Jag står i en sal på andra våningen, den är tom så när som på några pelare av stapelbara stolar längs med ena kortsidan. Rummet används som konferensrum, men att döma av hur det ser ut kunde det lika gärna vara ett mötesrum för scoutrörelsen i Svenska kyrkan. Ett stort blankt parkettgolv och träbeklädda väggar. En doft av kaffe i plastmuggar. Rummet är ett av många på Länsteatern i Örebro. Jag sitter och inväntar min första elev som yrkesarbetande skådespelare. Det låg ett brev i mitt postfack från en Fredrik. Han frågade om han fick arbeta med mig inför sitt scenskoleprov. Den första bekräftelsen på att jag nu är en riktig skådespelare. Jag har lite nonchalant försökt berätta med en neutral röst för mina kollegor att jag är upptagen på torsdag då jag har min elev. Tyvärr avslöjade jag min stolthet och berättade det innan någon förfrågan om ett artistmöte, eller något annat som kunde vara obligatoriskt, kom på tal.
Utanför faller ett tunt snöfall, min elev är sen. Jag har förberett mig genom att kopiera upp en scen ur Strindbergs ”Pelikanen”, den scen som jag sökte in till scenskolan med. Om jag inte kan komma på något sätt att lära ut av mig själv kan jag ju alltid upprepa det min lärare sa till mig.
Jag sitter ensam i den nakna salen och hör ljuden från våningen ovanför. Teaterns kontor. En korridor med vanliga arbeten och vanliga arbetstider. Telefoner och datorer, helgledigheter och kostymer. Men också maktens korridor – en våning för stora beslut, rollsättningar och löner. En våning under håller jag på med min dröm. En dröm om att slippa det tråkiga i att vara välklädd och att ha normala tider. Strindberg skrev att artister kan göra entré i alla salonger med smutsiga naglar och höga röster. En dröm om ett frikort. Min första elev när troligen samma dröm. Drömmen om att få scenen eller rollen att bli liv och död, blod och smärta. Men han är min elev och jag måste leda honom när han tar sina första stapplande steg. Utgåvan av ”Pelikanen” måste vara runt hundra år, bokryggen är grön med sirliga jugendmönster i guld. Jag kan vara den tjugonde ägaren av boken, köpt på ett antikvariat i Örebro. Vi ska få liv i den, min elev och jag.
Fredrik öppnar dörren, han är runt nitton år. Han har kraftiga kängor som lämnar vattniga snöspår efter sig på parketten. Jag känner igen uttrycket i ansiktet, jag hade det själv och har det fortfarande inför något nytt. Uttrycket som visar att man är beredd på allt, att man inte säger nej i det handlösa fallet rakt ned i världsdramatiken.
Han har en idrottsbag med sig och det sticker upp ett klubbskaft. Troligen en innebandyklubba.
Jag sliter till mig en stol från staplarna längs väggen och ställer den några meter framför min, jag rör mig hurtigt och jag vet att Fredrik följer varje rörelse. Som jag gjorde inför min lärare. Min roll blir att verka generös och kunnig men också klarsynt. Min blick kommer iaktta allt och göra Fredriks dröm konkret. Som en bra lärare ska göra. Jag får en frihet inför Fredriks villrådighet. Blir en regissör inför hans okunskap.
Jag går rakt på sak, ställer frågan direkt, jag vill att han ska förstå att det enda vi har är vårt allvar inför teaterns svåra, mytiska och oftast feltolkade värld.
”Vill du bli skådespelare?”
”Nej, polis.”
Först nu känns vinterkylan från de stora fönstren. Vi tittar på varandra, ingen säger något. Jag ser Fredriks runda, förvånade ögon men har ingen aning om hur jag själv ser ut, troligen som om jag har satt i halsen. Jag hör ett stolskrap i salen en våning ovanför. Maktens korridor. På våningen under sitter jag drömlös och avklädd på en stol med min första elev som vill bli polis.
”Ska vi inte göra Strindberg?”
Fredrik bryter tystnaden med klar och stadig röst. Hans fråga är berättigad men när han säger Strindberg, kunde han lika gärna ha sagt Börje Salming eller namnet på något rockband. Strindberg blir ett samlingsnamn i hans mun för teater, något okänt, namnet på en anonym kändis.
”Har du läst scenen?”
”Ja, han heter Fredrik, som jag …”
”Vad tycker du?”
”Vet inte … måste man säga alla ord eller kan man hitta på också?”
”Vi börjar med att läsa den tillsammans.”
Det är en scen när rollen Fredrik anklagar sin mamma för att suga ut familjen, att roa sig i Paris medan sonen och dottern svälter i en kall Stockholmslägenhet. Framförallt handlar konfrontationen om lögnen, livslögnen. För att våga säga sanningen har Fredrik druckit, för att hantera rädslan att säga sanningen inför sin egen mamma. Jag minns hur jag fick in mitt eget liv mellan raderna, hur rollen blev en talesman för min försenade tonårsrevolt. Jag såg mig själv stå halvfull i en kall lägenhet i Vasastaden, hostande och blek inför min egen mamma. Känslan av nu eller aldrig dallrade i min kropp. Jag älskade scenen.
”Läser du morsan?”
Han låter nonchalant och utan respekt inför Strindbergs mästerverk.
”Ja. Det gör jag …”
Jag har redan gett upp, känner hur ett lätt illamående böljar upp, som inför en oförrätt. Vi börjar läsa. Raderna rinner ur Fredrik. Han har kontakt med orden, när han läser stirrar han ned i sina papper som när man stirrar på radion under en radioföljetong. Det är som att Fredrik ser allt i sitt inre. Jag känner mig omsprungen och förstår att jag har fått kontakt med något så sällsynt som en naturbegåvning. Hans röst har redan tagit gestalt av rollen.
Efter läsningen lägger jag förbryllad upp ett sceneri för scenen, ritar ett imaginärt rum, placerar en stol där den falska mamman sitter. Jag kopierar det sceneri jag själv hade när jag sökte till scenskolan. Vi hoppar över trygghetsövningar och regler. Fredrik behöver ingenting, han förstår direkt. Det tar en halv minut och så är allt synligt runt honom, rummet i Vasastaden, konflikten. Fast han håller papperen i handen går allt flinkt, naturligt och klingar sant och starkt.
Jag vet inte vad jag ska säga. Mitt eget kämpande skulle han inte förstå, min väg är inte hans väg. Plötsligt får jag lust att förstöra för honom, det känns som att hans självklarhet hånar min ambition och min arbetsamma väg. Han ska knuffas i väggen, förtvivla. Han ska fatta hur svårt det är med teater, hur obegripligt, innan man har kämpat sig till sina egna trubbiga verktyg. Teater är svårt.
Vi drar igenom scenen tre gånger. Jag kommenterar vad han har gjort, hur man kan tänka sig att Sverige såg ut då, hur relationen med systern och kärleken till den döde pappan påverkar. Fredrik lyssnar med blicken ut genom fönstren, ibland landar han med blicken på mig och synar mig. Han ser ut som om jag försöker tvinga på honom ett evangelium.
”Jag måste sluta nu, vi har innebandyträning.” Fredrik ställer sig upp, som att han måste få luft. Komma ut i den riktiga världen.
”Vill du ses igen? Jag tycker det går jättebra …”
”Jag får se, jag hör av mig.”
I dörren vänder han sig om med nyvunnen energi.
”Det är hårda fysprov till Polishögskolan, man måste träna både styrka och snabbhet. Innebandy är vad poliserna själva tränar. Jag tyckte det var kul med Strindberg, du är en bra lärare. Vi hörs!”
Nu lugnar han mig som om jag hade tvivlat, vilket jag gör. Jag städar upp i salen, pallar upp stolarna. Nu är det tyst i våningen ovanför. Deras arbetsdag är slut. De har hämtat sina bilar i garaget och kört hem till sina villor.
Min arbetsdag börjar om två timmar. Vi spelar en pjäs om djuphavsdykare på studioscenen. Allt utspelar sig i en tryckkammare och en av oss dör i andra akten.
Jag måste äta före och rensa ut Fredrik ur systemet. Jag promenerar ned mot min lägenhet i en trafikkorsning. Jag undrar om det här med teater är en återvändsgränd: ständigt någon eller några som bestämmer över ditt liv, en oro för att bli arbetslös, nästan omöjligt att få arbeta i den stad där man bor och en lön som tvingar ögonen att leta upp röda extraprismärkningar.
Jag passerar köpcentret Krämaren och det börjar glesna på gatorna. Nu sätts tv-apparaterna på i hemmen och köken doftar mat. Mitt hus är anonymt men det liknar det hus jag växte upp i på Lidingö: ett hyreshus från fyrtiotalet, små arbetarhem med gardinerna som doftar blodpudding. Men vi bodde i en fyra. Nu som skådespelare bor jag i en etta. Lägenheten är på tjugo kvadratmeter, kokvrå och dusch som kopplas till handfatet. Middagen blir keso med tomatpasta. Telefonsvararen är tom, snart är det dags att gå till teatern.
Telefonen ringer när jag är på väg att lämna enrummaren. Jag har fått på ena skon.
”Hej, jag heter Pelle Berglund, jag ska regissera en filmproduktion som heter ’Hamilton’. Stellan Skarsgård ska spela Hamilton.”
”Jo, jag läste det …”
”Vi söker en ung skådespelare som kan tala franska. Jag läste i Teaterförbundets katalog att du behärskar franska.”
Tankarna får inte fäste, en regissör som tror att jag pratar franska. Jag kommer ihåg Pelle Berglund från någon lördagsunderhållning på tv. Teaterförbundets katalog förstår jag inte vad den har med mig att göra.
”Jo, det gör jag …”
Jag svarar innan jag hinner tänka, sedan minns jag att vi, veckorna innan vi slutade på skolan, skulle fylla i våra färdigheter som nyutexaminerade skådespelare. Under våra foton stod våra specialiteter som förhoppningsvis skulle ge oss arbete. Jag minns att jag fyllde i med tanken att jag skulle utmärka mig från de andra för att få en chans att visa att jag kunde. Jag skrev att jag pratar engelska och franska flytande och att jag är judoexpert. Förståeligt men dumt.
”Rollen är en vapenexpert, men texten är på engelska med fransk brytning. Tror du att du behärskar det?”
”Inget problem, jag har skjut …”
Jag hejdar mig innan nästa överdrift höll på att glida ur mig.
”Inspelningen är i Stockholm, tror du att det är ett problem för dig att komma upp hit och provfilma?”
”Nej, jag är från Stockholm.”
”Vi skickar texten, provfilmningen är nästa måndag.”
På väg till teatern studsar trottoaren under fötterna. Föreställningen känns ny och spännande, jag tillåter mig att vila i situationerna, får en knuff i replikerna och riktningarna är spikraka i spelet. I pausen får jag beröm av en kollega som också undrar hur det gick med eleven. Jag tackar och svarar undanglidande att eleven har något, men att det är mycket att jobba med, som vi alla vet att det kan vara när man är nybörjare. Vi nickar förstående mot varandra. Jag bestämmer mig i den stunden för att inte berätta för någon om min provfilmning i Stockholm.
Manuset till scenen ligger på golvet två dagar senare. Det är en scen mot Hamilton. Att rollen är en vapenexpert går inte att ta miste på, ut hans mun kommer en strid ström av vapentekniska ord. Jag ångrar att jag istället för att göra lumpen tjatade till mig en frisedel. Men uppgiften känns ändå möjlig. Jag bestämmer mig för att göra en känslig men tydlig brytning, jag lägger det franska avtrycket mer i kroppsspråket. Skådespeleri lyder under lagen less is more. De följande dagarna förföljs jag av scenen, jag rabblar den upp och ned så att vapenglosorna blir som ett radband inne i hjärnan. Pelle Berglund hade kunnat väcka mig mitt i natten och få en fransk vapenexpert. Jag är beredd.
Provfilmningen ska ske ute i magasinsområdet i Värtan. Jag blir nöjd när jag kliver av bussen och ser ut över Stockholms hamn. Det är ett rått och brutalt område. Passar en hård och krävande film. Jag hinner dra igenom scenen två gånger på vägen mot Magasin tre.
Utanför entrén står det ”Provfilmning Hamilton” skrivet för hand med en spritpenna på ett papper som tejpats upp. Jag känner mig välkommen och tackar tyst för att de förstår att det kan vara svårt att hitta i det här okända området. Jag går uppför en trappa och öppnar dörren till en lång korridor. Där är det fullt av skådespelare i min egen ålder som sitter på en lång rad stolar. En ung tjej ger mig en nummerlapp och jag sätter mig på en av stolarna längs väggen. Jag har nummer tjugofyra. Jag sitter bredvid nummer tjugotre. Det är tyst i korridoren. Efter ett tag kommer nummer tjugofem, men han går efter tio minuter. Jag är sist. De som går in genom dörren kommer ut efter några minuter, lämnar sin nummerlapp och försvinner ut genom en dörr i andra änden av korridoren. En del är inne upp emot en kvart, alla ser glada ut när de går. Det gör mig nervös.
Fredriks ansikte tonar fram. Han uttalar Strindbergs repliker utan ansträngning, som om han kom på dem i stunden. Jag slår bort minnet när det är fem nummer kvar före mig. Rösterna tränger ut genom dörren, jag hör att alla har samma scen men att de inte har tagit vara på den franska brytningen. Det kan vara min räddning.
Jag har läst att Hasse Alfredson hade satt upp en skylt på kameran när de spelade in ”Den enfaldige mördaren”. På skylten hade han skrivit: Allt överspel tillåtet. Det gäller att ta i, sätta ned foten, strunta i den svenska fegheten. Jag har inget att förlora, bara att erövra.
När jag kommer in i rummet står Stellan lutad mot väggen, Pelle Berglund hänger över ett bord med en penna bakom örat. De ser trötta ut. Jag sätter igång, första repliken är min. Efter Pelle Berglunds ”varsågod” hör jag min egen röst. Den hoppade ut genom nacken. I ordet machine gun har jag tagit en sådan fransk sats så orden böljar fram som en kaféägare i tv-serien ”’Allå ’allå ’emliga armén”.
”DUO YÖ WHÖNT A MACHINE GÖÖÖN …”
Det är för sent att hejda det, jag har redan kladdat ned hela rummet. Men Stellan och Pelle Berglund vaknar till. De stirrar på mig, paralyserade. Jag tolkar det som att de tycker jag är bra, kanske riktigt otroligt bra. Samtidigt är det som om någon viskar det motsatta. I slutet av scenen är jag inte säker.
De ser inte speciellt glada ut. Pelle Berglund har lagt pennan på bordet och sitter bakåtlutad. Stellan avbryter scenen innan den är klar och börjar prata med Pelle Berglund om att Hamilton kanske skulle ha en mer brittisk engelska. Under deras samtal vet jag inte om jag ska gå. Eller stanna. Pelle Berglund vänder sig mot mig och undrar om jag kan stanna tio minuter för de ska provfilma en tjej och det behövs två manliga skådespelare i scenen.
Jag tolkar det som att han är nöjd med min provfilmning. Sedan säger han snabbt utan att titta på mig att jag ska försöka spela normalt den här gången.
På tåget tillbaka mot Örebro läser jag att det ska införas tvångssparande. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Tänker på Fredrik och hoppas att han kommer in på Polishögskolan så jag slipper se honom.