Vi sitter i mitt kök och dricker kaffe. Klockan är halv elva och andra människor är på jobbet. Det är vi med. Tycker vi.
”Det är vad man gör och inte vad man tänker som gör att man existerar.”
”I så fall skulle en hund kunna spela teater, att bara göra och inte tänka gör en likställd med en daggmask.”
Min kompis skriver en pjäs. Han ska bli pjäsförfattare och jag skådespelare. Vi försöker hitta det innersta i vår motivation att våga göra det vi vill. Vad vi vill exakt vet vi inte ännu. Men att det kan bli något stort, det drömmer vi om. Just att vi drömmer om det provocerar våra andra vänner, vi har båda fått frågan om när vi ska sluta leka. När tvivlet sätter in blir det hopplöst. Tvivlet kan komma när man minst anar det, och känslan av att man just bara leker. Då träffas vi i köket för att motivera oss.
”Citerade du Keve Hjelm nu?”
”Ja, men Ivar Lo har samma åsikt.”
Vi citerar och låtsas ibland helt oblygt att det är våra ord. Kaffet börjar suga näringen ur magen. Vi vet båda att vi måste börja öva och skriva, det kan lossna idag men det kan också bli ett hopplöst och ensamt mördande av tiden. Vi vet hur vi famlar, och vi vägrar erkänna det inför varandra.
”Ska vi gå till NK? Det är rea idag.”
”Jag har inga pengar.”
”Inte jag heller men vi kan gå dit och titta på människor, det är hysteriskt med NK-rea.”
”Jo, jag har ändå kört fast.”
Det vimlar av folk på NK. När vi kommer in genom dörrarna är trängseln bedövande. Ingen ser glad ut. Blickarna liknar dem som man kan se på folk som håller på att missa planet eller har tappat bort sina barn. Vi pressar oss upp mot herravdelningen, men att passera någon i rulltrappan är omöjligt, på vissa trappsteg står de tre och tre. Alla kläms in i ledet. Vid varje vånings avsats är det lätt att tappa sin plats upp till nästa rulltrappa. Tre våningar upp ligger herravdelningen men det är omöjligt att se några varor. Ytterjackor och mössor skymmer sikten, alla är varma, alla missar något.
Paniken kryper på men istället för att ge upp beslutar vi att ta en fika högst upp. Vi tränger oss bort mot marmortrapporna vid bortre väggen. Rulltrapporna har vi gett upp.
Högst upp är det glesare med folk. När vi kommer fram till kaféet hittar jag två tomma stolar, de enda platserna som är lediga. Jag slänger jackan över den ena. Ingen reagerar, det är ju rea. Allt är tillåtet. Vi har råd med varsin kaffe med påtår och vi delar på en bulle. Runt oss sitter det mest kvinnor som gått hit med en väninna. Någon enstaka man, de äldre kvinnorna har mössorna på sig. Efter trängseln har nyfikenheten svalnat. Vi struntar i de andra.
”Vad handlar din nya pjäs om?”
”Om Johanson. En man som söker nya dörrar, men alla är stängda. Han måste veta vad som är bakom de stängda dörrarna. Scenplatsen tror jag är en konkav halvcirkel med sju dörrar.”
”Sitter man inte då och väntar på att han ska dra i alla dörrarna? Och efter en vet man ju att de andra är låsta?”
”Nej, det är som i livet – vi vet inte innan vi prövar. När han har provat alla öppnas en bakom ryggen, men det ser han inte. Två akter ska det bli.”
”Är era tjejer också där ute med era kontokort?” Vi blir avbrutna av en man i en brungrön vinterjacka, han är i sextioårsåldern. Hans röst är klar men störande. Han släpper oss inte med blicken och kräver ett svar. När vi besvärat tittar upp ler han vänligt.
”Jag gav henne högst en halvtimme.”
När vi inte svarar fortsätter han:
”Jag står ut högst en minut, men vad gör man inte? Håller ni på med teater?”
Vi blir generade över den oblyga frågan, båda inväntar den andres svar. Jag börjar svävande:
”Vi förbereder oss …”
”Jag och min fru gick mycket på teatern förut, jag är inte som de flesta gubbar som sitter bredvid frun och somnar. Jag älskar teater men jag har sällan tid att gå. Jag går upp tidigt, kommer sent hem och tar arbetet med mig i sängen. Lampan släcks ibland tre på morgonen. Jag jobbar för mycket.”
”Vilken är din favoritpjäs?” Vi inser att vi inte kommer att få vara ifred och jag vill testa mannen i den grönbruna täckjackan.
”’Cyrano De Bergerac’, en teaterfest. Han klarar av alla i en fäktningsduell med fyrtio fiender medan han kämpar med kärlekens orättvisa. En orädd profet som hatar falskhet och korruption. En idealist, men hans näsa står i vägen för ett lyckligt liv. En fransk Richard den tredje, men inte hatfylld om det inte handlar om oärlighet och tillgjordhet. Men så dör denne svärdsvirtuos i slutet, av ett förlupet vedträ … som livet är mot oss. Det drabbar oss plötsligt med ett vedträ i skallen. Vilken är din favoritpjäs?”
Jag sneglar mot min kompis men han tittar bort. Mannen menar allvar med sin fråga. Det är ingen provokation, mera nyfikenhet över vad jag som proffs ska tycka. Frågan generar mig och jag inser att jag mer eller mindre inte vet något.
”’Svinstian’ med Thommy Berggren och ’Fadren’ med Keve Hjelm …”
Min kompis hör mitt trevande och räddar mig.
”Vad jobbar du med?”
”Nu har hon varit borta i minst en timme.” Han tittar snabbt och reflexmässigt på klockan, men så snabbt att han inte kan ha hunnit se hur visarna stod. ”Jag jobbar med konstruktioner, eller jobbade – inte speciellt spännande. Men du skriver pjäser?”
Nu är det min kompis som skruvar på sig. Jag svarar i hans ställe. Det är min tur att rädda honom.
”Han skriver en pjäs om hur vi själva stänger in oss i våra liv … Den liknar ’Mathissen’ av Harold Pinter …”
Jag hör själv hur unga och oerfarna vi låter.
”Det måste vara underbart att få syssla med de stora frågorna, själv lever jag mest bland obetalda fakturor och leveranser som inte kommer i tid. Det sista arbetet jag gjorde var Globenbygget. Och det kan väl få vem som helst att få hjärnblödning.”
”Oj, det blev väl rätt tokigt där med svartjobb och byggfusk?”
”Jag ansvarade för ljusriggen, hela ljussättningen både inne och på fasaden, belysningen som ska fungera för allt, som hockeymatcher och konserter. Sveriges ansikte utåt. Men det var inte alla som tyckte det … Pengar drar till sig råttor och råttor äter allt. Globen tar in sextontusen åskådare och har en diameter på hundratio meter.”
Han höjer rösten.
”Nu har hon varit borta i två timmar minst … Jag fick jobbet för jag har erfarenhet av stora arenor, men här hade jag hela världens ögon på mig. Tänk på att hålla fötterna på jorden vad ni än gör. Min fru stod inte ut och gick. Jag var borta jämt, jag förstår henne. När byggkraschen kom tänkte jag vara smart så jag sköt in privata pengar i firman, tog lån. Det var därför hon gick, vi blev av med villan. Efter att jag fick sparken, nej förresten, hon gick innan … I polisutredningen blev jag friad, men jag blev av med jobbet. Staten gick in med pengar och räddade byggfirman. Men inte min firma, den blev jag av med. En annan tog över mitt arbete och fick äran. Nu lyser Globen och syns över hela Stockholm. Jag kan inte undgå att se den vita bollen och tänka på klåparen som tog över. Jag ville att Globen skulle lysa som en vacker snöboll i skymningsljus, ett vackert nordiskt ljus. Vem anställer en sextioettårig hemlös ljusingenjör? Kan ni svara på det?”
Mannen ställer sig upp och lämnar oss snabbt utan att säga ett ord. Han går mot rulltrapporna. När vi jagar ut mot vimlet lyckas vi inte se honom. Han försvann. Har kanske försvunnit för alltid, sprang iväg för att ta livet av sig.
Vi står kvar nere vid parfymavdelningarna. På vägen hem säger vi inte många ord.