”Du får välja: antingen mig eller scenskolan.”

”Då tar jag scenskolan …”

Det blir stilla och tyst i lägenheten på Söder. Hon tittar på mig och ler lite, mest för att inga andra uttryck orkar fram. Jag hörde själv vad jag sa, det bara ramlade ur munnen …

Oftast är de orden omöjliga att förklara, oåterkalleliga. Vi har varit tillsammans i sex år. Jag har arbetat på fritidsgårdar, ungdomsgårdar, inom hemtjänsten – allt för att kunna hålla på med teater vid sidan om. Jag har startat en källarteater, spelat olika pjäser, tagit flera kurser. Trott mig ha förstått, sedan insett att jag inte har begripit någonting. Men alltid är det någon som frågar. Frågan kan komma när som helst, när man minst anar det och oftast när man är helt oförberedd. Vad gör du på riktigt?

Nu vill jag bli riktig. Därför söker jag till scenskolan.

Under några veckor glider vi isär, som en islossning. Samtidigt lättar mitt dåliga samvete när jag övar på scenerna jag ska söka med. Jag kommer oftast hem när hon redan sover. När jag vaknar har hon gått, ibland ligger det en lapp på köksbordet om något jag ska handla eller någon jag ska ringa.

Under sommaren har jag spelat ”Leka med elden” med en teatergrupp i en park utanför Södertälje. För första gången har jag känt att jag kan tänka i scenerna, att jag flyter och leker fram orden och handlingarna blir riktiga. Som i det verkliga livet. Jag är redo att söka nu, jag har förstått något med skådespeleriet.

Varje kväll går jag till teatergruppens replokal, låser upp, röker en cigarett i fikarummet medan texterna till scenskoleproven börjar rulla viskande i munnen. Går en trappa ned, till scenen. Vandrar runt ett tag och så börjar orden komma ur mig. Jag ska söka med en scen ur ”Romeo och Julia”, med Fredrik i ”Pelikanen” och med en scen ur Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”. En kväll går en scen bättre, nästa en annan. Jag övar inte för mycket, som jag har gjort förr om åren. Ingen får se, jag sköter mig själv.

Jag tänker att jag får ta hand om förhållandet efter att jag har sökt skolan. Om det finns något förhållande kvar då. Jag tycker inte om att hon ställer ett ultimatum. Men inget får störa nu.

Jag bokar en tågbiljett ned till Malmö. Jag gömmer den hemma, är rädd för att hon ska riva sönder den. Jag har fixat så att jag kan sova på en madrass hos en tjej som redan går på skolan.

En kväll säger min flickvän att hon är svartsjuk på teatern. Den tar all min tid och slukar allt engagemang. Jag tar tillfället att uttrycka, mest för mig själv, att det är så om man verkligen vill något. Med teater måste man vilja allt, annars går det inte.

Scenskolan påminner om en anrik bank. Jag går in genom en stor järnport med en väska i ena handen och anmälningslapparna i den andra. Vi som ska söka får byta om till träningskläder och värma upp med en äldre elev. Stämningen är besynnerligt avspänd. Jag härmar den äldre eleven. Jag är inte här för att träna, all min uppmärksamhet är riktad mot den scen jag ska börja med, Romeo. Scenen där han blir landsförvisad.

Efter uppvärmningen går jag nyduschad ned till entrén på första våningen och ser vilken tid jag har fått. Medan jag läser på anslagstavlan frågar någon om jag är Micke. Jag vänder mig om och ser en kort tjej flina mot mig. Hon säger att hon är min motläserska och leder in mig i ett rum för att gå igenom scenen, men jag vägrar – jag vill inte läcka energi före provet. Hon himlar med ögonen och säger med släpig stockholmska att jag måste berätta vad hon ska säga, och när, i scenen. Jag hänvisar till manuset. Det låter onödigt hårt men jag tänker att hon måste träffa så många nervösa sökanden att allt är tillåtet. Hon rycker på axlarna och säger att det är okej.

Första scenen går bra, riktigt bra. Min motläserska tycker att den är okej. Det dröjer inte länge innan jag får veta att jag har gått vidare. Jag hinner knappt bli glad innan jag börjar koncentrera mig på Fredrik i ”Pelikanen”. Den scenen går ännu bättre, till och med min motläserska säger att jag var bra efteråt. Den sista scenen fungerar däremot inte alls. Jag hamnar vid sidan av handlingen, orden. Hela scenen blir vid sidan om.

På kvällen får vi besked om vilka som går vidare till slutproven. Klockan åtta sätts listan upp. Jag är beredd på att åka hem. Sista scenen var ju ett fiasko. Jag funderar på att ringa henne och berätta att jag sprack. Det kommer att göra henne glad. Men innan jag hinner bestämma mig får jag besked om att jag har gått vidare. Det blir inget telefonsamtal.

Jag träffar tjejen jag ska sova hos. Hon och jag går till en pub som heter Bullen och tar en öl. Det är fullt med andra sökande på puben. Jag sitter tyst. Efter någon timme går vi hem till henne genom ett tomt Malmö. Hon har en fin och ombonad tvåa. Dukar och blommor. Madrassen ligger på golvet nedanför hennes säng. Som en hundkorg. En stund efter att hon har släckt ljuset undrar hon om jag vill komma upp i sängen. Jag ligger kvar på golvet.

De sista proven pågår under fyra dagar. Improvisationer, sångprov, rörelseprov. Det är så mycket att alla glömmer bort att vara nervösa. Jag blir tvungen att flytta in till en annan elev, eleven med madrassen säger att hon har lovat någon annan att sova i hennes lägenhet och att det blir för trångt med tre. Jag tror att hon ljuger. Det slutliga testet är ett samtal med en psykolog. Jag svarar ja på alla frågor när hon undrar om jag mår bra och nej på alla som reder ut om jag mår dåligt.

Efter sista provdagen sitter vi några stycken på en italiensk restaurang och väntar på slutresultatet, listan där det står vilka som har blivit antagna till utbildningen. Vilka som kan bli riktiga skådespelare. En av oss springer fram och tillbaka till skolan för att se om listan har kommit upp på järndörren. Det dröjer och vi börjar bli fulla.

Plötsligt står en tjej som jag inte har sett förut vid bordet. Hon läser högt från en lapp. Mitt namn läses upp. Jag kom in!

Vi går tillbaka mot scenskolan. Plötsligt skriker jag rakt ut. Min röst slungas mellan husväggarna, den är för hög för att bara vara glad. Framför järndörrarna är det marschaller, vi tas emot av äldre elever. De har gjort sig fina, vackra och sexiga enligt något tema. Fast timmen är sen tänker jag att jag ska ringa någon och berätta. Den första jag kommer på är Krister Henriksson, som hjälpte mig när jag sökte till scenskolan i Stockholm och sprack. Men jag har inte hans nummer. Jag ringer inte henne, hon kommer bara bli ledsen. Jag ringer ingen.

Jag får en ölburk i handen och faller in i famnen på två äldre elever, de luktar hårspray och öl. Vi ramlar ned i en soffa. Sedan flimrar ansikten förbi. Kramar. Min motläserska kramar om mig och säger att det hade hon inte trott, men stoppar sig innan hon utvecklar det. Eleven med madrassen kommer fram och säger grattis och att hon hade känt det på sig hela tiden.

Innan jag går tillbaka till lägenheten där jag övernattar, stannar jag och de två äldre eleverna vid kanalkanten. Vi knäcker upp några öl. De är söta när deras uppiffade hår har fallit ned och sminket hamnat här och där i ansiktet. Jag har aldrig förut upplevt samma värme och glädje och blir blyg inför känslan. Vi sitter på ett cykelställ och de börjar berätta om sina vedermödor under proven. Jag är tyst och lyssnar. Just nu är de det vackraste jag sett.

Innan jag går och lägger mig ringer jag hem. Det är en telefonsvarare. Jag lägger på.

När jag morgonen efter sätter mig i tågsätet och ska åka hem känner jag av en lätt baksmälla men munnen ler. Genom tågfönstret blir världen suddig, tröttheten börjar komma. Jag har inte sovit mer än någon timme. Första stoppet är Lund. Vanliga människor i nytvättade kläder stressar upp på tåget. Alla ser sammanbitna ut när de lägger upp väskan på bagagehyllan, slår upp sina tidningar, böcker. De flesta möblerar sitt skrivbord. Snabbt och effektivt, om några timmar vet jag att de kommer rinna ut upplösta i tågsätet. Sömnen kommer få dem att dregla och snarka med öppen mun. När tåget kommer fram till Stockholm kommer alla lida av dålig andedräkt och tillbakahållna fisar. Mänskliga och äckliga som vi är. Men jag bryr mig inte. Jag har fått en biljett till något som kan flyga mig vart som helst. En början på att slippa vara väluppfostrad som en anställd på ett försäkringsbolag. Jag ska bli skådespelare!

Under resans gång söker jag alla tankar på att vara lycklig. När jag prövat alla blir resan långtråkig och jag börjar tänka igenom vad jag ska säga till henne. Jag borde må dåligt, tänk om vi inte kan fortsätta. Någon knuffar på mig, jag tittar upp och känner igen henne direkt. Hon var med i sista provet men kom inte in. Jag minns inte vad hon heter. Jag ser att hon har gråtit.

”Det känns för jävligt nu.”

”Jo, jag förstår …”

Min röst är artificiell och mitt deltagande lika med noll. Jag är fylld av min seger, mitt intåg i teatervärlden.

”Jag tycker hela provsituationen var ohållbar, min motläsare förstörde det för mig. Jag ska ringa dem och kräva att få göra om sista provet.”

”Ja, gör det, det var lite stressat …”

Hon stannar upp och tittar på mig med avsky i blicken, hon förstår att jag inte bryr mig. Hon lämnar mig utan att säga hej då, på väg bort i tåget. Och jag bryr mig inte. När tåget äntligen kommer fram till Centralen letar jag mig fram till en telefon. Av någon anledning kommer jag inte ihåg numret hem. Jag tittar ut över vänthallen och väntar på att numret ska dyka upp ur minnet. Plötsligt kommer jag ihåg det lika tydligt som mitt namn. Jag ringer hem och berättar att jag kom in, hon grattar mig och säger att hon redan visste, de hade en lista i tidningen. Jag hör att det är andra i köket, någon ropar grattis i bakgrunden.