Han är alltid med på fotbollen, varje långrast. Han kastar i sig lunchen, tar en hårdmacka i handen och springer ut och hämtar den värdefulla fotbollen i kapprummet. Matsalen är egentligen ingen plats för sandiga fotbollar, men alla vet att den i kapprummet är hans. Bollen ligger och väntar på honom i sol som i regn. Han är alltid först på plan, så han är garanterad en plats i laget, vilket förstås också beror på att han har bollen. Storlek nummer fem – en seniorboll. I klassrummet får bollen ligga i hörnet under fönstret.
En dag får han namnet Åsnan, sedan det uttalats sitter det fast på honom. Innebörden i att vara en åsna är inget han grubblar över, jag tror aldrig han reflekterade över det. Han är bara Åsnan en dag.
Åsnan är aldrig sjuk, missar inte en lektion. Hans kläder är ärvda, rejäla med en doft av garderob, eller av ett svartvitt foto. På vintern har han lovikkavantar, inte skidhandskar, och seglarstövlar. Skolarbetet gör honom immun mot det som oroar oss andra – som förälskelser och gängbildningar. Han gör det som förväntas av honom. På musiktimmarna sjunger han högt och innan han rusar ut till fotbollsplanen på lunchrasten äter han upp allt på tallriken.
Åsnan är inte en bolltrollare men han ger aldrig upp. De få gånger Åsnan gör mål springer han snabbt tillbaka mot det egna målet med en knuten näve i luften. Åsnan spelar alltid sin match på Wembley, vilken grusplan det än är. Det är som att tv-kameror följer hans spel, han kommenterar sina egna bollrusningar som en sportjournalist. Så högt att vi andra hör det. Han är en lagspelare i allt, men när vi andra deltar i en trivial brännbollsturnering är det liv och död för Åsnan.
En tisdagseftermiddag börjar lappar skickas runt under OÄ-timmen. Blickar växlas tyst. Mottagarna är utvalda, klassens elit, de som sitter på säkra positioner. Ingen av de hemliga lapparna hamnar på Åsnans bänk. Hans koncentration är riktad mot Sydamerika och dess floder. Mot att få börja på nästa kapitel före någon annan, om fröken ger honom tillåtelse.
Vi andra, utvalda, är bjudna på fest, en hippa i hobbyrummet uppe i Mercurius. Inga föräldrar, bara några äldre syskon. Det kan bli ett tillfälle utan övervakning. Platsen där nya lagar skrivs.
Två bänkar ifrån mig sitter Anna, hon skiljer sig från de andra. Hon har allvarliga ögon och långsamma rörelser. Hon glider fram, utgör alltid centrum av grupper. När andra gapflabbar ler hon, när andra skriker samtalar hon. Anna har två äldre systrar och av dem har hon lärt sig uttryck och gester, det ger Anna ett mognare uttryck, utan att verka gammal. Jag längtar till skolan bara för att få titta på henne. Anna och jag är två av de utvalda som har fått lappen, inbjudan till festen på lördag. Lika självklart som det är att Anna är bjuden, lika självklart är det att Åsnan inte är det.
När jag kommer ut från matsalen känns en svag smak av salt på tungan redan i kapprummet. Smaken av slagsmål, en bomb som har exploderat eller är på väg att göra det. Utanför glasdörrana är det trängsel. Solen gnistrar men det är det ingen som lägger märke till. I skogen av täckjackor skriks det namn och hotelser. Ingen lärare har kommit, ännu kan vad som helst hända. När jag tränger mig in mot epicentrum ser jag att Åsnan står ensam i en ring av elever från andra klasser. Hans mössa har hamnat på marken, två snorsträngar rinner ned mot överläppen och ögonen är röda och upprivna. Gråten har sprungit ut i en hysteri. Åsnan står beredd att möta nästa anfall, det är en reva på hans högra byxknä, långkalsongen sticker fram. Hans fotboll är borta. Han anklagar alla runt honom för stöld. Någon har brutit mot den oskrivna regeln att låta Åsnans boll ligga och vänta på honom i matsalens kapprum.
En av Annas äldre systrar försöker få sina årskullskamrater att lämna tillbaka bollen. Med systerns höga status skulle hon kunna lyckas men hennes vädjanden kommer för sent. Stölden är en lek, ett grymt tidsfördriv för att locka fram hysterin hos Åsnan. Och det lyckas. Offret har svarat högt över förväntningarna, Åsnan vrider sig som en mask på kroken, han svalde betet och är nu dömd. En av de äldre fäller krokben för honom och sätter sig över magen. Den äldre börjar picka fingrarna i bröstet på Åsnan, barncirkeln runt hejar på. Nu ska han flås offentligt, hängas ut i sin nakenhet och det kommer att ta månader att få tillbaka sin värdighet. Är man längst ned kan ett angrepp komma när som helst, ett angrepp som håller en kvar i bottenpositionen. Den äldre ser till att fallet blir så förolämpande och roande att hans egen skuld kan berättigas. Han har låst Åsnans ben med sina fötter, så att inte bensprattlet ska störa föreställningen. Bödeln visar upp både skicklighet och erfarenhet.
Åsnans röst närmar sig falsett där han ligger blöt på marken. Skon som pressas av foten i kampen sparkas bort av en åskådare. Om man faller ska fallet vara tungt och barfota, som förnedringen i en turkisk oljebrottning där förloraren hängs ut med neddragna byxor.
Då hörs skriket, först är det svårt att förstå varifrån det kommer. Ljudet lägger sig ovanför alla huvuden starkt och osynligt som vid en gasattack. Ett omänskligt ljud som får oss att rygga tillbaka och kippa efter luft. Ett skriande. I det ögonblicket står det klart varifrån Åsnan fått sitt smeknamn. Gruppen skingras, föreställningen har nått sitt crescendo.
Åsnans bänk står tom resten av dagen. Sista lektionen frågar fröken om någon kan tänka sig att gå hem med engelskaläxan till Ulf, som är Åsnans verkliga namn. Jag räcker upp handen.
Han bor på Gavelvägen. En äldre gul huslänga bakom AGA-fabriken. På parkeringen framför huset står en bil som är täckt av en silvrig presenning, annars är det tomt. Inne i trapphuset slår det mig att jag inte vet vad Åsnan heter i efternamn. Ena kortväggen är täckt av brevfack, alla efternamn skulle kunna stämma in på Åsnan, eller inget. Istället för att ge upp ringer jag på dörr efter dörr. Tre våningar upp har ännu ingen öppnat. Huset verkar tomt, inga ljud hörs bakom dörrarna. Jag går ned igen. När jag kommer ut vänder jag mig om och ser upp mot fönstren. I dem hänger det raka gardiner, några är tomma. I ett fönster skymtar jag Åsnans huvud. När jag håller upp engelskaböckerna och vinkar försvinner han snabbt in i mörkret. Jag går in och lägger böckerna under brevfacken och lämnar det tysta huset.
Någonstans inne i huvudet hör jag Åsnans skriande, annars är det tyst.