Vi har tagit en buss långt upp i bergen på dammiga vägar. I horisonten ligger havet medelhavsblått. Mellan oss och havet finns böljande kullar. Jag tänker på krigsfilmen ”Patton”, hur de amerikanska pansarkolonnerna kämpar sig uppför Siciliens kullar. Jag och min dåvarande flickvän har klivit av bussen för tidigt. Vägdammet färgar oss vita om benen och det hela känns bibliskt där vi går i värmen i våra sandaler. Det enda som är nutid är skräp slängt längs vägen, annars kunde den här platsen lika gärna vara ett tidshål från tusentalet med åsneskit och små stenhemman på åkrarna. Vi är på jakt efter mumier i byn Castel Vecchio. Vi har varit på resande fot länge och tristessen tvingar oss upp i bergen. Vad som helst bara vi inte börjar grubbla på förhållandet.
Efter några kilometer hoppar en gammal krokig farbror, som stått gömd bakom ett olivträd, fram. Som om vi har väckt honom ur en hundraårig sömn. Han viftar och hojtar, troligen en utslängd byfåne. Det är svårt att förstå vad han vill, för det han säger kommer stötvis, som hostningar. Vi ler tillbaka men det är omöjligt att tolka hans eufori. När vi närmar oss ett par ruinliknande byggnader tar han sats och springer om oss. Han vevar med armarna som om han ska hejda ett framrusande lok. Mitt i hans tandlösa svammel hör vi ord som mumie, eller mum. En hemsnickrad engelska. Han vinkar in oss mot ett kapell i sten. Vi kan bara lyda, inget annat skulle tolereras. Det är ett litet kapell med en madonna och några träbänkar. Han för oss mot en källardörr. Bakom dörren är det en lång trappa och ett flämtande elektriskt ljus. Det doftar fuktig jordkällare och något annat, något svårbestämt. Trappan slutar i ett smalt avlångt rum, med nischer i väggarna. I varje portal står det en död människa, en påklädd mumie i finkläder. Men det är inte nog, gubben leder oss ned ytterligare en våning. Han verkar föryngras i takt med att han susar nedför trappan.
Nere i källaren ligger mumier huller om buller, några i öppna kistor, några i staplar lutade längs väggarna. Mumifieringen måste ha skett genom en enkel uttorkning för alla mumiemunnar gapar som i dödsskrin. Vissa har tappat näsorna, och fingrarna verkar sitta lösa. Platsen liknar en uthusbod på landet där man ställer saker som kan vara bra att ha, som man inte vill slänga, men som heller inte får vara framme.
Gubben för oss tillbaka till första våningen där det ändå rådde en viss ordning. Nu tar han min flickvän under armen och leder henne sakta förbi mumierna, en efter en. Alla torkade och sönderfallna i kostymer efter deras värv. Med en entonigt mässande röst kungör han varje mumies yrke. ”Advokat, dottore, pater …” Gubben njuter av vårt dåligt kamouflerade äckel. Han vill se vår rädsla. Längst bak i rummet är det några barnmumier i gulnade kläder.
När vi kommer ut i solen vill vi tvätta händer och fötter rena från döden, från en dammig fjärilsamling. Vi går tillbaka till platsen där vi klev av bussen, nu är det riktigt varmt och luften vibrerar över fälten. Gubben försvinner in bakom kapellet. Marken slukar honom.
Några timmar senare har vi kommit fram till en liten by som känns folktom. Vi hittar ett kafé som är som ett hål i väggen. I mörkret står några män och stirrar på oss som om vi klivit upp från de döda när vi beställer två kalla drickor. Min flickvän letar upp en toalett. När hon kommer tillbaka ser hon anklagande på mig och säger att toan var värre än en tågtoalett i Indien. På kvällen kommer vi in till Taormina, en turistbomb av souvenirer med Etna i bakgrunden, som spyr ut sin rök. Min flickvän ser en affisch om att det är balett i den romerska teatern kommande dag. Hon dansar själv balett och säger att Felix Blaska är en framstående koreograf. Jag vet att hon aldrig har hört talas om honom men vi är inte i ett läge där vi vill ifrågasätta, vi vill bara överraskas. Som en tågluff. Vi hittar en restaurang vid en gatukorsning som har billig spagetti. Vi betalar med resecheckar, eftersom vi inte har hunnit växla. På gågatan framför oss är det en strid ström av flanerande turister. Man ser att de har valt kläder noggrant hemma framför spegeln och köpt gåvänliga skor som inte är för varma. Ett par slår sig ned vid bordet intill oss. De slänger sig mot stolarna som mot en livboj. Paret är äldre än oss och han har runda glasögon från försvaret och en ring i ena örat. De pratar svenska. Vi tystnar, men vid första svenska viskande ordet vänder sig paret mot oss.
”Hej, Gabriel, kommunist. Hon heter Nilla.”
Vi hälsar förvirrat efter den oblyga presentationen. Gabriel har ett roligt skratt, Nilla tittar mest på oss med en lugn blick. Han berättar att han är fotograf och aldrig skulle bränna ett negativ för att tjäna pengar. Nilla berättar att hon har uppträtt som trubadur på sextiotalet. Jag berättar att jag läser Michail Bakunin och tycker att Stig Dagerman är bra. Gabriel förklarar att Beatles var överklass men Rolling Stones radikaler. Arbetarmusik. Nilla berättar att hon sjöng ”Get Back” som hon kompade själv på gitarr på en krog i Stockholm. Samtalet stannar upp.
”Gabriel … vad fotar du?” Gabriel vänder hela huvudet som ett periskop. Hans runda glasögon blir till ett instrument som zoomar in sitt mål.
”Man köper inte en resa, man gör en resa. Hotellrummet ser aldrig ut som på bilden.” Min flickvän och jag nickar och vet att vi kommer att nicka länge.
”Om man fotar tar man en bild, som en turist. Vem som helst kan ta en bild, på det man har sett. Jag gör en bild på det man inte har sett. Det man inte vill se. Som en osynlig stinkbomb. Man ser det inte, men det känns.”
Jag letar i huvudet för att säga något.
”Jag använder mig av en bälgkamera från 1920, en tysk Leica. Mina motiv kräver ett stort negativ.”
Min flickvän har börjat följa turistströmmen med blicken och Nilla försöker få bort en fläck från byxbenet. Jag har ingen chans att slingra mig ur samtalet och kan absolut inte se åt ett annat håll.
”Vad är det för motiv du fotar? Eller avfotograferar … eller gör?”
”Döda soltorkade ödlor.”
”Jaha …”
”Det är därför vi är här, de ligger överkörda på vägarna över hela Sicilien. Jag har några i väskan. Lufttorkade, som mumier. Du då, herr Bakunin, vad vill du göra i livet?”
Jag är helt överraskad av frågan, jag tittar skrämt på min flickvän och vet i samma ögonblick att jag måste förklara för henne varför jag inte har sagt något om mina hemliga planer, mina planer som är så hemliga att jag inte ens själv vet om dem.
”Jag vill bli skådespelare …”
Nu är det min flickvän som ser skrämt på mig. Det kom som en blixt från en klar himmel. Gabriel tittar nyfiket på mig och ger mig snabbt ett utlåtande.
”Teater är borgerligt skit, en kvarleva i Sverige från en förvirrad kung som till slut blev skjuten av en man ur folket.”
”Jag skulle gärna spela Gustav den tredje …”
”Den enda teatern som är värd att kallas teater är Boals gatuteater. Som använder sig av teatern för att ifrågasätta klassamhället.”
”Jo, jag vet …”
Jag tittar ut över torget och hoppas att det ska bli en bilkrock eller en eldsvåda bara för att diskussionen ska sluta. Jag har ingen aning om vem Boal är. Inte min flickvän heller. Men det låtsas vi inte om.