Min pappa och min morbror högg ned träd vid strandkanten på landet. Min morbror hade sina Lee-jeans och skepparmössan på huvudet. De skulle ta ned en stor al som skymde utsikten. En granne hade kommit över med en motorsåg. Mamma hade förbjudit mig att gå ned i backen. Både på grund av motorsågen och risken för nedfallande grenar. Motorsågssurret gick i vågor, en hög ton när den inte var i trädet och en djupare, långsammare ton när den skar igenom stammen. Jag prövade med en kniv i smöret på köksbänken, härmade motorljudet. Några grannar droppade in i köket och bjöds på kaffe av mamma och min moster. Alen var så stor att den liknade träd i Kalifornien, det hade diskuterats länge hur den skulle sågas ned och idag var den stora dagen. Pappa brukade kallas oteknisk men han skapade en rolig stämning runt sig, han var populär bland grannarna. Han tillät andra att skratta åt honom när saker gick bakvänt, det slutade oftast med att min morbror ställde allt tillrätta. Pappa ägde huset och som advokat var han den som bestämde. Ibland bråkade pappa och min morbror om att pappa inte gjorde något praktiskt medan min morbror skötte allt. Det brukade sluta med att pappa påpekade att det var han som betalade. Sedan gick de skilda vägar någon timme. Efter ett tag blev det som vanligt igen.
Jag visste inte vem jag ville likna – pappa eller min morbror. Deras roller var som två krafter som balanserade, något som följde en urgammal dramaturgi från någon stenåldersteater. Men min morbror och pappa skiftade roller när det gällde ekonomi, lagar och formuleringar. Där var pappa härskaren, den som kunde. Rollerna var så tydliga att en nyanländ i vuxengruppen genast föll in i mönstret.
Alen stupade, utsikten breddades. Pappa drog ris, min morbror eldade. Min mamma och jag gick dit med kaffe. Plötsligt kräktes min morbror av kaffet, han bad om en öl. Jag fick gå och hämta ölburkar i kylskåpet. Pappa och min morbror skålade över att alen var besegrad. Männen hade just nu en jämvikt och de såg ut som två pojkar innan vuxenlivet gav dem olika kostymer och titlar.
Minnet dyker upp när jag sitter och väntar på min tur att få repetera min första scen i pjäsen ”En uppstoppad hund”. Det är min praktiktermin på scenskolan. Sedan har jag bara ett år kvar. Praktiken görs på Folkteatern i Göteborg.
De som repeterar uppe på scenen har arbetat med regissören innan, det flabbas och leks. Allvaret hålls borta. Men det är ändå något officiellt över stämningen, den är presentabel på ett undanglidande sätt. Men man ser tydligt hur alla har tilldelats olika roller i hierarkin. Lika tydligt som i skogsbacken. Jag hinner inte komma upp på scenen innan det bryts för lunch. Regissören säger att jag ska repetera först till kvällen.
Dagen före hade regissören bjudit mig på kaffe och förklarat att han aldrig hade arbetat med elever förut. Jag förstod inte vad han menade. Vad skulle vara annorlunda med det? Skulle jag krångla till det? Regissören verkade spänd och nervös, jag kände hur han viftade med foten på det korslagda benet under bordet. Han undrade om jag hade några frågor om rollen. Det hade jag inte, vi hade ju inte börjat repetera än. Hur man än läser en teatertext är det först när man väl står på golvet och ska koppla in kroppen frågorna kommer. Vi satt tysta, sedan frågade jag honom om rollens homosexualitet ska märkas från början av pjäsen? Foten under bordet började vifta ännu mer. Regissören insisterade på att rollen skulle spelas helt normalt. Han blev rädd att jag skulle göra en dragshowartist av min figur. Jag svarade att jag bara undrade, och jag började fundera över regissörens uppfattning om vad normalt är. Det är först i sista scenen när rollen är vuxen som han berättar att han lever med en man. När han återvänder till sitt barndoms Luleå. Efter en halvtimme var min tid med regissören över. Så fort vi kom ut på gatan tände han en röd Commerce utan filter. Han verkade skrämd. Hela hans kroppsspråk liknade en tonårings som just lärt sig röka, trots att han var femtio år.
Eftersom jag ska repetera först mot kvällen promenerar jag från Järntorget till min lånade lägenhet i Majorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska få tiden att gå. Huset verkar vara byggt på fyrtiotalet, jag har inte sett några grannar, troligen är alla pensionärer. De håller sig gömda tills det är dags för dagens läkarbesök och inköpen av kaffe och mjölk. Lägenheten är full av dukar och krusiduller. Omöjligt att känna sig hemma om man inte snabbt blir pensionär.
Jag tar på mig joggingskorna och ger mig ut i Slottsskogen. Drar igenom mina repliker i huvudet. När jag kommer flåsande tillbaka är klockan bara tre på eftermiddagen och paniken börjar rulla upp i kroppen. Vart jag än går i Göteborg tycker jag att min ensamhet syns. Den luktar. Jag tycker att människor tittar besvärat på mig ute på gatorna. Om jag går in i en bokhandel eller en skivaffär dröjer jag för länge och biträdena kastar misstänksamma blickar åt mitt håll.
Jag går in på en vegetarisk restaurang i Haga men maten är söt och kladdig. Jag äcklas av restauranggästerna i foträta skor. Deras stickade tröjor och besvärade miner när de skyfflar in linser och morötter. De ser ut som att de ska bota en sjukdom, snarare än att bara äta något gott.
På kvällsrepetitionen ska jag äntligen få repetera min första scen. Scenen där jag fotar hamninloppet i Luleå och träffar huvudkaraktären i pjäsen. Vi är åtta år i pjäsens första scen. Jag hinner knappt in på scenen förrän regissören ropar ut över salongen att alla ska titta för nu gör jag min debut på Folkteaterns stora scen. Jag tror han skämtar så jag ler ut mot salongen. Vänder om och gör min entré än en gång. Jag hinner ta två steg innan regissören är uppe på scenen och visar hur jag ska gå och stå. Var jag ska säga den och den repliken. Han ber mig anteckna och rita upp scenerierna. Jag får inte pröva mig fram som de andra skådespelarna. Jag får inte förtroendet. Jag är elev. Scenerna kommer att få nötas in, inte repeteras, övas som till ett skoluppspel i aulan. Jag får den gamla unkna smaken av skolgårdsgrus i munnen. Den kommer på en sekund och försvinner inte. Jag hör Åsnans skriande och känner skräcken av att rasa nedåt, skräcken när ögonblicket kommer då allt plötsligt vänds mot en och det inte finns något sätt att undkomma.
En äldre skådespelare har sökt mig sedan första dagen, han smyger upp och viskar ”ja, då får man väl se vad det blir av den här skiten”. Jag känner igen honom från en tv-serie. Han går runt lite för sig själv i gruppen. Hans röst svajar när han talar men den ger inget osäkert intryck. Han tycker att det mesta är skit på teatern och har fått igång en mögelundersökning i logeområdet. Han verkar vara trött i största allmänhet men tycker att det är kul att det har kommit en elev till teatern.
Regissören lägger fram resten av mina scener som ett förslag från SJ. Tre steg dit, titta, prata nu. Han lägger en räls så han slipper vara nervös över att jag ska ställa till något levande på scenen. Jag tänker att jag ska klara av hans artonhundratalsteater, det blir en utmaning som sporrar.
Den äldre skådespelaren berättar ofta hur hans tid som elev på Göteborgs stadsteater var. Vilka övningar han fick göra, många av övningarna låter som Stanislavskijs i boken ”En skådespelares arbete med sig själv”. Pappas bok med understrykningar sedan fyrtiotalet.
En dag har han satt upp ett anslag om att förbjuda rökning utanför sceningången. Jag känner mig tvungen att skriva på. Några dagar senare sätter han upp ett anslag i fikarummet om att man ska skriva upp symptom av möglet på teatern. Ingen skriver på. En eftermiddag när jag är ensam i fikarummet skriver jag i smyg och anonymt att jag har fått gomspalt. Efter det försvinner anslagen.
Jag får flytta in i en större loge som jag delar med huvudrollsinnehavaren. Vi ger varandra olika läs- och musiktips. Vi har roligt tillsammans och han har liknande synpunkter på regissören som jag har. Varje gång han ser den äldre skådespelaren tar han upp en cigg och frågar om han har eld. Vi ler åt den äldre skådespelarens reaktioner, han blir upprörd.
I och med att jag och huvudrollsinnehavaren delar loge har min elevstämpel sakta tonats ned. Ibland går jag förbi den äldre skådespelaren och bara nickar. En kväll visar han mig en lapp. Den är fylld av siffror och uträkningar. Han förklarar att han har räknat ut vad hans artonårige son har kostat honom genom åren. I kläder, mat och att han hela tiden har varit tvungen att hyra en större lägenhet så att sonen ska få ett eget rum. Han förklarar att han själv inte kräver mycket. Det viktigaste är en bra ljudanläggning.
Premiären närmar sig och jag fastnar i slutscenen. Regissörens scenerier är stela och oorganiska. Sur går jag ned till fikarummet och väntar in genomgången med regissören.
Plötsligt står Göteborgs största stjärna där och häller upp en kopp kaffe. Jag har sett honom i flera filmer och älskar hans närvaro när han spelar. Vi hälsar och jag klagar över att teater är svårt. Han svarar snabbt på sin sjungande göteborgska.
”Svårt? Det är någon som frågar dig något och du svarar honom, eller så är det du som frågar och då svarar han!”
Jag ser att han har en stor vagel i ögat.
Repetitionen är slut och fikarummet fylls av ensemblen. Alla hälsar stolt på den store stjärnan och kallar honom vid förnamn. Snart ska genomgången börja. Stjärnan sätter sig längst bak i lokalen med sin kaffekopp. Regissören kommer ned och nickar till stjärnan. Precis innan genomgången börjar ropar stjärnan den äldres skådespelarens namn. Alla vänder sig om. Stjärnan visar upp sitt öga med vageln och frågar högt och tydligt.
”Tror du att det här är möglets fel?”
Alla skrattar, den äldre skådespelaren högst.