Pappa ska hämta mig klockan sex. Jag vet att han kommer ta för givet att jag inte är klar, att jag har försovit mig. Att vi kommer missa planet på grund av mig. I så fall skulle han skrika åt mig och det vill jag inte. När han skriker är det omöjligt att få honom att sluta och hans ilska kan hålla i sig i veckor, i värsta fall våra två semesterveckor. Redan halv sex går jag ned på gården och väntar. Piskställningen och sandlådan ligger där de alltid har legat. Men ingen använder dem. Tiden har gått ifrån mattpiskning. Nu skickas mattorna på mattvätt. Jag har passerat målbrottet, passerat hela gården mellan hyreshusen.

Jag har aldrig varit i Aten. Nu är det som varmast, rentav hett, men det var bara nu som pappa kunde få semester. Samtidigt som det är som roligast hemma i stan. Mammas gula resväska ser feminin och lite barnslig ut. Jag hade helst haft en militärryggsäck, lite trasig och med märken på. Jag vill vara vuxen nu. Komma bort från allt jag fortfarande inte kan slita mig ifrån.

Pappa tutar ute på vägen. Han vill inte köra in. Jag slänger in väskan i baksätet och sätter mig i framsätet. Nu är det pappa och jag. Han är på skämthumör, han låtsas spy över ratten medan vi kör på tomma sommarvägar. När pappa är på skämthumör är det bara att hänga med och uppmuntra. Det kan bli riktigt kul.

”Nu jävlar ska vi festa! Är det charter så är det!”

Vi leker svenska charteridioter, det räcker ett tag. När vi tystnar sätter pappa på ett kassettband med Rod Stewart. Vi är rädda för tystnaden. Han slår takten som en orkesterledare från fyrtiotalet. Det var hans ungdomstid. Jag frågar om han har hört Frank Zappa, det har han inte. På planet skämtar pappa med flygvärdinnorna och jag känner att jag är i vägen. Blir osäker på min egen ålder. Mammas gula väska lyser gul på bagagebandet. När vi kommer ut till busshållplatsen slår värmen emot oss och svetten kommer direkt.

Hotellet ligger bredvid en bank. Pappa har varit på Rhodos med min morbror men aldrig i Aten. Han har varnat mig för att det inte går att läsa gatuskyltarna.

Pappa lever ensam igen. Rummet har en dubbelsäng och en balkong, pappa tar en whisky och sätter sig på balkongen. Jag följer efter. Man ser ut över hustaken, på vissa tak hänger det tvätt.

Jag går ut för att titta i kvarteret, skriver upp namnet på hotellet och adressen på en lapp. Ritar av de svårtydda bokstäverna. Ute på gatan luktar det starkt av avgaser och i solen bränns värmen igenom tenniströjan. Män i kostymer. Det säljs nötter och tidningar längs husväggarna. Alla försäljare skriker ut sina varor. Det finns inget i språket som jag känner igen. Utanför en liten mataffär sitter det en klunga ungdomar i tjugoårsåldern, de har långt hår struket bakom öronen och tunna pärlhalsband runt halsarna. Några har tagit av sig sina grova vandrarkängor och slängt upp sina nakna ben på bulliga och skitiga ryggsäckar.

När jag kommer tillbaka till rummet sitter pappa och röker på balkongen, han har öppnat sin limpa röda Prince. Han ser avspänd ut, men som att han tänker på något. Han frågar om jag vill ha en Coca-Cola och berättar att Churchill alltid bodde på hotell Britannia, att de fortfarande serverar five o’clock tea. Att Grekland var på Englands sida under kriget och att tyskarna gjorde sig skyldiga till en massaker på ön Saloniki. Jag förstår att det är om sådant vi kommer prata. Snart kommer vi få en vana att prata med varandra.

Vi har halvpension så vi kan välja om vi ska äta lunch eller middag på hotellet. Efter tre dagar inser vi att de serverar kyckling varje dag. Pappa tröttnar och vi bestämmer oss för att gå ut och äta den fjärde kvällen. När vi kommer ned i lobbyn har resebyrån ordnat en drink. Vi slår oss ned vid ett runt bord, pappa tar en ouzo och jag en tonic water. Pappa börjar prata med ett par kvinnor vid bordet intill. Tanterna och pappa bestämmer att göra sällskap till middagen. De är också trötta på kyckling. Pappa och tanterna tar en drink till och bestämmer att vi ska gå till en ouzoklubb. Stan är full av smala trappor och gränder, överallt är det färgade lampor och tonerna från bouzoukier blandas med discomusik. Utanför de flesta restauranger står någon och vinkar in människor, de söker ögonkontakt med pappa och pratar engelska. Tanterna, som ser ut som mammas kompisar, slår bort alla förslag på restauranger. Jag går lite bakom tanterna och pappa. Efter en stund lägger pappa sin arm runt en av tanternas rygg. Hon låter sina armar bara hänga, pappa tar inte bort sin arm. I en trappa är det en restaurang som klättrar uppför trappstegen. Vi får ett bord för fyra. Tanterna ser likadana ut, har samma frisyr.

Plötsligt börjar kyparen slänga några tallrikar samtidigt som musiken börjar spela. En annan kypare sopar upp skärvorna. Tallrikarna står i en trave på ett räcke, man ser att de är nyinköpta och oanvända. Pappa tar en metaxa efter maten. På hemvägen går jag två meter bakom pappa, han vänder sig inte om på hela vägen utan pratar med tanterna. De svarar utan att titta på honom. Han har lagt sin arm runt tanten igen. När vi kommer hem till rummet borstar jag tänderna och börjar bläddra i en tidning. Pappa sätter sig på balkongen och röker, han har tagit med sig whiskyflaskan och sitt tandborstglas.

Jag vaknar av att stolen framför skrivbordet välter, det är mörkt i rummet. Pappa måste ha snubblat när han skulle gå och lägga sig. Det går inte att höra vad han säger när han försöker lugna mig.

Nästa dag ska vi göra en utflykt till Epidauros teater. På frukosten ser pappa rödögd ut men börjar hålla ett anförande om demokratins vagga, den grekiska teatern. ”Teatern som vågade utmana alla lagar och fördomar. Epidaurosteatern var platsen för alla stora tankar. På läktaren satt Sokrates och Platon och nu ska du och jag dit.”

Pappa sveper kaffekoppen som whiskyglaset igår natt. Jag älskar när pappa berättar med inlevelse och engagemang. Då förflyttar han mig vart han vill och nu vill jag till demokratins vagga.

Vi tar en buss som hyrts av resebyrån. Reseledaren har långt ljust hår och ser ut som en flygvärdinna i sin uniform. Kjol och blå skjorta med en scarf. Hon guidar oss med små skämt i meningarna. Vi ska få se pjäsen ”Antigone”. Det klassiska mästerverket. En farbror i sätet framför pappas och mitt vänder sig om. Han berättar att han har gjort den här utflykten tre gånger förut bara för att reseledaren är så bra. Teatern kan man vara utan, förklarar han. Reseledaren delar ut teaterprogram. Mannen vänder sig mot oss efter att hon har passerat våra säten och nickar nöjt.

När vi kommer fram till den antika utomhusteatern har det mörknat. Längst fram, längst ned i teaterkitteln sitter smokingklädda män och kvinnor i långklänningar. Det fotoblixtrar runt dem. Pjäsen börjar med en kör av böljande människor i svarta kläder och masker, man kan höra en viskning fast scenen är så långt borta. Ibland är det bara två skådespelare på scenen.

Pappa skrattar plötsligt till:

”Tänk att det kan finnas folk som ser en pjäs bara för att reseledaren är bra. Charteridiot!”