Min far blev åttiofyra år gammal. Under sin livstid var han sängliggande i tre veckor, och det var de sista veckorna han levde. Det var sommaren 1949. Jag fick veta att han var svårt sjuk, jag reste för första gången luftvägen till Sverige, och när jag kom fram, återstod det en vecka för honom.

Så snart jag hade hälsat på den sjuke, där han låg i sin säng, sa han:

– Jag ligger på dä sista. Bäst att tala om’at mäsamma.

Jag försökte uttrycka de tvivel på fars besked, som jag inte kände, men han avbröt mig:

– Jag tryter snart. Å när du vet’at, så behöver vi int tala om’at mer.

Av provinsialläkaren, som hade varit hos far, fick jag bekräftelsen: Inga tvivel om diagnosen. Det var levern, en svulst, cancer sannolikt. Man kunde lägga in den sjuke på lasarettet, men vann ingenting med det. Och patienten själv ville stanna kvar i hemmet, där han fick vård av sin dotter; min syster Jenny hade bott hos far sedan mor gick bort. Det skulle inte bli fråga om något långvarigt sängliggande, förklarade provinsialläkaren: För cancerpatienter i fars höga ålder var plågotiden kort. Och han hade gjort det enda som i fallet återstod att göra: Han hade skrivit ut smärtstillande medicin.

Doktorn tyckte att han om min far hade gett mig ett besked, som jag kunde vara till freds med.

I fars säng fick jag se ett förändrat, förminskat människoansikte och en avmagrad och ihopkrympt kropp. Den sjuke kunde knappast förtära någon föda; nästan allt vad han fick i sig kom upp igen, klagade min syster Jenny. Och far som alltid hade varit stor i maten. Hon hade aldrig sett någon människa tugga och svälja med en sådan lust.

Jag sa till far att han måste försöka äta.

– Va tjänar dä te? När kroppen int vill va mä länger.

Far var övergiven av sin kropp; den nekade att ta emot näring och underhåll, den hade bestämt sig.

Jag satte mig vid hans säng, han lyfte huvudet från kudden: Han hade gärna velat vara med här i världen några år till, men nu var det hans tur att ge sig i väg, och det var ingenting att göra åt det. Det hjälpte inte att ligga här och gnälla och klaga. Vad tjänade det till att streta emot det som vi alla måste igenom?

– Jag har levt nock förresten. Jag ä tefress.

Tigande lyssnade jag, hade ingenting att svara.

Far och jag hade levat omkring femtio år samtidigt på jorden, men vi var så gott som främlingar för varandra. Vi förstod aldrig varandra medan vi bodde under samma tak, och nu hade vi levat länge i var sin världsdel. Under min barndom var han den som befallde och jag den som lydde. När jag blev äldre och började bestrida hans faderliga rätt över mig uppstod våra konflikter. Men när jag kom hem på mitt första besök efter min emigration blev vi helt försonade: Det förflutna skulle vara glömt. Sedan hade vi varken i brev eller på annat sätt rört vid våra gamla mellanhavanden.

Nu låg far på sin sotsäng, och jag hade kommit för att råka honom.

– Vi ska int prata mer om döen, sa far. När vi int kan komma ifrå’an.

Han hade från början avfärdat sin förestående bortgång. Därefter hade alla andra samtalsämnen mist sin vikt för oss. Vad skulle vi vidare tala om? Vad fanns det mer att säga oss emellan?

Far blev andfådd när han talade. Jag satt och teg i en korgstol vid sängen, medan han hämtade sig.

Han återtog:

– Stannar du över begravningen?

– Dä behöver väl inte far fråga om.

– Jag tänkte bara: Du brukar ha så bråttom, pojk. Beteckningen pojk på femtioåringen lät så naturlig i min fars mun, att jag inte fäste mig vid den. Men frågan om jag ämnade stanna över hans jordfästning blottade avståndet oss emellan.

– Sista gången hade du en väldi brådska.

– Men den här gången kom jag ju hem för att… jag hörde att…

Jag avbröt mig själv.

– Människor har en förskräckli brådska i denna tiden. Som skulle di riva ut smör ur ellen. Di ä så rädda att di int hinner. Va ska di hinna mä?

Jag såg far själv i min barndom, springande från den ena sysslan till den andra. Han gav sig inte tid att gå till fots, i vanlig gångtakt, han måste halvspringa.

Och jag påminde: Vem hade varit rädd för att inte hinna med sina sysslor, om inte han själv?

– Du säjer sant, pojk, medgav far. Jag kunne ha taet gärningarna lite saktare, jag också. Jag hade hunnit hit te min sotsäng lika väl.

Han slöt ögonen, talade långsammare och lägre:

– Dä har gått så kveckt unnan alltihop. I rena rappet, liksom. Dä ä själva livet, som har kveckat sej. Jag hade inte behövt göra mej nåen bråsska.

Jag hade anlänt sent om kvällen. Min syster avbröt nu mitt första samtal med far: Hon skulle ge honom den smärtstillande medicinen, därefter brukade han strax somna. Ännu hade hon inte behövt vaka över honom någon hel natt, men hon steg upp ett par gånger nattetid och tittade till honom. Han hade kräkningsanfall.

Jenny och jag skulle bytas om att vaka över den sjuke, om det behövdes. Och jag sa god natt till far och henne och gick upp till det lilla rum i stugans övre våning, där jag skulle ligga.

Vi talade med varandra några timmar varje dag, far och jag. Och under den sista veckan han levde lärde jag känna honom mer än jag hade gjort under alla år som gått före.

När jag kom ner till far nästa morgon syntes han utvilad efter natten. Jag förstod genast att han hade angelägna ting på hjärtat.

Han sa:

– Ville prata lite om begravningen.

– Int ska far ligga och oroa sej för den.

– Men jag ville gärna säja hur jag själv vill ha’at.

– Allt ska bli som far vill.

– Jaha. Kunne du styra om’at kanhända?

– Far kan lita på mej.

Hans önskningar skulle uppfyllas så långt det gick.

– Di ska va sex karar att bära kistan, sa far.

– Jaha.

– Vi ska ta di gamle bönnerna i byn. Så långt di räcker te.

Jag kände de gamla begravningssederna i min hemtrakt: Unga döda bäres till graven av sina jämnåriga och gamla av sina, de unga av ungdomen och gamlingarna av ålderdomen. Jag hade själv varit med och burit människor i min egen ålder.

– Vill du fråga di sex kararna?

– Javisst. Bäst att jag skriver opp namnen.

Jag litade inte på mitt minne. Jag tog rätt på papper och penna.

– Jag låg i natt å tänkte ut di sex som ska bära, sa far. Han satte sig till hälften upp i sängen: Förste man var Aron Johan, som varit hans närmaste granne under många år. Han var över åttio, men rask och kry. Han tyade säkert sin andel av kistan. Bara i våras hade far burit lik i lag med Aron Johan, när dennes kusin begravdes, och han hade gått lätt på fötterna som en pojke. Nästa man skulle bli Frans i Övergårn. Han var klen och hade ryggvärk, fast han var knappt sjuttiofem år, men än orkade han väl ta ett tag. Och kistan blev inte så tung heller. Så tänkte han på Emil Eliasson och hans son som tredje och fjärde karl. De var ovänner i många år, Emil och far, de hade kommit ihop sig om en rågång, om stängslet, men när de båda hade lämnat sina gårdar och börjat luta mot jorden hade de försonats. Emil var ett år äldre än far och han var inte så rask längre. Men han skulle säkert inte neka honom den tjänsten. Och inte krävdes det så mycket krafter av bärarna heller. För det blev inte mycket kvar av honom till slut.

Far hostade och drog till sig andan: Han låg här och kunde nästan ingenting förtära. Han tvinade bort redan i livet. Det mesta togs ifrån honom i förväg. Det blev inte så mycket över åt kistan. Och lika gott var det.

Det behövdes tre par bärare, sex man. Det visade sig, att de gamla bönderna i byn inte räckte till. Vi fick ta ett par man ur ett yngre släktled. Far valde ut ett par av de nya bönderna, som han kände som rejäla karlar. Han ville att det skulle vara hederligt folk som hjälpte honom i jorden.

Jag skrev ner de sex namnen på ett papper och läste upp dem för far.

Han lät belåten:

– Di duger gott. Rejält folk allihop.

– Jag ska tala vid de sex.

– Själv har jag talat ve Aron Johan. Han har lovat säja några ord innan.

– Innan – när innan?

– På morron innan di far te körkan, förstås. Ve kistan, menar jag.

Aron Johan, den gamle trogne grannen, skulle ha sagt några ord, även om far inte hade bett honom, hade han förklarat. Han hade alltid varit tjänstaktig. Och det skulle ju alltid vara lite beröm åt en människa när hon tröt. Hur hon än hade levat och betett sig, hur många ovänner hon än hade haft.

– Jag tror inte att far lämnar någon ovän efter sig. Det ryckte i den sjukes infallna ansikte, han hade fått smärtor.

– Far behöver vila en stund.

– Kanhända dä. Men vill du först ta fram motboken ur chiffonjén?

– Varför det?

– Jag ska skriva mitt namn i’na. Du ska köpa ut åt mej.

Jag hade trott att han talade om någon sparkassebok. Nu kom jag ihåg: Ett litet häfte med blanketter för inköp av spritdrycker, som vid denna tid brukades i Sverige, kallades för motbok.

– Du ska köpa ut alltihop för månan.

– Jag ska ordna det.

– Di ska ha en konjak i kaffet på morron, töcker jag. Innan di far te körkan.

Ur en av lådorna i chiffonjén letade jag med Jennys hjälp fram fars motbok och gav honom den.

– Har två liter igen för månan. Du ska köpa en liter konjak och en brännvin.

– Dä ska bli.

– En konjak åt dom på morron. Resten när di kommer tebaks på eftermiddan.

Den lilla boken låg på täcket framför far, jag räckte honom en penna och han satte sig upp för att skriva sitt namn. Det gick långsamt för honom, handen darrade, bokstäverna flöt ut. Ett par gånger vilade han handen som om han tvekat inför fortsättningen av namnet. Men han fullbordade namnteckningen:

– Illa skrevet, förstås. Men dä har dugt förr.

– Dä duger nog.

Bokstäverna var sneda, de steg över linjen, sjönk under den. Men namnet stod där det skulle stå på blanketten i boken, fullt tydligt: Ernst Gottfrid Karlsson.

– Efter skrivningen lade sig far tillrätta på rygg igen och hans andning blev trög:

– Vill du ge mej di där starka dropparna, pojk?

Jag gav honom en matsked av den smärtstillande medicinen. Han knäppte händerna över bröstet och slöt ögonen.

Jag lämnade honom ensam, han behövde en stunds vila.

Han hade skrivit sitt namn för sista gången i livet.

På eftermiddagen hade han ett svårt kräkningsanfall. När han hade återhämtat sig igen ville han tala med mig:

– Jag ligger å lurar te iblann. Men du kan väl sitta här ändå.

– Som far vill.

– En ligger och tänker tebakes i tiden. Jag va stränger ve dej när du va hemma. Du feck börja gno tiditt.

– Dä var till nytta för mej, tycker jag nu.

– Du feck börja gno dä året vi kom te gårn, sa far. Du va bara nie år gammel.

Jag mindes. Jag måste vara med och slagtröska på logen när jag var nio år. Långt före dager om morgnarna skulle jag stiga upp och följa med ut på logen. Min slaga var också liten, men viktigast var att den höll takten med de andras slagor; det hjälpte i tröskningen. Ibland om morgnarna på vintern hade det snöat under natten, så att jag inte kunde ta mig igenom drivorna: Far bar mig på sin rygg ut till logen.

Jag sa: Jag hade bara gott av att han lärde mig arbeta vid tidiga år, jag var honom tacksam för det. Jag var stark nog, jag tålde det, och för friska barn var ingen uppfostran bättre än arbetets. Barn som uträttade något fick tidigt självförtroende.

– Du feck lära däsamma som min far lärde mej: Att göra skäl för föan så snart du rådde’at.

– Vi var fattiga, jag minns väl.

– Ja. Vi var fattia. Å våra barn agades när di int lydde. Jag slog dej. För du skulle lära dej lya.

– Dä kommer jag nog ihåg.

– Men du lydde mej int. Du for te Amerrka. Lika gott dä. Dä ble bäst för dej.

Jag teg.

– Jag slog dej för mönna gånger, kanhända.

– Tänk inte på dä nu!

Allt som hänt oss emellan i det förflutna skulle ju vara glömt och förlåtet på båda sidor, tillade jag. Jag hade sagt honom några förfärliga ord den kvällen, då jag fick amerikabiljetten, och han hade förlåtit: De skulle för alltid vara glömda. Han skulle aldrig nämna dem mer.

Far tyckte nu att han hade agat mig för hårt i min barndom.

Jag såg på händerna som låg stilla på täcket. De hade slagit mig, givit mig hårda örfilar, vållat mig smärta. Det hade varit stora, knotiga, hårda händer. Jag hade fått känna hur hårda de kunde vara. Nu vilade de på täcket, slappa och slaka, vissnade och kraftlösa. Jag såg ett par ihopkrympta händer, skrynkligt skinn över vassa knogar, avmagrade fingerben, de var redan som delar av ett skelett.

Far hade det tunga kroppsarbetets händer. Nu hade de gjort sin tjänst. Nu återstod dem bara lönen för vad de uträttat.

– Jag ligger iblann å tänker. Jag unnrar…

Far låg och såg på mig med små kisande ögon, som var djupt inkrupna under pannan, den gamles ögon:

– Jag tänker på Sigfre. Jag skulle int ha tryggat honom att värva sej.

– Far trodde ju att dä va bäst för honom.

– Jaa. Han skulle få allt han behövde fritt och pengalön och fri skola. Jag hade bara gott oppsåt. En ville dä bästa. Sen geck dä så illa. Vem rådde för’at?

Vem rådde? Sigfrid ville inte hantera vapen, men gick frivilligt in i militärtjänst. Jag föresatte mig att inte syssla med pengar, men blev affärsman. Sigfrid var en lydig son, men fick bara leva i nitton år. Jag var en olydig son, och jag fick länge leva på jorden.

Jag hade kunnat berätta för far om mig själv och mina söner, om min vanmakt inför mina barn, om hur oförmögen jag varit att skaffa mig kunskap om dem. Föräldrar kan ge sina barn medel till livsuppehället – men hur ofta kan de hjälpa dem att leva? Far förmådde aldrig hjälpa mig med det – var skulden hans eller min?

Den sjuke vände sig på sidan och drog en lång suck:

– Alltihop ä så längesen. Dä kan töckas som om dä allri hade hänt.

Far hade blivit mycket trött. Jenny kom in till oss och sa att jag hade talat för länge med honom. Vi fortsatte inte samtalet förrän dagen därpå.

När min fars liv var nära slutet lärde jag känna honom. När han låg på sin sotsäng kom jag honom nära. Jag fick för honom en annan respekt än pojkens, som hade uppstått av fruktan. Inför det oundvikliga visade han ett mod, som jag inte hade tilltrott honom.

Under ett långt livs arbete vid jorden hade han lärt känna det växandes och levandes lott. Han hade på nära håll följt grödorna från grodden och axningen fram till mognandet och bärgningen. Han hade sått ut sädeskornet, han hade sett det spira, grönska och gulna och tröskas och till sist krossas mellan kvarnens stenar. Han hade sett djuren födas, växa upp, gödas och ledas fram till slaktaren. Med den naturens kretsgång som han under alla sina bondeår upplevat omkring sig, hade han blivit förtrogen. Under ett långt liv hade han följt förloppet, han godtog det: Det förhöll sig en gång så, och det kunde inte vara annorlunda. Då återstod det bara att finna sig. Och han hörde själv till det hela, han skulle också försvinna och bli till stoft. Det var så enkelt – det var bara att förlika sig.

Far var kristen och kyrkobesökare, men jag såg honom inte söka sig till den kristna tron på sin sotsäng. Kanske bad han sina böner i tysthet för sig själv, men han uttryckte inte något behov av religionens tröst. Och jag tror inte att han bekymrade sig för någonting efteråt, för något straff eller någon belöning som kunde vänta på honom. Han betedde sig som de gamla hedningarna, som i tron på ett obevekligt öde inväntade döden utan klagan, jämmer och gnäll. Vad som skulle hända honom var förutbestämt och kunde inte ändras.

Under sina sista dagar visade far en styrka, som mycket förundrade mig. På dödsbädden växte han.

Doktorn kom till far ett par gånger till. Allt oftare fick han svåra kräkningsanfall. Men han sov större delen av nätterna och dessutom långa stunder på dagarna; medicinen hjälpte honom till sömn, sa doktorn.

En morgon när jag kom ner sa Jenny att han hade varit oredig i sitt tal på natten. Nu var han åter klar i huvudet, men i talet var han inne än på det ena än på det andra. Jag märkte att det hade kommit oro över honom.

Han sa:

– Vi talte om vänner och ovänner. Men jag ä rädd att jag lämnar en ovän efter mej.

– Vem skulle det vara?

– Min kusin.

– Korpral Nyström, menar far?

– Jag har ingen annan kusin.

– Varför är far ovän med sin släkting?

– Dä ble när vi miste Sigfre. Jag tålde int min kusin sen. För han va int ärli.

Efter en del avbrott fick jag förklaringen till ovänskapen: En tid efter Sigfrids död hade det varit ett häftigt uppträde emellan honom och distinktionskorpralen. Han hade skyllt Nyström för att ha farit med osanning för Sigfrid. Han hade målat ut tjänsten vid Regementet som ett himmelrike: Det var de goda skolorna som han skulle få, det var den fina framtiden, när han skulle bli befäl och bara gå omkring som herre över andra. Det mesta av det där var lögn, hade far förstått sedan. Och det fick distinktionskorpralen igen. Far sa det till honom: Han hade narrat och förlett hans son. Och han sa sin kusin rentut, att han hade gjort det för förtjänstens skull: Han ville tjäna värvningspengarna.

– Jag kallade Nyström en sniken jävel.

Korpralen hade hotat att dra honom till tinget för ärekränkning. Så hade ovänskapen dem emellan uppstått. Och de hade varit ovänner sedan dess, genom alla åren. När de möttes på vägen låtsades de som om de inte såg varandra.

Men nu menade far att han hade varit orättvis mot sin kusin. Inte heller Nyström kunde väl rå för Sigfrids död. Det hade länge gnagt på hans samvete att han gjort sin släkting orätt. Och nu vill han säga honom det. Han ville försona sig med honom.

Korpral Nyström var hans ende ovän. När han nu skulle gå bort ville han inte lämna någon ovän kvar.

– Kan du skecka efter Nyström? frågade far. Be honom komma te mej.

– Det ska jag genast ordna.

Jag gick ut i köket till min syster Jenny: Visste hon var förre distinktionskorpralen Nyström bodde nu för tiden? Han var ju fars kusin, han var väl nu lika gammal som far ungefär, över åttio år. Kanske vistades han på socknens ålderdomshem?

Jenny tittade på mig, mycket förvånad:

– Gubben Nyström? Menar du den gamle korpralen?

– Just han. Far vill tala vid honom.

– Va säjer du?

– Ja. Far vill att vi ska skicka efter honom.

– Men korpral Nyström ä ju död.

– Det menar du inte?

Jo. Han dog för fem år sen, omkring, sa Jenny. Jag stirrade på min syster.

– Men far talar om Nyström som om han levde.

– Jag va i körkan den söndan då han begravdes, sa Jenny. Så jag vågar påstå att han är död.

– Men hur kan far säja…?

Hon gjorde med handen en rörelse åt sitt huvud:

– Han är oredi här iblann. Dä va likadant i natt.

Far hade vaknat natten förut och velat tala med mor. Han trodde att hon låg och sov i samma rum. Jenny hade påmint honom om att mor var död sedan åtta år tillbaka. Men det fäste han sig inte vid. Han ville att hon skulle väcka mor. Han var så envis, han var tvungen att tala med henne, det var mycket viktigt. Och när Jenny inte lydde honom, så ropade han själv på mor. Han ropade högt på henne flera gånger i natt. Hon ämnade gå upp och väcka mig. Men så somnade den sjuke igen.

Jag gick tillbaka till far och satte mig tillrätta i stolen vid sängen.

– Korpral Nyström kan inte komma hit. För han dog för fem år sedan.

Far lyfte huvudet litet från kudden och såg på mig med stor häpnad.

– Min kusin korpralen, ja. Han ä dö. Vesste du int dä?

– Nää. Inte förrän Jenny sa det nyss.

– Jaa – – – du har vatt borte så länge. Du kan int veta va som händer här hemma. Dä ä klart.

Far hade glömt allt vad han sagt för en stund sedan, glömt ärendet som jag skulle uträtta åt honom. Men nu var han redig i talet och mindes klart det förflutna.

– Jo, min kusin ä dö. Jag va int bjuden på begravningen. För vi va ovänner.

– Far nämnde dä förut.

– Men vi började hälsa på varann igen, di siste åren. Och jag skeckade en krans te Nyströms kista.

– Det kunde ha blivit gott igen er emellan då.

– Jaa. Dä va synn att vi inte talte rentut mä varann. Ingen ville säja dä första ordet. Men jag köpte en grann krans åt min kusin. Du skulle ha sett den kransen.

Far låg tyst och grunnade en lång stund. Därpå sa han:

– Nyström ä dö. Så jag lämnar ingen ovän efter mej.

Fars yrselanfall kom tätare, hans klara stunder med allt längre mellanrum. Min syster Jenny och jag turades om att vaka över honom om nätterna. Han hade åter blivit stilla och lugn.

Slutets stund kom oförberett för oss. Under en längre tid hade min sömn varit otillräcklig; en natt satt jag och slumrade till i korgstolen invid min fars säng. Jag sov endast en kort stund. När jag vaknade märkte jag en förändring i fars ansikte, en ny stillhet, en underlig orörlighet. Länge behövde jag inte fråga efter orsaken: Han andades inte.

Han hade sovit när jag själv somnade, men han sov sig inte fram till något uppvaknande. I stället nådde han sömnen utan slut. Det föreföll inte som om Döden och han hade kämpat med varandra; de hade bara råkats och kommit överens.

Själv önskar jag endast att jag skall kunna försvinna som far gjorde: Med samma lugna självklarhet som det vissnade lövet lossnar från sitt fäste på grenen och sakta och stilla sänker sig ner till marken.