Jag ska ha en lektion på andra våningen i sal ett. I gympakläder går jag mot dörren och knackar på. Min lärare öppnar i bar överkropp, barfota och med stickade gråa tights. Jag stänger dörren bakom mig och säger hej. Han tar fram en gatsten som han har gömt bakom ryggen och säger att det här är en gatsten. Jag håller med. Vi kastar gatstenen hit och dit och noterar hur tyngdpunkten flyttar sig mellan höger och vänster ben. Han säger att jag inte ska analysera utan bara följa med i rörelsen. När lektionen är slut ska jag ha röstövningar. Jag går två våningar upp, kliver in i ett stort trevligt rum med en heltäckningsmatta och ombeds att slappna av. Det gör jag. Och somnar. Drömmen kommer omgående.

Jag drömmer att en kvinna kommer mot mig framför konditoriet i Käppala. Hon har långt mörkt hår, öronen sticker fram lite mellan hårtestarna. Hon är blek och har ett smalt ansikte. Hennes svarta ögon ler mot mig och hon dansar. Torget är fullt av människor i pälsmössor och portföljer. Alla passerar oss stressat, det är bara vi två i dansen. Hon pekar på något, viskande försvinner vi in i en port och ned i en källare. Hon baxar upp en stor järndörr och ett landskap breder ut sig som i filmen ”Äppelkriget”. Jag ser gamla och unga i lucialinnen och blomsterkransar och följer efter kvinnan över en äng.

Jag vaknar till med ett ryck när min röstlärare berömmer min avslappning. Jag vet att det inte är meningen att somna. Sedan säger jag mja mja mja ett tag och gungar fram och tillbaka på heltäckningsmattan. Lektionen är över.

Det här ska göra mig till en skådespelare som ska tolka Shakespeare och flytta vår civilisations hörnstenar vidare. På väg hem mot Möllevången undrar jag varför jag sökte till scenskolan, och framförallt vad jag skulle ha lärt mig idag. Jag har ingen att fråga, alla kommer att säga att det är en process som jag förstår först om några år. Jag slår mig ned i soffan och ser på ett naturprogram om hyenor. De vet vad de gör. Skaffar mat, skyddar flocken, parar sig och jagar iväg fiender. Jag tittar ut genom fönstret och ser en vanlig stad med upplysta fönster. Hur ska jag, som en tänkande ”hyena”, skydda min flock genom att säga mja mja mja och svinga en gatsten i luften? Och hur ska jag kunna utvecklas samtidigt?

Lägenheten är tom och mörknar i takt med att dagsljuset ebbar ut. Gatlamporna tänds, inte med ett vitt ljus som i Stockholm utan med ett gult ljus. Det påminner om ett slags dimljus.

Jag känner mig inte hemma i Malmö och på scenskolan. Jag trodde att lektionerna skulle vara hårda och krävande, hålla mig sysselsatt. Istället håller jag på att förvandlas till ett grubblande nervvrak. Hur kom jag på denna idé? Varför envisas jag med att hålla på med teater? Hittills verkar alla ha försökt varna mig. Min flickvän, min pappa och alla andra som sett mig röra mig över en scen. Godkännandet i att komma in på scenskolan måste ha varit ett misstag – min ansökningslapp kanske bara la sig högt upp i traven med hjälp av draget från fönstret på skolexpeditionen. Är det hela en stor olycklig kärlek, en obesvarad kärlek? Och varför dyker drömkvinnan upp på nätterna? Oftast när jag tror att jag mår bra. Hon liknar ingen jag känner men någon jag skulle vilja känna. Jag upplever henne inte som sexuell men däremot vacker, inbjudande till något jag inte vet vad det är. Obekant men inte främmande när hon väl dyker upp. Sedan kommer den bekanta smaken i munnen av utanförskap.

Jag klär på mig och går ut, jag måste vandra bort det. Husfasaderna liknar hus i Danmark och norra Tyskland. Jag känner inte igen mig någonstans. Jag söker efter pappas röst när han guidade mig genom historien när jag var pojke. Han kunde få varje gatstump att kännas intressant. ”Här bodde Piraten, här skrevs hans mästerverk.” ”Edvard Persson satt alltid här och drack öl.” Min pappa var en mästare på att engagera människor i det han blev imponerad av, det var mest stora män, inte sällan stora skådepelare. Jag kommer ihåg en gång när han satt och kommenterade Jarl Kulle som en sportkommentator i tv-fåtöljen. Det var ett program där Jarl Kulle gick runt utklädd till olika roller i tv-husets korridorer. När han satte sig framför en stor studiodörr och började citera ur Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” höll pappa på att ramla ur stolen. Jag kommer ihåg hur han skrek flera gånger: ”Ja jävlar! Ja jävlar!”

Min pappa nämnde någon gång att han skulle tycka att det var roligt om jag kunde bli advokat, men att man då måste vara klok och klurig. Inte känslosam. Man försvarar rättvisan, inte sina egna åsikter. Sedan nämnde vi det inte mera.

Jag bjöd honom till min första föreställning uppe på vinden på Manegen i teatergruppen Jordcirkus replokaler på Söder. Vi spelade ”Fröken Julie” och pappa berömde min motspelare och sa att hon hade framtidsutsikter. Jag frågade inte vad han tyckte om min insats som Jean. Han nämnde det aldrig. Jag höll på med min teater nästan i smyg.

När jag hade kommit in på scenskolan stod det en notis i Dagens Nyheter om vilka som hade antagits. Pappa hade läst det och ringde mig och ville bjuda på restaurang. Vi sågs på en restaurang i Götgatsbacken, Jacobs Källare. Han hade också ringt min moster, morbror och min mamma. Pappa kom direkt från jobbet, klädd i kostym och slips. Han var allvarlig.

När vi hade ätit upp klingade han i sitt vinglas. Pappa höll ett tal lite tyst så att inte andra gäster skulle höra. Han förklarade hur arbetet i rätten var ett skådespel, att man agerade i rättssalen, han förklarade för min morbror och moster att skådespelarutbildningen var en fil kand, etthundrafyrtio poäng i universitetets poängsystem. De nickade och log mot mig. Pappa böjde sig ned och tog upp en konsumkasse från golvet och räckte mig den med orden att jag inte får titta förrän jag kommer hem. Sedan var middagen slut och vi skildes åt på Götgatan.

När jag kom hem öppnade jag påsen. Den innehöll Stanislavskijs bok ”En skådespelares arbete med sig själv”. Boken var tryckt på fyrtiotalet, den måste ha köpts på ett antikvariat. Jag slog upp första sidan. Min pappas namn var skrivet med blå bläck. Tydlig skrivstil. På flera ställen hade han strukit under det han tyckte var viktigt. På vissa sidor fanns anteckningar om hur scenen kunde utvecklas, vad han skulle tänka på och uppgifter till nästa dag. På sista sidan var det en hälsning: ”Lycka till med skådespeleriet, vännen Nils Hallberg.”

Nere i kanalen rinner dyigt vatten. Någon enstaka bil passerar bakom mig. Annars är det tomt. Vad fick mig att flytta hit för att bli skådespelare? Jag borde ha flyttat hem, till ett hem som jag aldrig har haft. Vilka tåtar jag än drar i känns allt bara tommare och mer öde. Någonstans bakom Caroli City är allt så bedrövligt i det gula gatljuset att det bara är att ge upp.

Nattvandringen tar död på någon timme. Innan jag somnar ser jag pappas bok i högen vid fönstret. En skådespelares arbete med sig själv.