Källarlokalen är fylld av bråte som står längs väggarna: väskor, skräp, ytterkläder, men det enda som betyder något är pjäsen och scenerna. Vi håller på att repetera ”Kamraterna” av Strindberg. Alla är fokuserade på att följa vågen som sköljer genom pjäsen. Vi har flow, texterna och scenerna glider i varandra och orden blir som nya i allas munnar. Jag har för första gången förstått att en roll kan ta mig vart som helst om jag bara följer rollens vilja. Axel, som jag spelar är mitt uppe i en fördröjd mammaseparation. Något jag har egen erfarenhet av. Den där sena tonårsrevolten som får en att spela ut i svordomar, och på samma gång den skrämmande ensamheten. Rollen finns under huden. Jag tycker att jag för första gången förstår skådespeleriet, men det kommer jag att tycka många gånger. Skådespeleriets gåta verkar likna en rysk docka: det döljer sig alltid en till under den man just lyft isär, och ytterligare en. Det tar aldrig slut.

Jag har kommit in på scenskolan, men måste vänta ett halvår innan jag kan börja. Väntetiden ger mig en frihet att testa allt jag inte har vågat förut, jag har ju fått mitt erkännande i och med att jag är antagen till skolan. En jury har tyckt att jag inte är helt hopplös. Ett erkännande som gör att jag struntar i alla orättvisa lärare och struntar i alla som har sagt nej när jag har tyckt att de ska säga ja. En upprättelse i den mörka garderoben av oförrätter. Nu är det lättstyrt och lekfullt att leva.

Jag tycker att jag kan få fram Axels frustrerade aggressivitet, den liknar min egen. Det paradoxala är att det är lätt och enkelt och kul. Det är som att pjäsen, och rollen, spelar sig själv. Vi har träffat rätt. Eller bara tagit den enklaste vägen.

Klockan tio en morgon ringer telefonen och en röst undrar om jag vill komma och provspela för en roll i en dramakomedi. Rösten säger att man vill provspela mig och Pernilla Wahlgren i rollerna till en tv-serie som man inte kan säga namnet på. Jag lägger på och kan inte förstå varför de ringer mig, hur de har fått tag på mitt namn. Men jag tänker inte fråga och har heller ingen aning om vem jag i så fall skulle fråga. Men inspelning av en tvserie på dagarna och en Strindbergspjäs på kvällarna låter professionellt och något som jag gärna skulle säga så där i förbifarten över ölglasen på Pelikan en lördagskväll. Medvinden ger fåfängan vind i seglen.

Texten till provspelningen är hemlig, sa rösten, så den får vi i vår hand när vi kommer till A1 i tv-huset. Hela projektet låter hemligt och förhoppningsvis då något bra. Tänk om regissören är Bo Widerberg eller Bergman …

Jag tar mig till A1 med buss, redan i receptionen blir jag osäker. På väggarna hänger det foton av alla stora skådisar, och äldre bilder på Teskedsgumman och på Tjorven. Allt och alla jag bara har sett genom tv-rutan. Ouppnåeliga. Att komma in på tv har känts så omöjligt att jag ibland har trott att de etablerade skådespelarna har krupit in genom sladden. Och här sitter jag och väntar på att en receptionist ska ropa upp mitt namn till att göra en provspelning med Pernilla Wahlgren. Jag har ingen relation till Pernilla mer än att jag vet att hon var ett av de kräkande spökbarnen på vinden i ”Fanny och Alexander” och att hon har spelat i ”Ormens väg på Hälleberget”. Hennes roller i privatteatrar och i musikaler har jag inte sett, och faktiskt varit totalt ointresserad av. Erland Josephson passerar genom dörren. En kollega.

Receptionisten säger att jag kan gå till rum trettio och vänta utanför. Jag går in bakom entrén och förbi en radda arbetsrum, fram genom olika korridorer. Allt ser ut att vara tillfälligt byggt, som något stadskontor i Norrtälje eller en byggcentral på Skanska. Rum trettio ligger längst bort i en huslänga och det verkar som att alla har gått hem för dagen. Jag sätter mig i soffan och väntar.

Pernilla dyker upp och vi påbörjar en trevande konversation. I och med att jag tycker mig ha funnit nyckeln till skådespeleri så ger jag mig själv ett övertag. Inte minst för att jag repeterar Strindberg. Pernilla lyssnar vänligt och under mina monologer märker jag att hon verkar vara en normal människa och inte en privatteaterns galjonsfigur. Hon är riktigt trevlig, skulle kunna vara en kompis och min överlägsna attityd är riktigt besvärande och får mig att rodna.

Regissören slänger sig ut genom dörren med en yngre assistent. Han är i femtioårsåldern och ingen jag känner igen. Han rusar fram till Pernilla och välkomnar henne. De verkar inte bara känna varandra utan har även arbetat ihop tidigare. Han gratulerar henne till alla framgångar, ber henne hälsa till sina föräldrar att han mår bättre nu. Assistenten hälsar på mig medan regissören och Pernilla pratar. När vi leds in i ett tomt rum med två stolar hälsar regissören på mig och säger att jag inte ska göra något jag är obekväm med. Han säger att äkthet är äkthet och i det äkta hittar vi komiken, den äkta. Inget annat än äkthet är äkta.

Jag hinner bara nicka innan regissören säger att han måste hämta luft – kraft – och lämnar Pernilla och mig ensamma i rummet. Jag ser att Pernilla uppfattar situationen på samma sätt som jag. Absurd. Vi säger inget, väntar bara in regissören.

Efter ett par minuter skyndar han in och säger att nu ska vi arbeta, leka och hitta oss själva. Pernilla ställer sig upp och gör sig beredd. Längre hinner hon inte förrän regissören säger: ”Bra Pernilla! Just så!”

Första övningen är att jag ska fria till Pernilla och våga använda rummets alla emotioner, rulla runt på golvet om så behövs. Men jag måste använda orden ”min mannagrynspudding” – det är ju ändå en komedi. Jag tar beslutet som kan behövas innan man hoppar ut från ett brinnande hus. Det spelar ingen roll om jag bryter benen. Jag kastar mig ned på golvet och ropar ut puddingrepliken. Nu står jag på knä framför Pernilla Wahlgren och ser att hon har svårt att hålla sig för skratt. Regissören avbryter och skriker: ”Bra Pernilla! Där har vi hela serien.” Han ber assistenten att anteckna. Svettig ligger jag raklång framför hennes fötter. Regissören fortsätter prata med Pernilla:

”Är det något du vill pröva, Pernilla?”

Pernilla skakar bara på huvudet och säger att det känns bra.

”Är det något du vill säga till honom, Pernilla?”

”Nej …”

”Okej, en gång till! Men den här gången får du allt försöka …”

Regissören tittar uppfordrande på mig. Jag tänker på att det hela är ett Grotowskitest, att man driver en skådespelare till vansinne för att man tror på honom eller henne.

”En gång till! Men på riktigt.”

Jag slänger mig upp, känner hur gråten nyper i strupen. Jag ålar, kryper med den jävla repliken. Pernilla står, som förra gången, orörlig och jag ser i hennes ögon att hon lider. Jag omfamnar henne och vi kramas hårt och innerligt. Regissören cirklar runt oss. Pernilla kramas tillbaka och när våra munnar närmar sig en puss skriker regissören: ”Bryt!”

Han springer ut ur rummet och assistenten följer efter. Pernilla och jag sätter oss återigen tysta på stolarna. Vi säger inget. Jag längtar tillbaka till min replokal, vad Pernilla tänker på vet jag inte. Regissören kommer tillbaka, sätter sig på huk framför Pernilla och nickar, assistenten nickar också men ståendes. Jag hör inte vad han säger till Pernilla för regissören viskar. Pernilla nickar ibland tillbaka.

Regissören vänder sig plötsligt mot mig.

”Du har ett clownansikte och det ska du akta dig för att använda. Vi avslutar här. Tack!”

Jag nickar till Pernilla och går ut ur rummet. Jag vandrar ned mot Östermalmstorg. Nu måste jag ha luft. Östermalm är som alltid tomt. Det lyser ur skyltfönstren med damkläder som känns som att de är från en annan tid. Månen lyser fast det ännu är ljust på himlen. Den där himlakroppen man landade på sommaren 1969. Naturens under, människans strävan till det nya okända.

Regissörens ord ekar i huvudet. Hans ord kletar fast mig på jordens yta så jag inte ens förmår mig att fantisera om månlandningen. Om jag har ett clownansikte måste väl andra ha sett det, eller var det regissörens suspekta beteende som fick mig att se ut som en clown när jag skulle tjata in ordet mannagrynspudding i Pernillas öra. Var det bara det att han upplevde att han kunde säga vad som helst utifrån sin position. Ju mer månen lyser på mig desto argare blir jag. Jag känner igen känslan, männen och kvinnorna som uttalar sig om mig och den jag är innan jag själv vet det. Som om de var facit och delar ut sina osmakliga svar på allt. Nu är jag riktigt förbannad.

Framme vid Östermalmstorg stannar jag upp och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.