Det tog längre tid att gå till Egest än Silvia hade räknat med. Och redan en halvmil från stadsporten insåg hon plötsligt att hon hade tagit miste. Klara Kummel befann sig inte längre i staden. Hon hade kommit undan, smugit ut genom ett hemligt kryphål – hade hon anat att Silvia närmade sig?
Flickan stannade upp. Mot henne kom en ändlös ström av flyende människor från Egest. Det verkade ha hänt en olycka… fast vad brydde hon sig om det, hon var ju bara ute efter Kummel, och om hon inte var i staden, så…
Silvia vände om. Uppriktigt sagt var det en stor besvikelse. Och om den där mallgrodan, den så kallade stridsmagikern som sålde sina tjänster (och vilka »tjänster« hon sålde, den slynan!), hade förstått att det kommit en jägare som var ute efter hennes skinn, då måste Silvia hädanefter tänka på att skydda sitt eget. Ignatius artefakter låg kvar i skogen. Silvia hade bara tagit med sig det svarta flambergssvärdet. Hon måste återvända, även om det var ett dåligt omen. Artefakterna hade tjänat henne väl under färden till Evial… nu kunde hon bara hoppas att de inte skulle explodera förrän hon hade letat reda på upprorskvinnan.
Silvia hade just bestämt sig för att vända om – vinterdagen led så sakteliga mot kväll, det var hög tid att tänka på nattläger eller förvandla sig tillbaka till den vita ugglan, som inte kände någon kyla. Det var då, lite längre bort på vägen, på andra sidan om en gles skogsdunge och några ensamma bondstugor, som Silvia uppsnappade något nästan omärkligt som undgick alla definitioner – likt en lätt vindpust i ansiktet en het sommardag, likt en tunn vattenstråle när den träffar en ökenvandrares torra läppar.
Där lurade en Kraft – egendomlig, kuslig, men samtidigt lockande – som förde till okända avgrunder i vilka det vore en sann, fullständigt oförliknelig njutning att falla ner.
Inte så konstigt att stadsborna lade benen på ryggen. Spring, små myror, spring, skynda till nästa stack. Själva går vi åt andra hållet. Det må vara att vi inte närmar oss Klara Kummel, men den här chansen får vi inte missa. Röda arken skulle ge halva sin förmögenhet för en skymt av ett sådant mirakel!
Silvia ville inte dra åt sig onödig uppmärksamhet genom att ensam gå emot den ändlösa strömmen av människor.
Snart flaxade den vita ugglan obemärkt över stadsmuren. Ingen upptäckte den bevingade skuggan som kvickt och ljudlöst glidflög över de snötäckta taken. Ingen noterade när ugglan återigen blev en flicka, nästan ett flickebarn, prydligt klädd i en kort päls och utan några synliga vapen.
Det var inte svårt att hitta. Hon skulle ha funnit kraftkällan med förbundna ögon i beckmörker. Slingrande gränder och tomma, övergivna bakgårdar ledde henne till Rådhusplatsen. Runtomkring låg husen i ruiner, snön singlade ner över de knäckta bjälkändarna som stack upp ur rasmassorna likt väldiga huggtänder.
En katt jamade ömkligt, kanske den enda överlevande, kanske kvarglömd i brådskan. En helt vanlig katt med randig päls, de tjuvaktiga köksråttornas skräck, den jamade, tassade fram till Silvia, såg henne rakt i ögonen med förväntansfull blick, jamade igen…
»Jag har ingenting att ge dig«, viskade flickan. »Gå och leta efter husse…«
Fast katten tänkte inte gå någonstans utan såg bara strängt på henne, som om den undrade: »Varför gör du så här mot mig? Var är min skål? Var är min mjölk?«
Ajdå, tänkte Silvia. Det här var visst inte så lätt, och katten var nog inte ens en katt, utan en spion från ärkemagiker Ignatius…
Blotta tanken fick henne att rysa. Ignatius… Vilka planer ruvade han på, den gamle korpen, som slagit sig ner i Mellanvärlden som i sitt näste? Varför hade han låtit upprorskvinnan fly? Varför måste han skicka Silvia efter henne, när han bara behövde knäppa med fingrarna för att binda Kummel till händer och fötter, varpå han kunde göra vad han ville med henne?
Strunt samma, intalade hon sig själv i ett försök att skaka av sig rädslan och osäkerheten. Katten satt på en sten intill, slickade sin päls och kastade då och då en blick på Silvia. Med ens kände hon en obetvinglig lust att sticka stiletten mellan kattens gröna ögon, men beslutade att inte ge efter för frestelsen.
Kummel hade undkommit henne, men å andra sidan…
Silvia bredde ut sina armar, som om hon ville omfamna hela det sargade, stridshärjade torget. Djupt nere i jorden dolde sig Kraftens frö, och redan höll mörka, spänstiga ax på att resa sig upp mot ljuset, dömda att skördas i blodig strid. Men innan den stora Nattens blinda Kraft slog ut i frihet skulle Silvia utnyttja denna styrka. Hon var trött på att springa ärenden åt andra. Visst var ärkemagiker Ignatius mäktig, i jämförelse med honom var hela Regnbågen – intet, men om hon inte gav vika nu, inte lät sig skrämmas, inte knäcktes och inte flydde sin väg… Ack, tänk om hon haft tillgång till den här Kraften den dagen då Dödsregnets herre lade Arkens samlade krigshär i stoft och aska!
Med hårt hopknipna ögon stod hon där och kände en rasande, stadigt tilltagande isvind piska mot de bara kinderna. En fjädrande virvel trängde envetet och ondskefullt upp igenom jordlagren, allt högre och högre, mot det förhatliga ljuset – för att utföra sitt värv, äta sig mätt och gå under efter att ha gett liv åt horder av andra varelser, som i sin tur skulle fullfölja det påbörjade ödeläggelsearbetet…
Inför Silvias inre blick framträdde egendomliga bilder: rykande ruiner, raserade byggnader, splittrade bjälkar, flyende soldater – och mitt i alltihop en taktfast, obevekligt framryckande mörk armé, i vars led det marscherade ansiktslösa krigare.
Himlen fylldes av svarta fanor. En genomträngande vind svepte över torget, men för Silvia som nästan stelnat i sin extas framstod de våldsamma vindbyarna som milda fläktar från Södern.
Natten lägrade sig, den krävde sin del i den här världen och beslutade att det var dess tur. Silvia spanade med värkande ögon mot den mörka horisonten och försökte urskilja konturerna av den egendomliga världens nya härskarinna, men förgäves. Mörkret behövde någon annan och gick helt andra vägar.
Naturligtvis kunde Silvia inte bara ta emot den rasande, blinda Kraften som försökte frigöra sig. Hon visste och förmådde mycket mer än man kunde begära av en enkel, alltjämt mycket ung magikerflicka från en vanlig liten värld, men ändå – för att ta emot Mörkret krävdes det mer, oerhört mycket mer…
Havet av svarta fanor drogs åt sidan och frilade en lång stig, som ledde någonstans bortom himlaranden. Silvia drogs ditåt av en innerlig längtan att träda ut på Vägen som ledde mot okända horisonter, bortom vilka hon skulle finna friheten, kraften och viljan att uppfylla sin djupaste önskan: att hämnas på alla för allt och äntligen inta den plats som tillkom henne inom hierarkin av De mäktiga som styrde Ordningen…
Hennes kropp darrade och rörde sig ryckigt framåt, den mörka vägen bredde ut sig framför henne, nu återstod endast ett sista steg – när den randiga katten plötsligt hoppade upp på hennes axel. Den satte sina sylvassa klor i Silvias hals och sina tänder i hennes öra, så att det började blöda.
»Kattskrälle!« utbrast Silvia, vände på klacken och skakade av sig djuret. »Förbannade kattskrälle!«
Det svarta flambergssvärdet högg snabbare än blixten, ljudlöst och dödande. Gnistorna sprutade från teglet, den vågiga klingan klöv lätt en tjock takbjälke – medan katten, naturligtvis, klarade sig undan.
»D-ditt… kattskrälle!« skrek Silvia hatiskt en tredje gång, sedan hon hejdat sig och trevade efter sin näsduk. »Vad vill du? Vem sände dig? Messir ärkemagikern? För att jag inte ska avvika från den rätta vägen?«
Katten hade satt sig på en bjälke som stack fram ur en grushög och började slicka sig igen, lugnt och oberört, och vägrade med upphöjt förakt att ens kasta en blick åt den rasande Silvia.
Himmelsvägen stängdes, de svarta fanorna upplöstes med vinden och strömmen av Kraft började sina – det var bara några gåtfulla trummor djupt nere i jorden som dånade allt högre och hotfullare, som om okända härar snabbt kom marscherande mot ett slagfält.
Silvia slog armarna runt sig själv, med ens kände hon sig frusen och började skaka. Av helt naturlig rädsla.
»Vad höll du på att ställa till med, flicka lilla?« mumlade hon huttrande och backade långsamt. Blodet hade stelnat i ådrorna, den onda Kraften som uppfyllt henne krävde handling, men bilderna som Kraften hade frammanat fick håret att resa sig. »Vart ville den leda dig?! Nej, stick härifrån, medan du fortfarande har armar och ben i behåll…«
Katten behagade äntligen vrida på huvudet och gav flickan en uppmärksam blick. Sedan jamade den tyst, lyfte svansen i vädret och tassade värdigt därifrån.
»Kiss-kiss…«, råkade Silvia säga, innan hon bet sig i tungan.
Hon vände sig om och rusade in i den mörka labyrinten av trånga gränder.
Det tilltalade henne inte ett dugg att hamna ansikte mot ansikte med en underjordisk armé, oavsett färg.
Hon for som en virvelvind ett par tre kvarter, när plötsligt den översnöade stenbeläggningen började svälla upp framför henne. Ögonblicket därpå flög gatstenar åt alla håll och upp ur hålet stack ett motbjudande tryne – blekgrönt, fjälligt och med enorma käftar och långa morrhår, vad nu ett rovdjur kunde ha för nytta av dem under jorden. Det dök också upp ett par stora, platta labbar, som på en mullvad, med kraftiga, krokiga klor. Varifrån odjuret hade kommit, vad som hade fört det till Egest, det visste inte Silvia och ville inte veta…
Emellertid hade hon inte för inte uppfostrats i Röda arken. Flambergssvärdet högg till igen, och till skillnad från katten kunde »mullvaden« inte väja undan. Det lät som om den svarta eggen vrålade av illvillig glädje när den kände offrets varma blod och kött mot sitt stål. Klingan ven så snabbt genom luften att den inte ens syntes. »Mullvadens« huvud klövs på mitten, kroppen sjönk ihop och de utstående ögonen stelnade. Över snön rann strömmar av mörkt blod.
Silvia rusade vidare mot en flock vita vargar som dykt upp ur ruinerna, var och en stor som en oxe. Hon hade ett dunkelt minne av sagan om »de sju bleka vargarna«, men mindes inte detaljerna förrän de sju rovdjuren låg för hennes fötter. Flambergssvärdet hade huggit ner fienderna som en lie mejar gräs. Klingans onda sång, ljudet av kött som styckades, av ben som bröts, av det mörka, nästan svarta blodet som stänkte – och mitt i denna galenskap stod Silvia, den späda, trådsmala flickan som, hur det nu var möjligt, kunde hantera det tunga tvåhandssvärdet som var nästan lika långt som hon själv.
Marken skakade fortfarande, men redan mindre märkbart. Ur ett demolerat hus stack det ut ännu ett tryne, fullkomligt groteskt – som ett slags gigantisk, luden landbläckfisk –, och utan att fundera närmare högg Silvia odjuret i två delar. Flambergssvärdet gjorde henne osårbar och oövervinnerlig. På håll verkade det nästan som om magikerflickan bar upp en mörk, vinande cirkel av levande luft, som på magiskt vis högg sönder allt i sin väg.
Vad är detta? Vad har hänt? Vad är det för skadedjur som har invaderat den stackars staden, var kommer de ifrån? Och vad gör jag här? tänkte Silvia i förbifarten. Klara Kummel har för länge sedan fått sitt arsle härifrån, och det borde jag också tänka på, så allt annat får…
»Hjääälp!« hördes ett hjärtskärande skrik från ett förstört hus på andra sidan korsningen.
Det följdes av ett morrande och bökande alldeles i närheten, från ruinerna av ett hus som en gång måste ha varit ståtligt, men nu saknade tak. I ett fönster som otroligt nog inte hade krossats syntes en utsökt, färgsprakande glasmålning.
Silvia bet sig i läppen. Skriket upprepades, jämmerligt, resignerat, som om den skrikande inte längre trodde att det fanns någon hjälp att vänta. Ögonblicket därpå övergick skriket i ett ordlöst kvidande.
Silvia blev själv överraskad över att hon rusade över gatan. Viljan att hjälpa sin nästa hörde ingalunda till hennes fåtaliga dygder, men… skriket där borta, från ruinerna, var alltför förtvivlat och smärtfyllt, och dessutom var det uppenbarligen ett barn, ja, kanske en flicka.
… Silvia hade gissat rätt. Flickan var i åttaårsåldern eller däromkring och satt ihopkrupen i ett hörn intill en oskadd ebenholtsbyrå. Hon darrade och skrek, därför att något osannolikt motbjudande hade krälat över gatans snötäckta stenbeläggning och nu var på väg in genom den uppspruckna husväggen. Det var grönslemmigt och stort som en häst, och överallt stack det ut taggar, klor, krokiga käftar, ögon och annat skräp. Det knarrade och knäppte, som om varelsen hade spänt på sig någon annans illasittande ryggpansar.
Flickan skrek så gällt att rester av stuckatur föll ner från de utstickande takbjälkarna. Odjuret gnisslade med sina mångledade ben, knäppte med klorna och idisslade lystet med käkarna.
Silvia tog ett språng, medveten om att hon inte skulle hinna. Det svarta flambergssvärdet beskrev en båge och träffade vidundret med själva spetsen. Pansaret sprack upp, en fontän av grönt slem sprutade ut, medan bakbenen krafsade i kramp och de långa, taggiga frambenen piskade precis framför ansiktet på Silvia, som instinktivt parerade med svärdet och högg av ett par klor vid nedersta lederna, men det var redan för sent. Käkarna slog igen och lyfte upp den späda flickkroppen i luften. Vidundret verkade inte ta någon notis om slemmet som strömmade ut ur dess avhuggna stjärtparti.
Givetvis borde Silvia ha vänt om och gått sin väg, och gärna passat på att hitta något att torka av det svarta svärdet på – käkarna var ju säkert giftiga. Vem visste ur vilka avgrunder detta monstrum krupit upp eller kallats fram, men att det var giftigt stod utom allt tvivel. Och giftet hos ett sådant as måste vara vidrigt starkt.
Flickan skrek till igen, som ett hjortkid i vargens käft. En vass klo träffade Silvia i sidan, det brände till av smärta, kläderna och huden revs sönder, men den unga magikerflickan tog ännu ett snabbt språng till mångfotingens huvud och klöv det på mitten med ett enda hugg. Det svarta svärdet slog med sådan kraft att det skar igenom golvplankorna och fastnade i en tjock bjälke.
Käkarna gav efter och flickans kropp dunsade i golvet. Hon tappade mössan och det rödblonda hårsvallet bredde ut sig över golvet.
Spindeln, skorpionen, eller vad det nu var, hade hunnit före.
Naturligtvis hade Silvia sett många dö. Hon hade stridit tillsammans med Arkens vuxna magiker medan hon fortfarande bara var en liten snorunge. Tio år gammal betraktades hon redan som veteran. Hon hade gått genom eld, vatten och kopparrör, segrat och förlorat, rest sig, spottat blod och fortsatt striden. Hon hade varit med på slagfältet utanför Melin, sett hur kejsarlegionerna och gnomhirderna slitit varandra i stycken och hon hade känt Diamantsvärdets och Träsvärdets raseri, som drivit horder av krigare mot varandra, men det var först här och nu som hon plötsligt greps av en blind, helt förlamande fasa. Flickan med det rödblonda håret hade kunnat vara hennes lillasyster. En gång i tiden hade Silvia drömt om en syster. Hon hade inte fått leka klart med sina dockor.
Utanför de halvt demolerade husväggarna hördes ett vedervärdigt hasande och klafsande. Någon snörvlade och grymtade, och ett moln av stank slog emot Silvia.
Hon ryckte upp flambergssvärdet.
Jag tackar för gåvan, Dödsregnets herre. Du lämnade också något annat åt mig, och det är dags att ta det i bruk. Nu, och inte i det avgörande ögonblicket i striden med upprorskvinnan Klara Kummel.
Hon smet ut som en vessla. I bröstet bubblade skadeglädjen.
Hon skulle döda allt kött som hade kommit med sina dödliga lemmar resta som borst för att sprida död och förödelse omkring sig. »Den som tar till svärd skall med svärd förgås«, mindes hon ett gammalt ordspråk.
Hennes första offer hade oturen att kika ut genom fönstret i grannhuset, där det fortfarande hängde en trasig sko av trä över dörren som slitits loss från gångjärnen. Här hade en skomakare haft sin butik. Det nya odjuret liknade mest en stor råtta, som hade rest sig på bakbenen och höll en spikklubba och en sköld i framtassarna. Kroppen täcktes av tjock, glänsande päls och på huvudet satt en hjälm av ben. Besten var utan tvivel en tänkande varelse.
Råttmänniskan hoppade smidigt ner på gatubeläggningen och med ett språng befann den sig på andra sidan gatan, utan att visa något som helst intresse för Silvia, som bara stod där som förstenad med svärdet i händerna. Av någon anledning drogs den till huset, där tragedin nyss hade utspelat sig och där flickan som Silvia inte hunnit rädda låg kvar på golvet bredvid den ihjälhuggna »spindeln«.
»Nej!« skrek Silvia. Hon darrade av vämjelse vid blotta tanken på vad råttan kunde göra med den döda flickkroppen. Nu ångrade Silvia att hon hade lämnat Ignatius artefakter i skogen – vem visste, kanske hade hon rentav kunnat rädda livet på flickan…
Plötsligt vände sig råttmänniskan om. Nosen såg precis ut som en råttas: långa morrhår, små röda ögon som utstrålade djurisk ondska.
Råttmänniskan var alldeles tyst. Plötsligt tog den ett stort språng – sjutton arton fot, ungefär så långt som människorasens skickligaste längdhoppare klarar av att hoppa, om de inte tar hjälp av magi, förstås.
»Kom, kom till mig, vännen min«, viskade Silvia på fullaste allvar. Hon ville verkligen att kräket skulle komma riktigt nära. Sådant händer. Att fienden plötsligt blir en kärare och mer åtråvärd än den man älskar. Fast det senare var ingenting som Silvia hade någon erfarenhet av.
Råttmänniskan gick till attack med påken. Silvia hade inte en tanke på att försvara sig. Hon bara snurrade med flambergssvärdet, som var osannolikt lätt och lydigt i hennes händer.
Eggen klöv den svartpälsade djurkroppen, den övre halvan flög åt sidan och spred ut en solfjäder av mörkröda droppar efter sig i luften. Fienden hade inte hunnit ge ett pip ifrån sig, råttan hann inte ens inse att den dog.
»Nästa!« vrålade Silvia och snurrade runt på stället. »Kom an, kom an! Kom till mig så får ni frid! För evigt! Smaka på svärdet! Kom an, så får ni lära känna Silvia från Röda arken!«
Väntan blev kort, som om hennes röst hade rivit sönder en ridå, ett förhänge, som spärrade vägen för dem som hade kommit till Egest i okända krafters namn.
Ur alla fönster, alla gränder och från rasade tak kom en ström av råttmänniskor, beväpnade med alla tänkbara tillhyggen från primitiva knölpåkar till utsökta långa hillebarder med en massa hakar, spetsar och klingor. Från tvärgatorna krälade långa maskar med tunga, varma, ångande kroppar och gap som brunnar och tre fyra rader av tänder som var lika sylvassa som hörntänderna på en vampyr. I luften över ruinerna hördes flaxande vingar från en svärm proppmätta skräckvarelser, som mest av allt liknade stora fladdermöss, och alla var kladdiga av blod kring käftarna.
Det vällde fram så många monster av alla omöjliga slag att det skulle ta många dagar och otaliga ord att någorlunda utförligt beskriva alla som svarat på Silvias lockrop.
Genom hela kroppen vällde en varm våg, som blev allt hetare för varje ögonblick som gick. Det liknade ett rus, ett rus av kraft, av magi och makt av den högre ordningen som ingen kunde stå emot – nåväl, nästan ingen…
»Kom an!« skrek Silvia igen. All rädsla var borta. Strupen snördes samman av en framvällande känslostorm. Hon mindes det rödblonda hårsvallet över det svedda trägolvet. »Kom bara! Allihop! Och raska på! Här finns det mat så att det räcker och blir över! Kom an bara! Skynda på! Här står jag! Den som är modig får äta! Alla harlortar blir utan! Kom igen nu, ni är ju slöa som flugor om hösten! Skynda er! Kom till mig!«
Silvias röst gick upp i falsett, började skälva och var nära att brista. Ögonen fylldes av tårar. Så länge sedan det var, ja, senast hon grät var mot Kitsums axel, när hon mindes Arkens och morfaderns undergång – för hundra år sedan, kändes det som…
Rödblonda lockar mot det mörka trägolvet.
Hugg, Silvia! Krossa!
Hon uttalade inga besvärjelser. Hon bara svängde med flambergssvärdet medan hon lät sitt medvetande smälta samman med det och förvandlade svärdet till en del av sig själv, och sig själv – till en del av svärdet. Den onda kraften som rullade in mot staden i vågor hade slutligen funnit ett värdigt mål. Silvias kropp genomfors av ett osynligt, brännande flöde, hon flämtade till och kände blodsmak i munnen, men greps plötsligt av en känsla som hon aldrig erfarit förut: hon fylldes till brädden av styrka och det kändes som om hon satt på en bräcklig flotte mitt i stormens öga.
Flambergssvärdet snurrade så fort att det var omöjligt att urskilja klingan. Luften ylade och över magikerflickans huvud höjde sig långsamt en grå tratt.
Så kastade sig fienderna över henne från alla håll, även uppifrån luften. Ingen verkade ens veta vad dödsfruktan är för något. Eller kanske förstod de inte vad som höll på att ske, fast det var knappast troligt. Råttmänniskorna verkade ju inte vara några enfaldiga djur. De borde ha förstått – och ändå gick de till anfall. Silvia lade de första ansiktena på minnet: saliven som rann över den svartbruna pälsen, raseriet och galenskapen i de omänskliga ögonen, alla vapen: spjutens och hillebardernas svepande eggar, de taggiga stridsklubbornas glans, de uppspärrade gapen…
Sedan var det som om allting försvann och bara flambergssvärdet återstod – och Kraften, som nu hade tagit den unga magikerflickan i besittning.
Den grå tratten över flickans huvud hade skiftat färg till grårött. Avhuggna lemmar och krossade vapen virvlade omkring i luften, blodet sprutade ur kapade ådror likt vidunderliga fontäner. Vinden över flickan ylade som en utsvulten varg när den slukar sitt byte. Kroppsdelar slets loss, krossades och mosades till en blodig gröt som for upp i skyn och fördes bort.
En levande våg svepte in över Silvia. Råttmänniskor, ormar med ben, fladdermöss, gigantiska maskar och annat avskum – allt kokade och ångade omkring henne, det tjöt, stank av smuts och slem – och blod, blod och ännu mera blod…
Det svarta svärdet högg åt höger och vänster. Ingenting kunde stoppa det. Pansar sprack, benrustningar krossades i ett regn av vita gnistor, kroppar hackades i bitar. Tratten över Silvias huvud hade sugit upp så mycket blod och andra kroppsvätskor att den nästan var svart, och det var svårt att avgöra om huruvida det var flambergssvärdet som gett upphov till virveln eller om det var själva tratten som krossade, högg och hackade fienderna som varit dumdristiga nog att gå till attack.
Den skoningslösa slakten hejdade inte anfallet. Levande, mer eller mindre tänkande varelser med minsta självbevarelsedrift skulle ha hejdat sig för länge sedan och vänt om, i stället för att gå under i den vedervärdiga köttkvarnen.
Ändå kom våg efter våg av varelser som tycktes sprungna ur okända gudars fantasi. De hade kommit från ingenstans och nu återbördades de dit. Tratten steg allt högre, och när den nådde molnen utstötte den ett vrål och började suga upp både kapade lemmar och hela kroppar. Kraftflödet som kunde ha jämnat Egest med marken hade nu vänt sig mot sig självt och spydde ut sin egen fasa över omgivningarna. Silvia och hennes svarta svärd hade gjort hål i en fördämning och lett bort en förödande översvämning från bebodda trakter.
Orkanen vrålade allt våldsammare, himlen över valplatsen mörknade i takt med att trattens svärta slungades ut och kom att skymma solen. Kraftimpulserna gav upphov till en molande värk i magikerflickans hela väsen, men det stod klart att Mörkret inte hade lyckats invadera Egest den här gången. Det hade inte tagit med i beräkningen – om man antar att Mörkret kan tänka – att det plötsligt skulle stöta på en artefakt från en helt annan värld i den dödsdömda staden.
Så småningom började trycket avta, varelserna gick slött fram mot flambergssvärdet utan att ens försöka angripa Silvia, som om de vore viljelösa trasdockor. Flickan gav dem sista nådastöten, men orken började tryta. Hon hade inte räknat sina sår och kände dem ännu inte, men irriterades av det egna blodet som rann nerför armarna och sidorna.
Och när allt var över och den sista råttmänniskan segnat ner vid hennes fötter bara för att ögonblicket därpå sugas upp av trattens omättliga gap, då föll Silvia själv till marken. Flambergssvärdet skramlade mot gatstenarna och genast slocknade det monstruösa svalget som öppnat sig på himlen över staden. Den mörka tratten var borta.
Egest hade undkommit hotet, men det visste ingen ännu. Staden hade verkligen haft tur, till skillnad från Arvest helt nyligen.
En vit uggla flög upp över ruinerna, trött och tungt flaxade den med sina blodiga vingar och vände österut – mot den närbelägna skogen där Ignatius artefakter låg gömda. Den här delen av jakten hade misslyckats, nu måste hon börja om från början.
* * *
Genom ärkemagikern hade Silvia fått tillgång till hamnskiftningens svåra konst. Den väldiga ugglan med mänskligt förnuft landade på marken efter några komplicerade svängar mellan täta, snötunga grenar. Ögonblicket därpå var det Silvia som stod på den vitbleka marken. Hon andades tungt och höll ett hårt, krampaktigt grepp om fästet på sitt väldiga flambergssvärd.
Och trollflickan hade fortfarande tårar i ögonen.
Vad har hänt, flicka lilla? Du som överlevde din Ordens undergång, du som befann dig mitt i den gåtfulla sammandrabbningen mellan Diamantsvärdet och Träsvärdet, du som färdades på Mellanverklighetens nyckfulla stigar, du som krossade Frälsarens järntavlor (som åtminstone bar Hans tecken), du som trots din ungdom redan har tappat räkningen på fiender dödade i strid – varför har du tårar i ögonen som en annan flickunge?!
Du inlät dig i en strid som inte var din, tänkte hon bittert och gjorde en ful grimas. Det här är inte din strid, inte ditt krig.
Nej, sade Silvia plötsligt emot sig själv. Det är mitt krig. Därför att… därför att…
Hon försökte förgäves formulera det som inte gick att uttrycka med ord och fraser… Så går obildade krigare från namnlösa marker ut i en utsiktslös strid mot en hundrafalt starkare fiende, inte för att försvara familj och hem, utan helt enkelt för att de har gett sitt ord. Så beordrar ett erfaret befäl över en legohär kavalleriet att vända om och gå till attack, trots att han inte får en groschen för just den striden – som dock räddar byn som omringats av svultna marodörer. Detta är inte ädelmod, utan någonting större: det är trohet. Framför allt mot sig själv.
Silvias bröstkorg hävde sig våldsamt – hon hade fortfarande inte återhämtat sig. Det här var andra gången som hon hade tagit till svärdet i den här världen, och om hon första gången, då hon krossade järntavlorna med sitt svarta flambergssvärd, mycket väl hade förstått innebörden, orsaken och syftet med det hela, så var det annorlunda den här gången… eller? Hade hon trots allt förstått? Hade hon kanske insett att hon snart, om fördämningen som höll tillbaka Mörkret skulle brista, måste om inte täta läckan, så åtminstone bekämpa floden av mörker och fasa som närmade sig befolkade trakter – och att det inte var det välsignade nattmörkret, jordens täcke, utan en språklös, ljuslös svärta, en återspegling av det absoluta Intet, vars filosofiska och alkemistiska betydelse de skarpaste intellekten i Färglösa nerg brytt sina hjärnor med i årtionden, ett kusligt mörker som varken kunde förklaras eller rättfärdigas. Det var ju inte fråga om ett folk som med vapen i hand försöker tillskansa sig sin rika grannes fruktbara jordar, för att inte själv gå under av svält. Nej, det hade ingen mening, inget mål. Det var endast yxan i bödelns hand.
Frågan var bara vems befallningar bödeln verkställde.
Silvia ryckte till när hon såg väskan som hängde i det snöiga snåret. Ärkemagiker Ignatius artefakter. Mäktiga och fruktansvärda vapen. Som hade efterlämnat ett blodigt spår genom årtusendena och tusentals världar. Vem visste hur den vise trollkarlen hade kommit över dem?
Särskilt kraniet. Skallen från ett ofött barn. Rättare sagt, från ett barn som med våld slitits ut ur moderlivet. Silvia ryste – som alltid när hon mindes den kusliga legenden.
Silvia sträckte långsamt på sig och lyfte av den kraftiga läderremmen från grenen. Helst av allt hade hon velat lämna den obeskrivliga skatten i den vintriga skogen. Lämna den och aldrig mer komma tillbaka till platsen. Och kanske – lämna ärkemagikerns uppdrag?
Något mycket viktigt måste ha hänt i Egest, annars skulle Ignatius jakthund inte ha kommit på sådana tankar.
Hon vacklade.
Kanske borde hon be alla dra åt helvete och slå sig ner i Evial. Här fanns en uppgift värdig hennes talanger och hennes flambergssvärd. Hon hade betalat ett fruktansvärt pris för vapnet, därför borde det tjäna endast henne och ingen annan.
Hon skulle lätt underkuva magikerna här. Folket skulle bära henne på sina händer, ja, hon kunde mycket väl bli deras nya härskarinna – var det inte den rollen hon hade förberetts för i Röda arken?
Med ens förvreds Silvias ansikte. Det var som om hon på ett ögonblick hade åldrats tio år. Hon var inte längre ett barn, inte ens en flicka – utan en kvinna, visserligen mycket ung, men som fått vara med om allt här i livet. Makt, framgång, rikedom, nederlag, falskhet, förräderi, smärta, rädsla, närståendes död…
Silvias hand sträcktes långsamt ut och grep väskan.
Röda arken lärde att du bara behöver hålla en trohetsed så länge det gagnar din Orden. Morfar, Arkens överhuvud, hade utvidgat begreppet: så länge det gagnar dig.
Det betydde mycket för Silvia att få ett sådant uppdrag av ärkemagiker Ignatius. O nej, hon hade inte ändrat uppfattning om sin uppdragsgivare. Hon hade största respekt för hans styrka och förmågor. Men hon visste också hur det skulle gå för henne själv om hon litade blint på den gråskäggige gubben, som antagligen kunde tända nya stjärnor om han tyckte att natthimlens stjärnbilder inte var tillräckligt bra.
Nej, hon skulle fortsätta. Ödet hade gett henne en möjlighet… och pekat ut en annan väg. Hon, Silvia, dotterdotter till Röda arkens mäktigaste trollkarl och dotter till den vars namn man inom samma Ark fruktade att uttala ens i tanken, skulle gå till vägens ände – men det skulle vara hennes väg, ingen annans.
Den här gången skiftade hon inte hamn till uggla. En flicka som vandrar ensam på Evials vintervägar måste räkna med frågor från alla som tar sig rätten att fråga, men Silvia ville ta en närmare titt på den här världen som hon så oväntat hade försvarat. Det var oförnuftigt att gå till fots, Ignatius skulle ha snörpt på munnen – dumhet hos underlydande väckte alltid ärkemagikerns förakt, men just därför stärktes Silvia i sitt beslut.
Det beredde henne inga svårigheter att finna spåret efter Klara Kummel. Stridsmagikern och hennes följe hade lämnat staden och var på väg norrut, som om de själva förföljde någon. Silvia fann ingen annan förklaring. Norr om Egest fanns det varken städer eller handelsleder. En liten skogsväg, inklämd mellan två vilda urskogar, som upphörde vid Järnbergens branta klippor i norr – vad hade upprorskvinnan där att skaffa?
Alltså är det ditåt vi bör gå.
Men Silvia var betydligt mer intresserad av ett andra spår, som utgick från samma plats. Det var synnerligen egendomligt och liknade ingenting hon stött på förut. I spåret blandades allt: en kraft, besläktad med den som Silvia hade uppfattat i Dalen, en klar, kvillrande ström, som liknade en vårbäck och påminde henne om dankerna, och någonting mer, som ett gammalt slitet harnesk. Av någon anledning kom hon att tänka på Ignatius ansikte, inte Dalen i största allmänhet, utan just messir ärkemagikerns högdragna profil, som om Silvia hade uppsnappat ett eko av hans omätliga kraft…
Även den här truppen var på väg norrut.
Och Silvia följde efter.
I en vit ugglas gestalt hade hon lätt hunnit i fatt Klara Kummel, men nu, efter Egest, hade hon förlorat intresset. Givetvis skulle hon ta itu med upprorskvinnan, men… efteråt.
Först skulle hon spela sitt eget spel.
Och då får vi se vem som är vem.