Vi har lovat att inte berätta för någon. Jag förstår att det är för att behålla spänningen. Det är kallt i luften, jag har en fårskinnsjacka.

På väg till presskonferensen i Brunogallerian ser jag mig själv i ett skylfönster för hattar, jag ser blek ut. Nu ska det offentliggöras vilka som ska spela de viktiga rollerna. Det hemligaste i svensk filmhistoria, eller vad det stod på löpet till en kvällstidning häromdagen. Jag vet inte så mycket om rollen än, men det vet alla andra. Alla har läst böckerna.

Jag har varit i Brunogallerian många gånger förut, den ligger som en exklusiv köp-oas i kontrast till de mer Söderkorrekta butikerna. Dyra märkeskläder som skyltar sin kommande säsong. En snabb exklusiv utlandstripp innan man kliver ut igen bland telefonmånglare på Götgatan. I fönstret i bokhandeln ligger Stieg Larssons bok, som i alla andra boklådor över hela världen. Det är därför vi har varit hemliga, ingen ska veta vem som spelar journalisten och den kvinnliga hackern. Huvudrollerna.

Jag tänker på hysterin och spekulationerna i tidningarna om vem som skulle bli Arn. Rubriker som inför en melodifestival. Bilder på olika manliga aktörer, vissa i skägg andra bara rufsiga. Lite i stil med en forntida hjälte. Tidningar såldes i travar och förhoppningsvis framtida biljetter. Jag kommer ihåg hur jag ondgjorde mig hemma i köket över den genomkommersiella kampanjen, Sedan spelade jag själv Arns pappa och blev tyst.

Ute på Götgatan är det ännu ingen som vet vem som ska spela vänsterjournalisten. Fortfarande kan jag gå hem igen, hoppa av allt och ingen utom producenterna skulle veta det. Då skulle det snabbt bli en annan skådespelare. Jag känner mig utbytbar men så är det med stora filmprojekt, särskilt om de också har en sund och klar samhällsvinkel. Kan inte bli bättre.

Jag tycker om Stieg Larssons kritik av Sverige, hur han avtäcker alla gömda stenar om korruption, unken nazism och hur vi behandlar kvinnor. Att man ger tillbaka när andra tror att man är uträknad. Det liknar Sjöwall Wahlöö. ”Mannen på taket” är min favoritfilm.

Det här är nog stort och fantastiskt, men hur jag än försöker vet jag inte hur jag ska tänka. Vi ska träffas i ett hemligt rum ovanför gallerian, jag har fått skarpa instruktioner om att gå in från baksidan. Alla ska få se samtidigt. Rättvist och demokratiskt, i Stieg Larssons anda. Det är som att gå med en smitta i kroppen, ett virus som vi vet ska bli ett led i Stieg Larsson-pandemin.

Ingen ser mig när jag viker in i porten bakom gallerian. Rummet är kalt med ett stort bord i mitten. På bordet står de obligatoriska Ramlösaflaskorna. Här samlas vi innan vi ska gå ned till fotoblixtarna. Producenten och regissören är redan här, och många jag inte känner igen.

Jag minns ett reportage på tv när skådespelartruppen till ”Fanny och Alexander” skulle presenteras. Skådespelarna såg ut som några i en kunglig familj. Bergman talade, skådespelarna log i bakgrunden. Det var väldigt stort. Mamma och jag satt bredvid varandra i soffan och bländades av allas ansikten. Vi förstod att den filmen skulle bli något stort, större än något annat.

En röst säger att klockan är elva och att det är dags att gå ned. Vi ler åt varandra som om vi blir blyga inför pådraget. Det är ju bara en film. Fotoblixtarna smattrar och vi leds fram till ett högt barbord med Ramlösaflaskor på. Producenten börjar prata, högt och intensivt. Hans röst fyller lokalen och rullar in i vartenda skrymsle. Jag öppnar en flaska Ramlösa. Jag vet att Stieg var med i KAF, Trotskist-förbundet. Hur skulle han ha agerat på den här hemliga presskonferensen?

Plötsligt slår det mig att jag sagt att jag själv var KAF-anhängare en gång. Jag sa det utan att riktigt veta hur man blir det, men det gav en profil då. Det här var under senare delen av sjuttiotalet, då alla ville visa sin profil. Det var viktigt, inte minst för hur man såg på sig själv. Stieg var mer på riktigt. Jag var ett barn av FNL-rörelsen, en tonåring. FNL-tonåring. Lite för sent och lite för ung. Det var en demonstration varje lördag, ibland visste man inte riktigt vad man gick i för tåg, bara att vi tillsammans var för eller emot något. Olika länders kamp mot imperialismen skulle stödjas. Pol Pot hade avskaffat pengar och alla fick arbeta med hederligt kroppsarbete. Läkare som deras patienter. Sedan kom facit med hemskheter liknande Hitlers idiotier.

Producenten pratar om det svenska arvet av samhällsinriktade thrillers. Vad ska jag säga om någon frågar hur jag har förberett mig för rollen? Läst tidningen ETC, nästan varit med i KAF och övat på att skriva maskin? Producenten pratar om stoltheten med projektet, intresset från hela världen. Att filmen ska bli en film i Stieg Larssons anda. Några vanliga kunder tränger sig igenom pressuppbådet i bortre delen av rummet. De tittar upp åt vårt håll. Jag ler tillbaka. Någon skjuter av en fotoblixt. Alla har läst böckerna. Är det hela som en Astrid Lindgrenfilm? Nu berättas det vilka som ska spela Pippi och Kalle Blomkvist för en vuxenpublik. Den tanken är obekväm, jag vill att det ska vara som ”Fanny och Alexander” och de självständiga vuxna skådespelarna.

Regissören börjar prata, han inleder, precis som producenten, med att ursäkta att han pratar danska. Jag har svårt att förstå men vill inte visa det. Vi ska ju arbeta ihop i minst ett år. Han berättar vem fotografen är. Ännu en dansk. Jag filmade med honom för tio år sedan. Jag hade en roll i en Beckfilm. En omöjlig roll som bara hade två repliker som upprepades hela tiden. ”Telefon, Martin!” och ”Var är Gunvald?”. Fotografen drev med mig och lurade mig så jag gick ur bilden på fel sida av kameran. Alla skrattade. Jag undrar varför Beckfilmerna förlorade sitt samhällsengagemang. De blev bara grymma och många. Stieg Larsson har bara skrivit tre böcker så det kan inte bli fler filmer. Det är ingen Hollywoodproduktion.

Regissören säger att han har ”Zodiac Killer” som ledstjärna. Det är en bra film. Om jag får frågan vad jag har som ledstjärna kanske jag kan säga ”Mannen på taket”. Den är ändå bäst. Den liknar det vi ska spela in, eller det är iallafall vad jag hoppas. Hur mycket kommer jag kunna påverka slutresultatet? Det är inte som en okänd, vanlig film. Där ingen vet vad de ska få se. En film där ingen har läst boken, för det finns ingen förlaga, bara ett manus.

Jag undrar om folk vill se filmen efter att ha läst boken. Jag frågade en kompis om han ville se ”Undergången”, om Hitlers sista dagar i bunkern. Han sa nej, för att han visste hur den slutade. Jag kanske kan ha Bruno Ganz, som spelade Hitler i den, som min ledstjärna. Allt han gör är bra. Han lyckas ha ett inre liv i alla sina roller. En känslighet även när han spelar psykopat. ”Kniven i huvudet” är en av de bästa rolltolkningar jag har sett. Men det är nog ingen som har sett den filmen. Nämner man den låter man som en filmvetare. Jag är fascinerad av scenerna i ”Undergången” när han kelar med sina schäferhundar, och sedan, några minuter senare, prövar om giftet dödar. Giftet som han och Eva Braun ska ta sina liv med. Han gör scenerna utan en känsla, hans ögon är som på en urtidsödla. Knappt märkbart men helt sant. Han är den bäste skådespelare som lever nu. Men jag kan ju inte säga att jag har en annan skådespelare som ledstjärna.

Det verkar inte komma några frågor. Regissören och producenten har sagt allt om allt. Vi sitter tysta och stirrar ut mot alla kamerorna. Lars Weiss på TV4 frågar Noomi Rapace hur det ska bli att spela Lisbeth. En svår fråga, det vet man ju först när man har börjat arbeta.

Kommer projektet att bli som Bob Marley på Grönan? Alla skulle dit, alla såg det, alla tyckte att det var bra, även de som inte var där. Eller blir det som James Brown på Skeppsholmen? Alla var verkligen där men konserten var en urvattnad kopia på förlagan, en ung James Brown. Men det var ingen som ville kännas vid det för det var ju ändå James Brown.

Plötsligt stirrar journalisten på mig, samtidigt som hon ler:

”Hur har du förberett dig för rollen?”

”Jag lever med det som jag tycker är orättvist, och försöker finna verktyg att förändra det …”

Det lät nog riktigt dumt, vad syftade jag på? Syns det hur mycket jag tänker. Jag hade velat säga att jag hade gått ned trettio kilon, tränat med gorillor, levt undercover på en tidningsredaktion i månader. Men det är inte rollen. Han arbetar med sin penna, äter mackor och dricker kaffe hela tiden. Han jobbar ensam emot det han tycker är fel. Som när jag besökte redaktionen på ETC. Självständiga radikala världsförbättrare, som föraktar stora redaktioner. Ska jag säga det? Nej, det ska ju synas i filmen. Hur blev skådespeleri plötsligt synonymt med att gå upp och ned i kilon? Frågestunden är slut.

Ute på Götgatan är det lunchtid. Svartklädda personer i moderiktiga vinterkläder springer mot sin hetsiga lunch. Mobiltelefoner i öronen, man ser att de pratar med folk de inte känner. Jobbsamtal. Vid tunnelbanenedgången bakom Björns trädgård spelar en ensam saxofonist. En turistbuss framför Malmen.

Ännu står det ingenstans om vilka som ska spela rollerna, det kan ha nämnts på radion. Det kanske inte är så stort ändå.