Vi sitter med varsin öl i Kristallens inre rum. Chansen är stor att det dyker upp någon vi känner från Teater Galeasen eller någon av de andra fria scenerna. Någon som kan få fart på oss, få något att hända i ett mörkt och regnblött Stockholm.
”Det som driver någon till att bli skådis är bekräftelse och narcissism. En dumskalle som inte kan skriva själv men babblar andras texter och tror sig förstå, eller vill bli förstådd. En treåring som söker kärlek.”
”Skådespeleri är en konstart, och ett instrument samtidigt. Den som är konstnär har olika drivkrafter i livet, eller personlighetsstörningar. Det har inte med skådespeleriet som sådant att göra. De där dragen kan du ju hitta inom polisväsendet, journalistkåren, hos musiker, brandmän, psykologer …”
Jag hör hur jag håller ett försvarstal, låter som en tråkig reporter på P1.
”Jo, men alla poliser lider ju inte av treåringsyndromet …”
”Inte alla skådespelare heller.”
”Jo.”
Där tar samtalet slut, kanske för att diskussionen är dum men mest för att positionerna känns låsta. Vi har båda fastnat i karriärerna, vi har båda fått våra positioner som en båtplats på en rutten brygga där samma båtar läggs i, år efter år.
Min kompis skriver dikter, bra dikter men med en upplaga under trehundrastrecket. Jag tror mig ha ett arbete på gång, ”Tre systrar” på Länsteatern i Västerås. Hilda, regissören, har frågat mig om jag vill spela Astrov i ”Onkel Vanja”. Men de har inte ringt från teatern så a-kassan betalar ölen. Poeten halvligger över bordet och fortsätter sitt angrepp.
”Det enda som kan ge mig något är en välskriven pjäs där skådespelarna, som framför den, är så utsatta att jag tror på att det verkligen händer framför mig.”
”Jo, men det är ju ett yrke också.”
”Men jag vill se dem dö framför mina ögon.”
”Det blir ju ett slaktat skrå. Jag förstår inte varför jag försvarar det här. Ställ dig på en scen själv så får du se.”
”Det får vi se på scenerna, yrkesarbetande skådespelare som sjukskriver sig om det blir svettigt under armarna. De är så vilsna att de blir större på Ica eller på krogen, än riktiga människor på scenen. Dagiskonstnärer!”
”Poeter då, som lider och skapar men inte får några läsare. Och när de själva ska läsa upp vad de har skrivit står de och mumlar och dreglar som socialt handikappade.”
”Jo, så kan det vara, men det är väl ingen som hymlar med det? Men skådespelare lirar ju alltid rollen av något. Ställ dem på en bensinmack så försöker de se ut som en bensinpump. Ge dem en mössa så gör de roliga miner, eller ännu värre: ge dem en bok så känner de sig intellektuella fast de inte ens har läst den!”
Musikern Eagle Eye kommer fram till vårt bord. Han och poeten känner varandra. Han slår sig ned, jag blir vilsen och vet faktiskt inte vem jag ska vara, skådespelaren eller mig själv. Men bestämmer mig snabbt – jag vill inte ge poeten rätt. Mig själv. Eagle Eye använder engelska ord i sina svenska meningar. Han ser trött ut och berättar att han har varit på turné. Poeten ser att jag hamnar utanför samtalet och försöker bjuda in mig.
”Berätta hur det är att vara skådis!”
Eagle Eye försöker se intresserad ut. Jag med troligen. Jag känner att jag tappar fotfästet lite. Jag gör ett lappkast, jag måste styra samtalet mot något där jag kan ta plats. Poetens påhopp surrar i huvudet.
”Det svåraste med teater är att man är så utsatt.”
Poeten tittar upp. Jag måste fortsätta.
”Det kan sitta två- trehundra människor i en salong. De ska underhållas, få en upplevelse. De har köpt en biljett, det finns ingen återvändo. Samtidigt har du kanske feber och ont i halsen, du vet att du inte kommer prestera ditt bästa. Men du har inget val – de sitter ju där.”
”Det är ju på grund av den utsattheten jag köper biljetten. Ni är och ska inte vara något annat än kulturens gladiatorer.”
Eagle Eye nickar instämmande, inte till poeten men till det jag sa om utsatthetens dilemma och han vet ju vad det handlar om.
”I helgen spelade jag för åttiotusen i Rio …”
Jag går och köper en öl. På vägen tillbaka tänker jag på att jag nästan bara hör hårda ord om skådespeleri, och framförallt om skådespelare. Självälskande, fåfänga, flirtiga fyllon. Någon sa på en fest en gång att det är större att komma på det man själv vill säga än att bara framföra det andra har skrivit. Jag hade inget bra svar då, blev mest chockad. Men det stämmer inte – en skådespelare skapar nytt, det är ju själva konsten och en författare kan skriva något som någon annan redan skrivit i det gamla Grekland. Bara förflytta handlingen till en förortsmiljö.
Jag tror att konkurrensen mellan skådespelarna kan locka fram en massa avarter i beteendet. Att man måste hitta sin nisch. Armbåga sig fram till någon tänkt position som sedan visar sig inte vara där man inbillade sig att den skulle vara. Jag tror att det är en kärlek som man dras till. En obestämd kärlek som blir förstorad på scenen. Jag tror att mycket av drivkraften bakom skådespeleri är en förhoppning.
När jag kommer tillbaka till bordet har Eagle Eye gått. Poeten sitter ensam med ett tomt glas.
”Hej på dig, din jävla skådis!”
Han viftar med högerarmen över huvudet och ser förbannad ut. Jag går tillbaka och beställer ytterligare en stor stark.