I was born in Sweden and emigrated to the United States at the age of 22 and have resided here for over 40 years.

En kväll i maj månad år 1920 steg jag på snälltåget vid min barndoms järnvägsstation. Min syster Jenny följde mig, far och mor ville inte följa med. Jenny släppte inte sitt goda humör, vid avskedet skämtade hon om min resa. Hon ville säga till mig som bonden sa till sin son när han första gången skulle lämna hemmet för att bege sig ut i världen: Må Herren vara med dig till grinden. Sedan har du häradsvägen att följa.

Min syster önskade mig all lycka. Jag hade blivit emigrant.

Efter femton år i Förenta Staterna gjorde jag mitt första besök i hembygden. Då var hemmasonen Karlssons Albert förvandlad till mr. Albert Carlson, chef för Andrew W. Johnsons realestateoffice i Iron Creek, Michigan, U.S.A. och gift med dottern till firmans innehavare, dennes enda barn. Jag var äkta man och familjefar. Jag hade hittills lyckats inom realestate-branschen, min svärfar som själv hade dragit sig tillbaka från affärerna, var mycket nöjd med mig. Ekonomiskt sett hade jag haft vacker framgång. Och min far förstod det och tyckte att jag hade gjort rätt, när jag sökte lyckan i främmande land. Det var han som hade haft orätt när han ville hindra mig att emigrera.

Far fick aldrig veta att jag den gången kom till Sverige för att pröva om jag kunde flytta tillbaka.

Jag hade lämnat mitt hemland, men ännu efter femton år kände jag mig inte hemma i Amerika. Jag visste nu att jag aldrig skulle bli det. Jag hade fått större inkomster än jag kunde förbruka, men vantrivdes djupt med arbetet som gav mig dem. Jag var gift med en av de vackraste kvinnorna i Iron Creek, men sedan tio år tillbaka hade min hustru och jag upphört att älska varandra. Jag hade två pojkar, men kontoret, affärer och resor i affärer tog så många av dygnets timmar ifrån mig, att jag sällan fick tid över att ägna åt dem. Jag hade ett stort, modernt inrett hus i Iron Creek, ett sommarställe vid en vacker skogssjö i norra Michigan och en väl belägen våning i Chicago. Men ingen av bostäderna hade blivit ett hem.

Det var i de stora möjligheternas land jag skulle förtjäna så mycket pengar, att jag kunde göra mig fri. Jag hade förtjänat pengarna – – – och kände mig som en fånge i Amerika. Jag var instängd av hänsyn och förpliktelser, jag var familjefar, jag hade hustru och barn, när min svärfar drog sig tillbaka hade jag åtagit mig att sköta hans företag, jag hade nått en ställning i staden, jag var bunden av andra människors krav på mig, av värderingar som inte var mina. Jag ville flytta från Iron Creek, men Esther skulle aldrig kunna lämna sin hemstad. Jag var fången på Andrew W. Johnsons realestate-office. Jag hade rymt ur en fångenskap in i en annan.

Min far fick inte veta, att sonen hade gjort ett rymningsförsök: Kunde jag bli fri, om jag återvände? Men var hörde jag till när allt kom omkring? Under mitt första besök i hembygden förstod jag att emigrantens lott en gång för alla var min.

Jag var redan en främling i hemsocknen, en svensk-amerikan som hälsade på. Jag var förändrad, de människor jag kände var förändrade. Jag råkade gamla vänner och skolkamrater, men vi hade ingenting att säga varandra. Femton års upplevelser i skilda länder avlägsnade oss från varandra, liksom Atlanten skiljer världsdelarna. Vi gjorde trevande försök att lära känna varandra på nytt: Hur har du det? Hur har det gått för dig? Vad gör du? Är du gift? Har du barn? Hur länge stannar du hemma?

I svaren på frågorna till mig ljög jag inte, men sade inte heller sanningen. Min fåfänga hindrade mig. Och de människor som frågade tyckte att det hade gått bra för mig i Amerika: Jag hade lyckats i livet. Flera av mina gamla vänner och kamrater tillhörde avundens folk; den missunnsamhet de kände var uppenbar och den stötte mig bort. Varför hade de inte gjort som jag? Det hade ju stått dem fritt.

Jag kunde ha låtit dem veta vem de avundades – emigranten som inte hade funnit vad han sökt och som ville återvända. Men jag unnade dem inte att få byta ut avundsjukan mot skadeglädjen.

I min hemsocken var jag inte längre hemma. Men var hörde jag till? Hörde jag ingenstädes till?

Min första sverigeresa blev en besvikelsens resa. Men när jag i somras gjorde min tredje och sista hade jag förlikt mig med min lott. Då kom jag från apelsinträdets land, där fruktodlarens bestyr berett mig mer tillfredsställelse än något annat som jag har sysslat med. Jag hade ägt en vacker trädgård, ett stort område täckt av växterna med de gyllene frukterna. Jag hade njutit anblicken av mina apelsinträd i blomningen, jag hade följt blommans förvandling till frukt och fruktens till mognad. Jag hade skördat vad mina träd hade burit åt mig och bjudit ut det åt människorna och känt att jag gjort en nyttig gärning. Och djupt tog mig åsynen av min sista skörd som frosten rövade: Snön täckte marken på min odling och genom snön skimrade apelsinernas guldgula skal.

Men den friska saften från de gyllene frukterna, morgondrycken, kan inte jämföras med en annan dryck, som jag har smakat: Enbärsölet som mor gjorde.

Enbusken är min barndoms träd, och enbären gav mig smaken av hagens skog och markernas tuvor i munnen, ingenting kan förliknas med drycken från dem. Den är gjord av frukten från backarnas särling, den kärve och envetne som inte kan utrotas, inte kuvas eller tuktas. Enbusken i hembygdens hagar har stått mig nära, som en släkting, den ende jag har velat likna.

Vi råkades igen i somras, för sista gången. Jag grep med mina armar om enbusken på backen. Den mötte mig med sina vassa risklor och rev svidande sår i mina händer. Den som stannat kvar, den trogne, svarade mig, den avvikne: Nej!

Jag hade varit för länge borta. Den ende i hembygden jag ville vara släkt med kändes inte längre vid mig, min ende kvarlevande släkting hade visat mig bort.

Och jag hade vetat det länge: Det var för sent.

Mr. Albert Carlson, gammal svensk-amerikan, som har nått insikten om att ditt liv strax är förbi, du har vetat det i många år nu: Människan bör ha ett fäste i världen. Hon skall höra till någonstädes. Hon kan inte överge det land, där hon är född och uppleva ett annat som sitt fosterland. Talet om det gamla och nya fosterlandet är falskt, genomfalskt. Antingen har jag ett fosterland eller har jag det icke. Fosterlandet är singularis. Det kan aldrig bli pluralis för dig.

Landet du upplevde som barn och yngling lämnade du. Det blev ditt öde, för du kunde aldrig hitta ett nytt fosterland. Men om du lytt dina föräldrar och stannat i hembygden och hemlandet, så skulle du ha förnött ditt liv i grämelse över att du hade förspillt det. Du hade sagt dig: Det var inte detta jag ville. För du är så skapad, att du inte kan höra samman med någon eller något. Därför: Sök inte någon ro utanför dig själv! Du är född som en sprucken varelse, en människa som inte kan bli hemmastadd någonstädes på jorden. Du irrar omkring – – – men du kan vantrivas lika väl i staden Iron Creek som i din hemsocken Sjöhult, känna dig otillfredsställd lika gärna här i Amerika som i något annat land i någon annan världsdel. När du nu en gång inte förmår höra ihop med någon eller något, inte kan känna tillhörigheten.

Om du hade trott på en Gud eller en Skapare hade du kunnat skylla på honom. Nu hittar du aldrig i evighet den ansvarige. Men det är tid att du förliker de kämpande parterna inom dig. Om du vill ha fred i sinnet, medan du ännu lever.

Var tröst! Sök den trösten att du har använt dina krafter så gott du har kunnat! Du förmådde inte bättre, du orkade inte mer. Vad gör du sedan? Du skall göra det enda som återstår dig: Du skall godtaga emigranten och försona dig med honom. Förlåt honom att han levat i den villfarelsen att förflyttningar av din kropp kunde hjälpa dig här på jorden!