa. En liten gris med päls – – – djuret stannar till några steg ifrån oss, sätter upp sitt tryne, vädrar i luften, luktar och nosar. Ett stycke brunt bräken har hängt sig fast på den raggiga ryggen.

Far ser kräket, men håller bössan stilla. Jag viskar: Skjut…! Men i detsamma gör jag en liten rörelse, och med ett par långa skutt är djuret tillbaka inne i snårets gömslen.

– En grävling, mumlar far. Jag kan int skjuta grävling mä morkullhagel.

Innan han talat ut flyger kvällens första skymningsfågel över oss. Knorr-knisp, knorr-knisp – – – ljudet fyller luften. Jag hinner se en lång näbb och ett par virvelsnabba vingar som ett svart kors mot den ljusa rymden. Men som en avskjuten pil försvinner morkullan bakom trädkronorna.

Far gapar snopet, han har inte ens spänt hanen:

– Jag såg int opp. Den förbannade grävlingen villade mej.

Från nära håll smäller det två skott tätt efter varandra. Någon med dubbelbössa sköt på kullan, förklarar far. Om han inte träffade med första skottet, gjorde han det väl med det andra.

Så är morkullans läte över oss igen. Far slänger upp bösspipan i luften, han ger sig knappast tid att sätta kolven till axeln och sikta.

Skottet spräcker tystnaden. Vid smällen tvärstannar morkullan i sin flykt, men vingarna rör sig som förut. Hon vänder bara, tar en annan riktning, fortsätter. Inom ett par ögonblick är skymningsfågeln borta bakom ett par höga granar.

– Bom. Jag sektade illa.

– Kullan flög fortare efter skottet, säger Sigfrid.

Han låter inte besviken över fars bom.

Skottet kommer tillbaka från skogen som ett rungande eko. Sedan blir det så tyst, skogen håller andan. Jag drar in lukten av krutrök i näsan. Far tar fram kruthorn, hagelpung och knallhattask, och Sigfrid gör papperstolkar som far med laddstaken stöter ner i pipan. Det är stor brådska med omladdningen. Far är gripen av jaktivern, och jag känner också jägarglädjen, spänningen tar mig.

Men min äldre bror verkar oberörd, han lever inte med i jakten som jag.

– Otur i aften, säger far. Dä va grävlingen. Om int dä kräket vatt, så hade jag haft en kulla.

Nu hörs det skott från alla väderstreck, det smäller från många morkullpass. Ofta kommer det två skott tätt på varandra: De nya dubbelbössorna har spritt sig i bygden.

Det mörknar långsamt över vår glänta. Grankronorna svartnar mot rymden. Fågelspelet dämpas, det börjar tystna i skogen. I solnedgångens väster spricker blodröda strimmor ut på himlen. Spädbjörkarna lyser gulvita i dunklet. Vi inhöljes i den tätnande skymningen och syns bara på nära håll. Vi står där dolda under granen som om vi vore tjuvskyttar. Men vi har rätt att stå här, på egen mark, i vår egen hage, och fågeln vi jagar är lovlig i kväll.

Bössmällarna från andra pass kommer med längre mellanrum. Under en stund händer det ingenting på vår glänta. Det bästa draget är över, säger far. Är det inte dags att gå hem? undrar Sigfrid i en viskning.

Men far vill inte gå hem utan byte. Det är skamset att komma tillbaka från första morkullkvällen utan en fjäder.

Då hörs lätet igen, och fågeln syns emellan ett par trädtoppar. Denna gång hinner far göra sig beredd. Med bösspipan följer han morkullan i flykten, han tar noga sikte innan han trycker av.

Den fågelns flykt slutar i det ögonblicket skottet smäller. Vingarna kupas och slutes samman, näbben böjs rakt neråt. Med en sned rörelse faller morkullan ner i busksnåren intill oss.

– Träff! mumlar vår far belåtet. Ta rätt på’na!

Han börjar ladda om, medan Sigfrid och jag rusar in i buskarna. Jag såg att fågeln föll vid en ungbjörk. Vi hukar oss under ris och grenar och letar runt trädet. Här är mörkt i buskaget, vi kryper emellan buskarna, viker undan grenarna, trevar med händerna över mossa och rötter. Morkullan är en liten fågel, gråbrun till färgen och den liknar marken. Vi trevar omkring, men vi får bara tag i torra löv och vassa pinnar sticker oss på fingrarna. Våra händer hittar ingen fågel.

Far kommer efter oss:

– Kullan ramlade här ve björken.

Vi letar alla tre. Sigfrid är ivrigast i sökandet. Men i buskarna runt björken är det mörkt som i en källare. Vi skulle ha något att lysa oss med. Vi bryter kvistar, vi river i mossan, vi kryper omkring på knäna och trevar. Men tre sökare hittar inte mer än två.

– Vi skulle ha haft en hunn, säger far. Han hade taet rätt på fågelen.

I kväll saknar vi Jäger som åt rävgiftet.

Men Sigfrid och jag snokar omkring som ett par nosande och vädrande hundar. Med våra händer undersöker vi varje tum av marken i flera famnars omkrets. En gång prasslar det till ett stycke från oss, som om någonting rörde sig bland de torra löven. Vi rusar åt det håll ljudet hördes. Men prasslet hörs inte mer, och vi letar förgäves. Inte en enda fjäder hittar vi, än mindre en hel fågel.

Vi fortsätter sökandet en god stund. Tills far säger: Nää! Nu ger vi opp och går hem!

– Vi måste hitta fågelen först, tycker Sigfrid.

Far förklarar: Bösshageln bräckte vingarna på kullan, men om hon kan nyttja benen, så springer hon nere på marken hur långt som helst. Hon har nog sprungit och gömt sig i något hål. Men det tjänar inget till att leta längre efter fågeln i kväll, det är redan för skumt, menar far.

Sigfrid säger:

– Om kullan är skadskjuten så måste vi ta rätt på’na.

– Dä ä för sent.

Nu var det nermörkt, det var inget mer för oss att göra. Och draget var slut för i kväll.

Vi gick hemåt. Över vägen flög en försenad morkulla: Far slängde i väg ett skott, för att skjuta ur bössan. Han bommade.

Han gick butter och missnöjd och molteg under återstoden av hemvägen: En förbannad oturskväll, en jakt utan byte, ett fågelskytte utan en fjäder – – – misslyckad morkullkväll.

När vi steg upp och klädde på oss morgonen därpå, var Sigfrid glåmig i ögonen och gäspade sömnigt:

– Jag har sovet dålitt i natt. Legat å kommit ihåg kullan nere i hagen.

Han hade drömt om den skadskjutna skymningsfågeln, som vi inte hade fått tag i i går kväll: Han hade sett den inkrupen under en sten, i ett djupt hål: En liten kropp med tunga blyhagel i sig, med vingarna bräckta, en flygoduglig fågel. Hur kände sig en fågel, som inte kunde flyga, som inte kunde bruka sina vingar? Som en lam människa som inte kunde bruka sina ben? Ett litet övergivet liv hade legat hela natten i sitt gömsle i skogen utan annat sällskap än hageln i kroppen, som det hade fått från den bössa som nu skulle vara hans.

Morkullan låg där med sina plågor och väntade på något skogens liv som skulle vädra sig fram till gömslet – – – på ett rovdjurs gap.

Av ett skott från Sigfrids bössa hade fågeln slungats ur sin flykt och fördärvats – – – och han kände sig medansvarig: Nu ämnade han gå och ta rätt på det arma livet, så att det inte behövde lida längre. Ville jag gå med och hjälpa honom att leta, nu i dagsljus?

Sigfrid och jag gick ner till hagen och fortsatte sökandet i de täta busksnåren, där morkullan hade försvunnit. Det var dag och ljust, men det hjälpte oss inte. Vi kunde inte hitta det minsta spår av den skadskjutna fågeln.

– Grävlingen har väl ätit opp kullan, trodde jag.

– Eller nåen räv, sa Sigfrid. Eller kanhända – – –

Han avbröt sig, teg lite och lade så till:

– Eller ligger hon där än i hålet… och… ja – – – hur länge?

Vi gick hem med oförrättat ärende. Sigfrid sa:

– Nää. Allri ska jag skjuta nåenting.

Sigfrid laddade aldrig bössan som han fått av far, han gick aldrig ut på jakt. Under den sommar då han var sjuk frågade far flera gånger efter hans bössa: Den gamla mynningsladdaren fanns inte mer i huset, han såg inte till den. Jag vet inte vilket besked han fick av Sigfrid.

Men ett par år efter Sigfrids död letade jag en dag efter något i ett hörn av vår vedbod, där vi brukade slänga undan bråte och skräp och sådant som ingen mer kunde begagna. Här i en stor hög av järnskrot, gömd bland utslitna eller fördärvade verktyg och redskap, hittade jag hans bössa. Det gamla vapnet var ärgigt och rostigt. Bössan var sönderrostad och oduglig. Den hörde hemma här, bland alla andra förbrukade ting som hade samlat sig på skrothögen i vedboden.

Och jag har ett stämplat papper på att Sigfrid inte lämnade efter sig något dödsverktyg.