”Jag har sett dig i Tel Aviv!”

Vår lärare heter Nelia Wechsel. Hon är ryska men bosatt i Israel. Vi repeterar ”Körsbärsträdgården” av Anton Tjechov. Nelia är väldigt bestämd och hävdar att hon kan prata med djur. Hennes engelska kan vara svår att förstå men det struntar hon i. Hon säger samma ord om och om igen tills man säger att man har förstått. För svenska teaterelever är hon auktoritär på ett gammal ryskt sätt och ingen säger ”lagom” eller ”ja, men…” under de hårda lektionstimmarna. Vi har dansat, målat, varit clowner men framförallt spelat djur. Jag spelar min roll Jascha som en ödla i tredje akten. I andra akten är vi clowner – det är svårt och på gränsen till skamfullt. Men vad vi än gör skriker Nelia med sin falsettröst:

”Sentimental bullshit! Open your mouse!”

Vi har inte förstått om ”open your mouse” är att hitta djuret i sig eller att spela med öppen mun. Ingen i klassen har frågat, vi gör allt Nelia säger, svettas och skäms för övningarna som kan göra oss till bättre skådespelare.

Ibland ler Nelia och hela rummet fylls av värme. I nästa sekund kan hennes kompakta och korta gestalt utstråla ett hat om vi spelar pacifistiskt, som hon uttrycker det. Jag stormtrivs. Nelia vänder upp och ned på det mesta, och min vanliga oro om jag är bra och duger har inte fått plats i hennes stenhårda drillning. Vi handlar utifrån situationen. Den kväljande inställsamheten och imiterade konstnärligheten har hon slängt ut genom fönstret. Vi rör oss inte med ord, vi rör oss i det före orden.

Jag är min ödla. Loj och exakt, dansar in rollen som Stellan.

Men nu påstår hon att jag har varit i Tel Aviv, och att neka är inte lönt. Jag skulle gärna ha varit där, och ofta har det hänt att människor har frågat om jag är från Israel när jag har varit utomlands. Frågan är svår men också smickrande, jag vet inte varifrån jag kommer och det kan hända att jag har rötter i Tel Aviv. Nelia har kanske sett en okänd bror. Den undangömda frågan vaknar till liv. Varifrån kommer jag? Efter lektionen försöker jag ta upp Tel Aviv-spåret men vi förlorar varandra i en språkförbistring och Nelia avslutar samtalet med orden:

”I do not believe you!”

Jag tolkar det som att hon kritiserar mitt skådespeleri, och nöjer mig med den analysen. Jag vill inte jobba med min ödla samtidigt som jag ska grubbla på mitt ursprung. Men Nelia väcker liv i något som jag hade begravt. Jag vill inte trassla in mig igen men jag lyckas inte värja mig. Frågan finns där: I have seen you in Tel Aviv.

De flesta som går ut scenskolan får anställning, om man nu lyckas med det, i en tvivelaktig uppsättning. Man chockas av en scenisk stelhet, och en konvenans som man vill göra uppror mot inne på skolan men när man plötsligt står på scenen uppslukas man av handlingsförlamning och undrar om man har gjort rätt yrkesval. Man är plötsligt med i en pjäs man inte skulle vilja se själv. Men man kan inte komma ifrån att det kan vara vägen till något bättre.

Själv hamnar jag i en uppsättning av ”Anne Frank”. Vi prickar in det mesta som man inte ska lyckas med. Föreställningen är söndersentimentaliserad och det viktiga ämnet snurvlas och snubblas bort. Under repetitionen har regissören kallat mig lilla gubben och använt barnspråk i sina regianvisningar. Den första skolföreställningen bombarderas vi av godis från salongen. Replikerna som nämner hunger faller platt mot golvet som efter ett tag är fullt av lakritsremmar och geléhallon.

Jag fyller mina tomma dagar innan föreställningen börjar med att skriva en egen pjäs. På så sätt knuffar jag undan paniken. Jag har sett Fellinis ”Casanova” och tycker att filmen är som en elak manlig mardröm. Den är ärlig i sitt teatrala sätt att beskriva en trasig man som vill ändra på saker men tvingas, eller omedvetet väljer, att gå sängvägen. Filmen fastnar i sin galenskap. Mannen är en italienare som söker bekräftelse, precis som jag söker mina rötter. Jag inser att jag kan använda mig av Casanovas liv för att berätta något. Något som är oklart men om jag skriver om det kan jag kanske förstå. Jag hittar Casanovas memoarer på ett antikvariat och använder hans liv som en ramberättelse för min historia. Texten flyger ur fingrarna och det gör det också roligare att spela på kvällarna. Jag får energi av min egen pjäs.

Jag förflyttar Casanova till nutid och pjäsen inleds med en pojke i åttaårsåldern som får veta att han är italienare. Av en slump säger hans skolfröken i någon bisats att alla italienare är ena riktiga Casanovor som går sängvägen. Åttaåringen beslutar att göra detsamma, självklart med problematiska följder. Texten vindlar på tills man får följa honom på ett möte på Socialstyrelsen på jakt efter sin biologiska mammas namn. Så långt har jag själv kommit i min jakt efter mina egna rötter. Pjäsen blir en monolog med en mandolinspelare i bakgrunden. Så fort ordet Italien eller italienskt kommer i texten spelar mandolinspelaren en slinga, lite som i ”Lady och Lufsen”.

Att skriva pjäsen får mig att en dag skriva ett brev till min egen, okända, biologiska mamma. Brevet börjar med att jag tackar för att hon har fött mig. Det är odiskutabelt. Utan henne hade jag inte funnits. I brevet frågar jag om vi kan ses, efter ett år får jag svar.

Vi ses på Medborgarplatsen och tar en fika. Mötet är nyfiket i några sekunder men sedan blir det katastrofalt då hennes dåvarande man kommer och ställer till det. Han är full men också fylld av skam. När han brakar ned vid bordet har jag just frågat om min pappa har judiskt ursprung, om han kan bo i Tel Aviv? Min mamma hinner inte svara innan hennes man skriker att han är jude, en italiensk jude. Mer får jag inte veta innan mannen börjar gråta och berättar för hela kaféet hur illa han mår och hur svårt livet kan vara om man tvingar någon att lämna bort sitt barn.

Men jag har lyckats träffa min mamma och fått reda på att jag har ett italienskt judiskt påbrå, och jag har en egenskriven pjäs i byrålådan. En pjäs om Casanova. En av de få italienare jag har hört talas om.

När pjäsen är färdigskriven väntar nya utmaningar, som att hitta en teater som vill sätta upp den. Jag visar pjäsen för några fria grupper och större teatrar, de flesta tycker att den är charmig och gripande men inget för just deras teater, det som försvårar är också att jag kräver att spela rollen som Casanova själv. Ingen är speciellt sugen på att satsa på en okänd nyutexaminerad scenskoleelev med en polare på mandolin.

Men jag får iallafall en inbjudan till en anarkistfest. Jag och min kompis Stefan börjar repetera. Vi har bara en vecka på oss så vi beslutar att läsa upp tio sidor i början som en teaser till den riktiga föreställningen. Mandolinen och texten fungerar perfekt ihop så vi utökar till tjugo sidor. När kvällen kommer stiger jag och Stefan ned i en källare i Vasastan. Bredvid en affisch med en svartröd stjärna sitter en mindre poster. Under Asta Kask och Rolf Skoglund står skådespelare Michael Nyqvist, mandolin Stefan Lysarides. Källaren är sprängfylld, publiken blandad. Punkare, artister, trasproletariat men också två allvarliga män i kostym. Jag och Stefan. Före oss ska Rolf Skoglund framföra Stagnelius, eller Stange som han själv säger. Jag har bara sett Rolf Skoglund på Dramatens stora scen. Han är en av de stora och ikväll uppträder vi på samma scen.

När Rolf är klar är scenen vår. Efter bara några rader är rummet med, när jag berättar texten förstår jag den på ett nytt sätt, som genom publiken. När första mandolinslingan smyger fram kommer en spontan applåd och när vi tackar för oss ställer publiken sig upp och stampar. Vi har gjort succé! Till och med Rolf Skoglund tycker att det är bra. Men jag blir osäker på om det bara är en lyckträff. På den korta vägen tillbaka till min plats i publiken tänker jag på Woody Allen som började som ståuppkomiker nere i Brooklyns källarbarer. Jag tänker på Ingmar Bergman och att det var först när han började filma sina egna historier som han fick sitt genombrott. Nu kanske jag har fått mitt – med min egenskrivna pjäs!

Stefan och jag lovar varandra att hitta fler spelningar och att framföra hela pjäsen. Innan jag ska gå kommer det fram en annan utexaminerad scenskoleelev, vi har pluggat samtidigt men på olika skolor. Han i Stockholm och jag i Malmö. Jag har bara träffat honom på en scenskolefest och han skrämde mig. Han är judisk, väldigt rolig och vacker. Ser ut som jag vill se ut. Nu tar han mig resolut i armen och frågar om det stämmer med mitt italienska ursprung. Jag förklarar att min pappa är italiensk och troligen italiensk jude. Men jag vet inte, jag vet inte riktigt varifrån jag kommer. Han ser mig djupt i ögonen och säger att det är den äldsta diasporan.

”Jo, jag vet”, svarar jag, och känner att jag står på kusten till en oändlig ocean som jag inte vet något om. Men att på någon liten ö i det stora havet ska jag kunna finna mina rötter. Jag behöver inte söka, rötterna hittar mig. Tre dagar senare ringer producenten för Judiska teatern. Hon har hört om min succé och vill träffas. Plötsligt öppnar sig dörrar som jag inte trodde var möjliga. Judiska teatern har en av de mest spännande repertoarerna och samtidigt en stark integritet. Den är exklusiv och orädd.

Jag skrev min pjäs utifrån känslan av tristess och panik över att jag skulle hamna fel i livet efter scenskolan. Stämmer det att om man vill ändra på sina villkor så är det bara att göra det?

Vi träffas i producentens kök. I samma ögonblick som jag sätter mig tillrätta på en hög barstol känner jag att jag är ute på djupt vatten. Mina meningar ser korta och omogna ut på manuset mellan oss. Jag vill vara Arthur Lundkvist och Gerard Depardieu där i hennes kök, men det är jag inte. Men att jag precis har fått en minimal roll i en pjäs på Stadsteatern gör att både hon och jag kan skjuta bort oron över att jag skulle vara en bluff. Jag pratar om pjäsen som om jag har huvudrollen, eller rentav regisserar den. Producenten berättar att hon har en kabaré som det behövs ett nummer i. Helst en lite tyngre och dramatisk avslutning till den. Men numret får inte vara längre än fyrtio minuter. Jag ser inte längden på numret som något större problem och vi tar i hand på att vi ska skänka kabarén ett tyngre inslag. På vägen hem blir jag orolig över att texten har lämnat Casanovas liv och styrts in för mycket på att beskriva min egen jakt efter mina rötter. Jag beslutar att ge texten en tyngre vinkel.

Jag har en månad på mig att repetera och skriva om manuset. På dagarna repeterar jag rollen X i ”Kärlek på Krim”, en tre och en halv timmar lång pjäs där jag bara är på scen några minuter. Så jag har tid att skriva. I mina scener går jag runt i en dimma med en bajonett eller bär på en stege. Som alltid ger bristen på en intressant roll bensin till skrivandet.

Jag riktar in mig på Casanovas ödsliga erotik och skriver om den till nutid. Jag försöker inte väja för något utan beskriver rakt upp och ned, inspirerad av Sven Lindqvist och Henry Miller men också av den vidskepliga New Agerörelsen.

Casanova har ett rykte som mystiker i sjuttonhundratalets fina salonger och jag har erfarenhet av en terapeut i Äppelviken som knyter olyckliga människor till sig och förklarar deras otrivsel med att de har reinkarnerats från sorgsna storheter i världshistorien. Jag blandar friskt men håller mig till Casanovas memoarer som struktur. Det fungerar. Jag börjar mata in texten i kroppen och får en kompis att titta och säga om det fungerar. Efter fyrtio minuter och utan mandolin i mitt vardagsrum ler min kompis, som också arbetar som regissör och Bergmans regiassistent, och säger att texten är perfekt. Det ger mig råg i ryggen så nu börjar sena repetitioner i vardagsrummet efter föreställningen på Stadsteatern. Stefan fnissar alltid till på samma ställen i texten, jag frågar vad det är som är roligt och han svarar bara att texten är bra, och snuskig. Det är ju inte så märkligt när det handlar om Casanova och vi bestämmer att det hela känns rätt och bra.

Kabarékvällen kommer och det hela ska gå av stapeln på Studion, som är en insomnad rockklubb. Stefan och jag klär upp oss för att ge intryck av att vara allvarliga italienare. Det är utsålt och publiken är blandad, jag ser folk i publiken som är allt från tio till åttio år. Det är både kompisar och syskon till de andra som uppträder, men också föräldrar och farföräldrar. Kabarén börjar lätt, med sång och dans. Stefan och jag går backstage. Vi upptäcker snabbt att vi är äldst av artisterna men fokuserade som vi är så är det inget vi hänger upp oss på. Vi ska ju avsluta kabarén med tyngd.

De sista tonerna i en sång, som sprider sig till en allsång i lokalen, slutar i ett jubel. Vi kliver upp på scenen. Jag inleder med att bocka, det ger artiga och respektfulla applåder. Jag tittar ut över publiken och ser att det har strömmat till fler sedan vi hade försvunnit bakom scenen. Det är ett publikhav. Den anarkistiska känslan vi hade fått under vårt källaruppträdande någon månad tidigare är som bortblåst.

Ingen reagerar på mandolintonerna och när jag börjar läsa mina nyskrivna rader om ett kärleksmöte på Strindbergsmuseet ser jag att producentens man signalerar time out mot oss. Han gör ett T med händerna som man gör på en basketmatch. Först tror jag att det är ett tecken på succé men kylan från salongen är uppenbar och vi lämnar scenen. Notstället och mandolinen försenar sortin som helst skulle skett genom en lucka i golvet.

Backstage är det oordning. En kille har blivit inkallad att rädda kvällen och när han hör att vi har blivit avslängda från scenen vill han först rymma. Stefan och jag smyger ut bakvägen.

Det är en svart natt med blöta gator.